1807-2007



Släkten Cesarini: 200 år i Panicale


I kyrkböckerna i Panicales gamla Rådhus förvaras en uppgift daterad den 4 februari 1807 och undertecknad av den dåvarande prosten Luigi Brami. Handlingen bekräftar vigseln mellan "Herr Cesare, son till den framlidne herr Gianbattista Cesarini tillhörande la Strada församlingen, bosatt i Vajano" och "den hederliga ungmön fru Luisa, herr Stefano Fabbris dotter, min församlingsbo".
Äldsta kända släktbild från cirka år1865. Sittande i mitten syns mamma Angela Mancini änka efter Francesco Cesarini, son till Cesare. Framför henne står min farfars far, godsägaren Decio (1859-1934). T.v. om Angela syns Alceste (1858-1911), med specialinteresse för den grekiska mytologin, alla hans barn hade grekiska namn. T.h. Pietro, även han godsägare(1857-1942). På den bakre raden t.v. poeten Omero (1846-1905) och Ettore (1843-1912)  Cittá della Pieve-grenens huvudman
Uppgiften är inte enbart ett äktenskapsintyg utan också ett dokument som bekräftar släkten Cesarinis ankomst till bostaden i Via Ceppari 37 i Panicale. I år kan således tvåhundraårsjubileet firas av denna händelse. Men både släkten som dess efternamn är mycket äldre än så.
I Vaiano, Cesares födelseort, finns ännu idag stommen av den släkt som enligt kyrkobokföringen går tillbaka till åtminstone år 1628, då Paolo Cesarini (1628-1711) kom till världen. Den grenen gav i början av 1800-talet upphov till ytterligare tre grenar fördelade på orterna Villastrada, Tavernelle och Panicale.

Själv har jag haft förmånen att träffa några representanter av dessa grenar. ”Farbror” Pasquale (1898-1992), agronom, var bosatt i Vaiano i familjens gamla palats. Av Tavernelle-grenen minns jag ”farbror” Bruno (1912-2000), läkare, som utövade sitt yrke i Borgo S. Lorenzo utanför Florens.

Hos fotografen i Perugia togs denna familjebild någon gång år 1906. Från vänster: Decio, Fernanda, Mariorenato, Pio, Elena och Nisio.
Trots denna två hundra år gamla uppdelning fanns det alltid en känsla av släktskap kvar grenarna sinsemellan.
Det föreföll därför naturligt att kalla ”farbröderna” från Vaiano och Tavernelle för just farbröder trots att man ibland måste gå åtta generationer tillbaka i tiden för att hitta några gemensamma anförvanter.
År 1925, efter en god söndagsmiddag togs denna bild som fångar ögonblicket. Det är  farbror Mariorenato (1924-1997) som är i centrum för allas blickar. Stående från vänster: min farmors syster Lola Ximenes (?-1953), min farfars far Decio Cesarini (1858-1933), hans bror Pietro Cesarini (1857-1942), Mariorenato Cesarini, min farmor Andreina Ximenes Cesarini (1889-1984), hennes far Francesco Ximenes (1857-1925), min farfar Pio Cesarini (1894-1960). Sittande från vänster: min farmors mor Guendalina Bianchi Ximenes (1858-1951), min farfars syster Fernanda Cesarini (1903 -1935) samt min farfars mor Elena Ascanio (1865-1933).
I Panicale fanns det släktingar som stod betydligt närmare. Särskilt minns jag min fars bror Mariorenato, advokat (1924-1997) och tant Emila (1919-2006), dotter till min farfars kusin..
Efternamnet Cesarini har mycket gamla anor. Det är känt redan på 1300-talet när den äldsta Cesarini-familjen bördig från Rom, kom till makten och gav upphov till både kardinaler och feudalherrar. Den förflyttade sig på 1500-talet till Civitanova beläget i länet Le Marche, öster om Umbrien, där markisen Giuliano I (+1565) förvärvade titeln Det Romerska Folkets Fanbärare.
Enligt de genealogiska uppgifterna lär familjen (eller namnet) ha dött ut år 1711 när arvtagerskan Livia (1650-1711) gifte sig med Federico Sforza och på så sätt gav upphov till den ännu existerande Sforza-Cesarini-grenen.

En väsentlig fråga är om det finns något samband mellan den äldsta och den nuvarande Cesarini-familjen?

