Makt, lag och
kunskap i islams historia
Barbro
Muhammad-Klingmann
Inledning
Nedanstående
är en redovisning av utvecklingen av förhållandet
mellan makt, lag och kunskap genom islams historia, så som den
framställs i Albert Hourani's bok "De arabiska folkens historia".
Boken spänner över många olika aspekter av
samhällsutvecklingen. Med stora och ofta svepande penseldrag ger
den en bild av politik och samhällsliv, religion, kultur och
vetenskap i den del av världen där arabiskan varit
förhärskande de senaste 1500 åren. Dess främsta
förtjänst ligger just i att den ger en viss överblick
över stora tidsperspektiv, och den är på många
sätt en bra introduktion till den som vill sätta sig in i den
historiska bakgrunden till vad som sker i den islamiska världen
idag. Vi har här valt ut de avsnitt som berör sambandet
mellan den politiska makten, lagssytemet och den islamiska
lärdomen.
Kalifatet
I sin
beskrivning av kalifatet utgår Hourani från schismen mellan
umayyaderna och 'abassiderna, och diskuterar utförligt de olika
synsätt på kalifatets funktion som uppkom i samband med det.
Han delar in oppositionen mot umayyad-dynastin i tre läger:
(1)
Kharajiterna som avvisat 'Ali's ledarskap efter slaget vid Siffin, och
som ansåg att han, liksom tidigare 'Uthman, svikit det idealet av
en rättrådig imam. Den kharajitiska inställningen var
att en ledare som inte uppfyllde högt ställda krav på
rättfärdighet skulle avsättas. Kharajitiska
rörelser återkom ständigt under historiens lopp
som oppositionsrörelse mot central maktutövning, bl.a. i form
av de ibaditiska imamaten i utkanterna av det islamiska imperiet.
(2) Den
rörelse som senare kom att kallas shi'itisk åberopade en rad
imamer utgående från 'Ali, som ansågs som felfria.
Deras uttalanden och tolkningar kom senare även att utgöra en
källa till shi'itisk rättslära.
(3) Olika
krafter verkade för att återge makten åt Ahl al-bayt,
vilket så småningom ledde fram till det abbasidiska
maktövertagandet.
AH beskriver (s. 70) den
pragmatiska koncensus som efterhand utvecklades inom den rådande
sunnimuslimska kretsen. Där ställdes inga krav eller
anspråk ofelbarhet hos kalifen. Han sågs som samfundets
överhuvud vars uppgift var att upprätthålla fred och
rättvis, på grundval av sin fromhet och kunskap om Lagen,
och man accepterade hans ledarskap så länge det inte
stor i strid mot shari'a. På 900-talet formulerades den
sunnitiska synen på kalifatet genom Al-Mawardi's (d. 1058) bok
"Ahkam as-Sultaniyya", som blev normgivande inom sunnitisk islam. AH
beskriver den kortfattat (s. 160): Kalifatets är påbjudet av
Allah genom den uppmaning Han riktar till de troende att lyda Allah och
Hans Sändebud och "dem som har myndighet över er" (Q4:59).
Kalifens uppgift är att skydda samhället och sköta dess
angelägenheter på religionens grund, och för detta
behöver han dels kunskap m religionen och dels personliga dygder
som känsla för rättvisa och mod. Han bör
tillhöra Quraish stammen. Och han kunde delegera sin makt.
[Märkligt nog
utelämnar AH en aspekt av kalifens maktutövningen som
utförligt diskuteras av Al-Mawardi, nämligen skyldigheten att
försvara och utvidga Dar al-Islam. Istället tenderar AH att
inordna jihad bland de individuella islamiska plikterna. På flera
ställen i boken (bl.a. s. 76 och s.171) jämställs jihad
med islams fem pelare, varigenom det frikopplas från kalifens
ledarskap. Detta synsätt är utmärkande för vissa
moderna politiska rörelser (speciellt Muslimska
Brödraskapet), men det är tvivleaktigt om det kan föras
tillbaka till den klassiska perioden.]
AH redogör vidare
för Al Ghazali's (d. 1111) diskussion om maktens legitimitet. Al
Ghazali varnar för alltför intimt umgänge med
makthavarna, men uppmanar samtidigt till lojalitet med dem, eftersom
"en sultans tyranni i hundra år orsakar mindre skada än ett
års tyranni av undersåtar mot varandra." Al Ghazali delade
in kalifatet i tre funktioner:
(1) att vara
efterföreträdare för Profeten (fred och
välsignelser vare med honom),
(2) att styra i
världsliga angelägenheter och
(3) att vaka över
tron.
