Om man förmodar att ens nasiha inte kommer att tas emot, fritas man ändå inte från skyldigheten att ge den. Detta står inte i motsats till Allah's uttalande i Koranen (al-Ma'ida 5:105): (* Ni är ansvariga för er själva – de som far vilse skadar er inte om ni blivit vägledda. *). Enligt Korantolkarna är betydelsen  av denna aya: "Om ni utför vad ni ålagts så skadas ni inte av att andra inte fullgör det". När Allah den Upphöjde i Koranen (al-An`am 5:164) säger: (* Ingen bärare av bördor bär någon annans bördor *) så förstås därav att den troende fullgör sin plikt genom att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga, men det ingår inte i hans uppdrag att få den andre att acceptera det.

Det krävs inte att man själv är perfekt och följer allt Allah befallt och avhåller sig från det Han förbjudit innan man ger nasiha. Man är skyldig att ge nasiha under alla omständigheter – (* Så påminn, för sannerligen, påminnelse gagnar dem som tror. *) (Sura al-Dhariat aya 55). I själva verket har man nämligen ålagts både att påminna sig själv och att påminna andra. Den som nöjer sig med att påminna sig själv och inte påminner andra har därför bara utfört halva uppdraget.

Att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga är inte enbart makthavarnas sak, utan var och en bör påminna om det han har kunskap om. Att man bör utföra bön och fasta och undvika äktenskapsbrott och vindrickande är t.ex. sådant som varje muslim vet och kan påminna om. Allmänheten är däremot inte ålagd att ge nasiha i komplicerade frågor eller uppmana till jihad, sådant bör lämnas åt de lärde.