Publicerad 17 december 13:56

Det svänger om Lugns Vällingby

Aldrig har det svängt så om en Lugnföreställning.

Den leker med färger och

former, den delar sin tid mellan sång,

koreografi och en skådespelarkonst som

inte vet några gränser. Leif Zern är tagen.

Scen

Verk: "Det finns ett liv där borta i Vällingby" av Kristina Lugn

Plats: Stockholms stadsteater

Regi: Åsa Kalmér

Medverkande: Ann Petrén, Lennart Jähkel, Monica Stenbeck, Anna Lyons, Lena Nilsson, Åsa Persson, Niklas Falk/Lars-Göran Persson

Övrigt: Scenografi: Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft. Kostym: Ann Bonander-Looft. Musik: Niklas Brommare. Ljus: Ulf Englund

Vi - och dit räknar jag även mig själv - talar alltför ofta om svensk teater som en naturalistisk raksträcka från Strindberg till Norén. Då glömmer man att den fantasibetonade och lyriska ådran är lika stark. Det finns en Lars Forssell och en Staffan Göthe som leker fram sina gestalter och sitt språk. Och vad vore sextiotalets gruppteater utan den nyligen bortgångne rimmästaren Kent Andersson? Har han en arvtagerska heter hon Kristina Lugn, en älskad folkhemsskildrare som i sitt nya stycke på Stockholms stadsteater rimmar servicehus med grus och paraply med Vällingby.

Jag trodde aldrig att jag skulle få se henne spelad på en stor scen och gick dit med fjärilar i magen. Allt sker ju blixtsnabbt i Kristina Lugns dramatik - skulle man hinna uppfatta de aforistiska poängerna? Det kan vända mitt i en mening och leda tankarna i ny riktning. Mycket jazz i hennes dialoger - men knappast storbandsjazz.

Mot den bakgrunden är Åsa Kalmérs iscensättning ett mindre mirakel, en av de vackraste jag sett på länge och en av de lyckligaste. Tillsammans med Ann Bonander-Looft delar hon på ansvaret för scenografin. Annika och Torsten ska skiljas. Hon ska flytta till Vällingby, han ska möjligen bli landshövding, väninnan Ann har lagt sista handen vid sin välfärdsutredning, är bekymrad för döttrarna med de tvillingliknande namnen Anneli och Ammeli och kommer alltid att bo kvar på Fornminnesvägen 11.

Med samma rätt som en flotte, ett ålderdomshem eller en sandlåda kunde vara Kent Anderssons metaforer för en större livsproblematik, är Kristina Lugns förort med rader av gröna brevlådor bara språngbrädan för fantasins arabesker.

Det scenografiska svaret kommer i form av en vidsträckt park. I dess mitt ligger de välklippta häckarna med sin vassa spets pekande ut i salongen, en symbol för folkhemmets dröm om klar sikt och förnuftiga proportioner. Men detta svenska Versailles är en labyrint där medborgarna inte hittar tillbaka till sina närområden. De faller mellan raderna och ses sticka upp en fot här och där.

Föreställningen är ingenting annat än en fantasi där de sju skådespelarna ger intryck av att improvisera sig fram genom ett Sverige som på Kristina Lugns vis är perforerat av ensamhet men där slutackordet är förbluffande optimistiskt.

Hennes stora tema är separation. Vi skiljer oss i varje ögonblick, inte bara från varandra utan lika mycket från oss själva, i sorg och saknad efter det vi har och det vi aldrig har haft. Det som gör denna dialog så levande är att den vägrar att stå stilla. Magnus Florin skriver i en tänkvärd betraktelse i programbladet att Kristina Lugn inte är ute efter att "avslöja" trygghetstänkandet i våra hjärtan. Hennes figurer längtar visserligen efter trygga vanor. Men hon ger dem rätt även om hon vet att de längtar förgäves.

Därav denna kolossala oro i varje replik.

Aldrig har det svängt så om en Lugnföreställning. Den breder ut sig, leker med färger och former - tomterött, får väl bytas till kycklinggult i april - och delar sin tid mellan sång, koreografi och en skådespelarkonst som inte vet några gränser. Lennart Jähkels sorgsna energi missar inte en replik som "Jag gläder mig i onödan". Monica Stenbecks Ann bär sin förvirring med envishet och styrka, övervakad av Niklas Falks pliktmedvetne närpolis.

Och så Ann Petrén, liksom upplyst inifrån av dottern Anna-Klaras graviditet och Åsa Perssons underbara saklighet i denna änglalika nyckelroll. Lika mycket gläds och skrattar man åt Anna Lyons och Lena Nilssons lustiga systrar, två väsen från Vallentuna med kvällens roligaste frisyrer.

Niklas Brommare har skrivit musiken, ett oändligt rikt varierat prassel av slagverk och viskande melodier, och utför den på egen hand på scenen. Sällsynt generöst.

Swing it, Kristina Lugn, swing it - publiken är nog med på noterna.

Leif Zern