Teater för alla som gillar teater-om-teater
Dramaten: Skogen
av Alexander Ostrovskij.
Övers: Kristina Rotkirch.
Scenografi: Katrin Brännström.
Medv: Solveig Ternström, Staffan Göthe, Lars Amble, Lisa Werlinder, Carl-Magnus Dellow,
Erik Ehn, Rolf Skoglund, Magnus Roosman m fl
Oss kallar dom komedianter! Men vi är konstnärer. När vi älskar, då älskar vi för fullt. När vi inte älskar så grälar vi eller slåss och när vi hjälper andra så gör vi det med vår sista slant. Ni talar om det allmänna goda och om kärleken till människorna - men vad har ni gjort? Vem har ni tagit hand om? Vem har ni tröstat? Det är ni som är komedianter, inte vi. Pampiga ord, eller hur? En bild av konstnären som via roll, utanförskap och lidelser kan genomskåda och våga påstå. Repliken kommer från pjäsen Skogen, skriven 1870 av ryssen Alexander Ostrovskij. Orden har klingat förr från Dramatenscenen: 1962 framfördes stycket, iscensatt av Mimi Pollack. Pjäsen var då möjligen en svala innan revolternas tid, en bild av teatern kontra en kylig och girig borgerlighet. Under slutet av 50-talet och tio år framöver spelades Ostrovskij relativt flitigt på svenska scener, inte bara komedin Skogen, utan också Bruden utan hemgift, Ovädret och En skojares dagbok. Så ej idag, trots att Ostrovskij utgör klangrum och grund för Tjechov.
Nationalscenen har under våren spelat en mängd anglosaxisk dramatik. Också vägen till Ostrovskij lär ha gått över brittisk mark, ironiskt nog. Alan Ayckbourn har översatt och adapterat Skogen till engelska. Nu är Ostrovskij (1823-86) en bekantskap väl värd att göra även utan referenser från West End. Skogen riktigt osar stämningar som kom att bli Körsbärsträdgården och Måsen. Ostrovskij målar med breda romantiska penseldrag: en ton moličrsk komedi (Skogen är Hustruskolan med omvända förtecken), en klick schillersk upprorsstämning och scener från ett hårt artistliv. Scenografen Katrin Brännström har skapat Skogen av den borgerliga salongen. Rullar av äkta mattor bildar trädstammar, stolar hänger klasvis som trädkronor. Ljussättningen glider mellan blått och rött. Kostymen är ett fabelgalleri och en härlig lek av 60-tal, stickat, lurvigt och slitet artistiskt. Helheten är snygg och suggestiv, en hel värld som alltmer lutar.
Handlingen är snårig. Den snåla godsägarinnan Gurmyzjskaja tänker gifta bort sin unga släkting Aksiusja till gymnasisten Bulanov - därför att gumman åtrår honom. Under tiden säljer hon skog till handelsmannen Vosimbratov för att få kontanter. Aksiusja älskar dennes son, Petia. Då träder plötsligt Gurmyzjskajas släkting Gennadij in till skeendet. Han reser runt som tragisk aktör men låtsas vara officer då skådespelaryrket är så ringaktat. Med sig har han komedianten Arkadij, en renodlad Harlekinfigur. Så uppstår en två timmar lång jakt på pengar och kön som kulminerar med anförandet ovan, om brackor och konstnärer. En tidlös sanning om än något generell. Regissören, finlandssvensken Joakim Groth har bestämt sig för att göra en slags pastisch på stycket och traditionen. Han presenterar en återhållen tolkning där spelet är mycket behärskat och stiliserat. Gång på gång finner ensemblen sig sittandes vid rampen, på rad direkt riktad mot publiken. Kroppsspråket är fysiskt stramt, istället är själva hållningen och det verbala framförandet mycket teatrala - för att inte säga ironiska. Här leker man 1800-talsteater och vinner en del mycket subtila poänger men tappar också styrfart och energi.