Under det rådande
abbasidstyret var det bara den första av dessa funktioner som
utövades av kalifen själv, medan den egentliga makten
låg hos sultanen, och uppgiften att vaka över tron
tillföll de lärda ('ulema). De härskande legitimerade
sin makt med regeringsideal hämtade från den persiska
traditionen, som AH bl.a. redogör med ett längre citat ur
Nizam al-Mulks (d.1092) kända "Bok om regeringsmakten" (s.164).
Rättsväsende och
'ulema under abbasid-tiden
För att föra
diskussionen vidare blir det nu nödvändigt att beskriva
den process som vid slutet av 800-talet ledde fram till
kodifieringen av islamisk Lag. AH ger inledningsvis (s. 24) några
korta kommentarer till hur Profeten Muhammad (fred och
välsignelser vare med honom) styrde samhället i Medina, och
framhäver då dels hans roll som skiljedomare, och dels hur
folkliga seder, snarare än att undertryckas, omformades så
att de föll under den uppenbarade Lagen. Senare i boken
återkommer han flera gånger till att diskutera
förhållandet mellan shari'a och 'urf (lokala
sedvänjor), och förlikning som alternativ till strikt
rättskipning. AH redogör (s. 75-80) (något
förvirrat) för de olika sunni-muslimska rättsskolornas
uppkomst och de principer (usul) de grundades på. De principer
som är gemensamma för de sunni-muslimska rättsskolorna
är Koranen och Profetens föredöme (sunna),
analogiresonemang (qiyyas) och ijma’ (av AH översatt som den
på orten rådande meningen - eller kanske mera korrekt, som
AH nämner i ett annat sammanhang: de rättslärdas
koncensus). Lokala sedvänjor ('urf) kom att accepteras och delvis
införlivas i shari'a genom en principen om 'amal, dvs. att bland
juristernas utlåtande välja det som bäst
överensstämde med 'urf, även om det inte hade stöd
bland majoriteten av lärda.
Pragmatismen i
tillämpningen av Shari'a har delvis sin grund i det faktum att den
uppenbarade Lagen inte täcker alla de aspekter som senare kom att
regleras i lag. Shari'a reglerar affärsverksamhet, familjeliv,
äktenskap och skilsmässa, arvsfrågor och vissa
straffrättliga frågor. Den omfattar också sådant
som i modern lagstiftning betraktas som privatfrågor, t.ex.
anvisningar för gudstjänsthandlingar, uppförande och
moral. Å andra sidan anses t.ex. mord som en privat
angelägenheter mellan de berörda familjerna som kan
avgöras genom förlikning dem emellan utan att samhällets
inblandning. Konstitutionell och administrativ rätt regleras
överhuvudtaget inte i shari'a.
Detta ledde till att all
rättsskipning som berörde statens intressen i praktiken
handhades av härskaren och hans ämbetsmän, inte av
domare. Härskaren hade dessutom befogenhet att avgöra vilka
mål han själv skulle handha. AH beskriver t.ex. hur
mamlukhärskaren i Kairo eller härskaren i det hafsidiska
Tunis varje vecka höll offentliga domstolssammanträden
där han avgjorde mål i samråd med civila och
militära ämbetsmän, domare (qadier) och
rättsexperter (muftier). AH påpekar (s. 183) att
härskare och ämbetsmän kunde införa
förordningar och utöva av rättsskipning på egen
hand med stöd av principen om syasa shari'iyya (statskonst inom
shari'as gränser): eftersom härskaren hade gudomligt mandat
att styra samhället och bevara religionen, så har han
också rätt att utfärda sådana förordningar
som behövs för denna uppgift, så länge han inte
överskrider shari'as gränser.
Härskaren utsåg
qadier (domare) som stod i hans tjänst. Qadin avkunnade domar i
enligt med den rättsskola (madhhab) han tillhörde, och hans
dom kunde inte överklagas. En mufti å andra sidan var en
juriskonsult, respekterad för sin kunskap och skicklighet att
lösa tvistefrågor genom ijtihad. De mest betydande
muftiernas fatwor nedtecknades i avhandlingar blev därmed en
auktoritativ del av fiqh, som med tiden förvandlades till
allmän rättspraxis. Muftin hade i allmänhet en mer
fristående ställning gentemot makten är qadin. Han
kunde t.ex. vara en privat lärd, som erhöll arvode av dem som
sökte upp honom.
Utbildningen av de
rättslärda ('ulema) skedde under umayyad- och abbasidtiden
inom ett system som i hög grad var fristående från
makten. AH redogör för detta i Kapitel 10, som bygger
på G. Makdisis bok "The Rise of Colleges". Studiecirklar (halaka)
som bildades kring lärda individer utvecklades på 1000-t
till permanenta läroinstitut, madrasa, där det undervisads i
Koran, hadith, arabisk grammatik, troslära, fiqh
(rättslära) och tasawwuf (sufism). Några av dessa
madrasa utgör än i dag betydande läroinstitut - t.ex.