Min farfar Pio Cesarini, framstående agronom och general

kardinalen Giuliano Cesarini (1398-1444), ordföranden vid Konciliet i Basel
Min farfar Pio (1893-1960), general inom den umbriska skogsförvaltningen, ägnade sig med stor nit åt släktforskning. Han upptäckte att kardinalen Giuliano Cesarini (1398-1444), ordföranden vid Konciliet i Basel och representerad i Uffiziernas porträttgalleri, ofta reste till Umbrien där han förfärvade landområden som mer eller mindre överensstämmer med dem som ägdes av Cesarini-släkten på senare tid. Bl.a. skriver han i sina anteckningar: "...territoriella skäl, muntliga traditioner om än svaga, den forna och nuvarande ekonomiska och sociala ställningen av de olika grenarna av den umbriska släkten, ger oss en väl grundad anledning att anta att den nuvarande släkten mer eller mindre sidledes härstammar från den äldsta grenen."
Även om man ännu inte besitter konkreta bevis som bekräftar förbindelsen mellan den äldsta och den senare familjen, finns det ändå en märklig uppgift som sätter igång fantasin.

Kardinal Alessandro Cesarini (1592-1644) blev år 1624 utnämnd till ”beskyddare av Panicale-området”. Vad detta skulle innebära för kommunen vet man inte med säkerhet. Men faktum är att i kyrkböckerna i Vaiano (som ligger knappt en mil från Panicale) finns år 1628 antecknad födelsen av Paolo Cesarini, utan några uppgifter om föräldrarna. Man kan fråga sig varför hans familj förfogade över mer eller mindre samma land som en gång ägdes av kardinal Giuliano, tillhörande samma släktgren som Alessandro?
En sak är klar. Släkten Cesarinis närvaro i Umbrien är väl dokumenterad sedan flera århundraden tillbaka och i Panicale sedan exakt två sekler.

Två hundra år borde räcka för att uppta släkten Cesarini bland Panicales anrika familjer.

Kardinal Alessandro Cesarini (1592-1644) blev år 1624 utnämnd till ”beskyddare av Panicale-området”.

Idag är medlemmarna spridda i Italien och litet överallt i världen. Men många är medvetna om att de har sina rötter fast rotade i Panicale, dit de återvänder ofta och gärna. Bland dessa har vi min mor, östgötskan Gun Lundborg-Cesarini, bördig från Sverige men en Cesarini sedan mer än ett halvt århundrade tillbaka, som troget varje november finns på plats för att leda olivplockningen. Tillsammans med sin make Giuliano (1926-1995) har hon låtit restaurera de upp till 800 år gamla familjebostäderna innanför stadsmurarna, samma bostäder som år 1807 tog emot den första Cesarini som kom till Panicale för att stanna och delta i byns liv. Idag har vi därför öppnat portarna till husen i den gamla borgen för att ta emot våra långväga gäster som vill uppleva historiens vingslag, njuta av den tidlösa atmosfären i Panicale och kanske också plocka oliver i familjens olivlundar.

När nonna Gun - numera släktens huvudman  - fyllde 75 år firade vi henne på Cypern. I detta gruppfoto samlas de senaste Cesarini utom lille Adrian som hade lyckats slita sig loss och springa iväg... På bilden syns också morbror Lennart samt min hustru Lisa och vår dotter Chiara, den absolut senaste Cesarini!
Vapenskjölden
 
Cesarinis vapenskjöld i släktvåningen på Via Ceppari 37
Cesarini-vapnet består av en björn fastbunden vid en kolonn  med en  örn tronande ovanpå.

Familjens äldsta vapenmärke var björnen, förmodligen efter Orso (Björn), en av de första anfäderna som levde på 1300-talet.

Omkring år 1430 blev björnen fastbunden vid en kolonn. Kolonnen var ett erkännande från påven Martin V tillhörande släkten Colonna (Kolonn), som stog släkten Cesarini nära. Ett sekel senare ser vi ovanför kolonnen den krönta örnen förmodligen ett previlegium som kejsaren Karl V tilldelade markisen Giuliano Cesarini, vilken i egenskap av Det Romerska Folkets Fanbärare, var närvarande vid kejsarens kröning i Bologna.

Lyssna också på:
            P1 släktband 20 februari 2006

eller klicka fram     
           vigselcertifikatet på originalspråket


index


webmaster

© Birgittiana-2007-10. All rights reserved