Särskilt innan paus är iscensättningen en sådan stilparodi att den blir sig själv nog. Det är egentligen nästan bara Staffan Göthes tragöd som lyckas bryta sig ut ur formspråket. Gennadij, även kallad Olycksman, är en underbar tolkning av histrionen som använt sig av sin egen sorg och olycka för att skapa. Här blir han en Peer Gyntsk lök, skal på skal av roller och lägen - vi väntar alla på ett eget, personligt tonfall, som aldrig kommer. Han är på en gång modigt god och klarsynt men också fångad av sin egen förmåga att härma och låna. Göthes roll kastar mellan löjligt och demoniskt. Han är utmärkt rolig, tragisk och patetisk om vartannat. Världen är en scen där han ständigt piruetterar. Han ser men lyckas aldrig vara - annat än andras manus. Så kommenterar Groth det storvulet romantiska citat som börjar recensionen och avslutar iscensättningen. Stora scenen kväver dock alla försök att var subtil. Skogen är en liten utsökt iscensättning för en liten scen, för en publik som tycker om teater-om-teater. Den ryska docka som nu presenteras som komedi (enligt Tjechov då) blir dock väldigt intern. Groth spränger aldrig pastischformen eller ironin. Här presenteras en tillvaro där ingen bryr sig om en, om man inte tar på sig en roll. Groth räcker ut tungan åt sin egen profession men också åt publiken: det stora, fysiska skrattet och den stora känslan uteblir nästan helt.
Solveig Ternström lägger band på elakheten som Gurmyzjskaja, rollfiguren är mest inskränkt och intuitivt intelligent. Rolf Skoglund gör förstås det bästa av sin Vosimbratov som är en förebild till Lopachin (Körsbärsträdgården). Lisa Werlinder får Aksiusja till en ung, stark kvinna som vet vad hon vill. Lars Ambles betjänt hasar underbart och väser likaså. Det vilar aningen August Blanchegalleri över iscensättningen. Typer återuppstår: förste älskaren, ingenyen, narren, kåta tjänsteandar. Ifyllningsuppgifter och försiktiga kärleksförklaringar om vartannat.
Så blir skådespelaren en metafor för det kritiska ögat, för humanism och en varm hand. Och Skogen en bild av samhället. Här räcker skogen till för att föda en burgen skara medan den för andra blir en labyrint av snår och taggiga grenar. Joakim Groth spelar Skogen som metateater. Parodisk, statuarisk och självironisk. Och brandtalet på slutet blir denna gång, på Dramaten, mer teori än praktik.
Lars Ring 08-13 56 09
"Solveig Ternström gör ett magnifikt och nyanserat komediporträtt" DN
"en intelligent föreställning" DN
"Staffan Göthe - utmärkt roligt, tragisk och patetisk om vartannat" SvD
"Teater för alla som gillar teater om teater" SvD
BEARBETNING
Joakim Groth
REGI
SCENBILD & KOSTYM
PERUK & MASK
Leif Qviström
Eva-Maria Holm-Katzeff
Pekka Helynen
Lite kärlek, lite sex - och lite naket Teater/Tio exempel på kärlek
av David Hare
Övers: Einar Heckscher
Scenografi: Mikael Varhelyi
Regi: Eva Dahlman
I rollerna: Angela Kovács och Shanti Roney
Scen: Elverket, Dramaten
Speltid: 1 tim 25 min
Flickan och taxichauffören, taxichauffören och aupairflickan, aupairflickan och
studenten, och så vidare, och så vidare. Dramaten hakar på det som gjort smällsuccé i
London och New York med Nicole "Eyes wide shut" Kidman naken på
scenen. Men det som är succé där, måste det bli succé här? På vägen mellan
förlagan, Arthur Schnitzlers oblygt desillusionerade pjäs Kärlekskarusellen och
samtidens lösa förbindelser har David Hare inte bara passerat utan rejält gått
ner sig i succékonventionernas träsk. I det träsket sitter också Dramatens
föreställning rejält fast medan den i Eva Dahlmans regi på Elverket vinkar och
försöker se mer ung och häftig ut än så.