Al-Azhar, som grundades i Kairo af fatimiderna, Qairrawiyyin i Fes och
Zaytuna i Tunis. Madrasan bedrevs ofta i form av en stiftelse (waqf)
som instiftats genom donation, antingen ur privata händer eller av
härskare och höga ämbetsmän. Madrasan kunde
också vara direkt knuten till en moské (man kan här
tillägga att en moské också utgör en waqf).
Studierna följde ingen fastställd läroplan utan utgick
helt och hållet ifrån den kunskap som läraren
förmedlade. Ijazah-systemet innebar att den studerande av sin
lärare erhöll tillstånd att föra vidare kunskapen.
Detta system innebar också att de studerande företog
långa resor för att söka upp kända eller
respekterade lärare för att studera under dem under ett antal
år och få ijaza från dem.
Integrering av `ulema i
maktsystemet under den ottomanska tiden
Under det ottomanska styret
knöts både 'ulema och utbildningssystemet närmare
makten. Sultanen upprätthöll en kår av domare och
’ulema som utbildats enligt den hanafitiska rättsskolan i statliga
institut. De laglärda ingick, jämte civila och militära
ämbetsmän, i en elit som uppbar särskilda ekonomiska och
juridiska privilegier. På 1400-1500-talet var praktiskt taget
alla högre ämbetsmän utbildade på kejserliga
skolor. Man strävade efter att ersätta mångfalden av
lokala lagar baserade på 'urf med en enhetlig ottomask lag.
Ett annat drag som
växte fram under denna tid var att härskarens dekret
började kodifieras i lagböcker som tillämpades vid
sidan om shari'a. Qadin blev därmed en förmedlare av
härskarens proklamationer och dekret. Muftin var numera officiellt
utnämnd och uppbar statlig lön, men han hade fortfarande kvar
en viss oberoende status som tog sig uttryck i att han inte ingick i
sultanens divan, och att han hade rätt att kritisera
härskaren.
Upplösning av
sharia-lagstiftningen och
kalifatets fall
Under trycket av den
europeiska expansionen på 1800-talet genomförde sultan
Mahmud den II en omfattande omstrukturering av samhället som
även omfattade en reform av rättsväsendet.
Gülhane-dekretet, som utfärdades 1839 (citerat på s.
309) innebar i praktiken ett totalt upphävande av shari'a som
grund för rättssystemet. I de engelska och franska kolonierna
infördes en blandad lagstiftning, där shari'a fortsatte att
fungera i familjerättsliga frågor, medan frågor om
handel, politik och straffrätt behandlades under europeisk lag.
Utbildningen i den nya juridiken skedde för det mesta i Europa.
Därmed förlorade de traditionella 'ulema sin ställning i
samhället och utbildningen i shari'a förlorade sin prestige.
Under det ottomanska
väldet (s 252) upphörde kalifatets funktion ifråga om
succession. De turkiska sultanerna såg sin uppgift i att
upprätthålla islams gränser och den islamiska lagen. De
tillhörde inte Quraish och gjorde heller inte anspråk
på att förvalta kalifatet mer än i formell
bemärkelse. Successionen efter Profeten (fred och
välsignelser vare med honom) kom istället symbolsikt till
uttryck genom att de heliga städerna förvaltades av en sharif
(ättling till Profeten) som stod under sultanens beskydd.
Men under de sista hundra
åren av ottomanskt styre återupptog sultanen
anspråket på att företräda kalifatet - bakgrunden
till detta redovisas inte, men det framstår som ett sista
försök att upprätthålla en institution som hotades
av olika inre och yttre faktorer.
Nödvändigheten av
succession hade ifrågasatts av Ibn Taymiyya (d. 1328) som
istället ville föra tillbaka frågan om makthavarens
legitimitet till hans lämplighet. Ibn Taymiyyas idéer kom
att återupplivas i de moderna politisk-religiösa tankeskolor
som utgått från Ibn ’Abdul Wahhab på arabiska
halvön och 'Abdu i Egypten, där man helt tog
avstånd från kalifatet (se s.394). Samtidigt ställdes
från arabiskt håll kravet att kalifatet skull
återgå till den arabiska sfären - en faktor som kom
att utnyttjas av den engelska kolonialmakten för att
underblåsa arabnationalismen, vilken bidrog till det ottomanska
väldets fall och den slutliga upplösningen av kalifatet.
–––––––––––––––
Denna essä är
är en bearbetad version av en litteraturuppgift skriven vid
Stockholms Universitet, Institutionen för orientalistik, Arabiska
avdelnin, vt. 2003.