Mikael Varhelyis scenografi är ett stort och vägglöst dockskåp med små utrymmen kring
dubbelsäng, soffa, dyscha och madrass. Här halkar Angela Kovács och Shanti
Roney in och ut, i nya kostymer och gamla klichéer. Som på den värsta privatteater
men dessvärre helt utan dess humor och auktoritet. Den självupptagna konstnären, som
Roney gör till en verbalt idisslande Ulf Lundell, inför Kovács fysiskt kråmande
beundrarinna. Aupairen som går från sömnigt ointresse till att frejdigt duka upp sig
på köksbordet inför den tövande studenten, som sedan går över på den erfarna gifta
kvinnan i Madonna-kroppsstrumpa.
Ja, ja. Kärleken som ideal jagar fram skönmålningar, bevis på utvaldhet och
exklusivitet medan verklighetens lust visar ett råare ansikte. Det är bara dig som jag
har älskat! Vi har mer än en passion (som förr eller senare ändå dör), vi är
kamrater för livet, orerar politikern inför sin klen- och otrogna fru innan han i nästa
scen sätter på fotomodellen.
De stora digitala siffrorna på Elverkets väggar ger sitt klara besked. Inte 45 sekunder,
men var det 1 timme och 25 minuter? Kärleken mäts i tid, så länge ett samlag varar,
så mycket älskar du.
Flickan gör det först snabbt mot väggen och utan att få betalt, sist med den betalande
adelsmannen som gärna vill tro att han tillbringat natten med att bara kyssa hennes
ögon. Kärleken är med andra ord precis så oromantisk, mekanisk och upprepbar som vi
vill inbilla oss att den inte är. Till detta världsvisa perspektiv tycks Hare lägga ett
mycket gammalt "gott så". Låtsas nu bara inte att detta skulle vara något
för en ung publik.
Barbro Westling
Johanna Garpe vill för mycket. Lyckade detaljer lever ett alltför kort liv i
jakten på nya idéer.
"Som ni vill ha det" av William Shakespeare
Scen: Stockholms stadsteater
Övers: Göran O Eriksson
Regi: Johanna Garpe
Scenografi och kostym: Maja Ravn
I rollerna: Maria Lundqvist, Lena B Eriksson, Steve Kratz, Gerhard Hoberstorfer, Bengt Nilsson, Sten Ljunggren, Christer Fant, Felix Engström, Anita Ekström m fl
DET FANNS EN TID när huvudpersonen i Shakespeares "Som ni vill ha det" var en drömroll för unga skådespelerskor - en till pojke förklädd flicka som gömmer sig i skogen och i lika kvicka som gäckande charader ger den kollrige friaren en lektion i kärlek. Även för männen kunde Rosalinda vara ett slags drömroll som på samma gång löste upp sexualitetens gränser och höll hårt på dem.
Det problematiska med Johanna Garpes tolkning av pjäsen på Stockholms stadsteater är inte att den vägrar att återvända till detta tillstånd före syndafallet. Den tiden är sedan länge förbi, och om inte sjuttiotalets respektlöshet avlivade romantiken har våra dagars queerteori tagit död på föreställningen om den manliga sexualiteten som norm. Shakespeare skulle ha suttit i skolbänken och nickat belåtet. Eller varför inte i katedern - det var ju han som hittade på alltsammans.
Nej, det problematiska som snart visar sig på Stadsteaterns stora scen är att Garpe vill så mycket och tycks ha så svårt att välja. Det framgår om inte förr i finalen då Maria Lundqvist kan kasta sin förklädnad (gerillauniform och glest djungelskägg ā la Che) och tillsammans med resten av ensemblen brista ut i Povel Ramels "Ta av dig skorna", uppradade till en nattvardsliknande frihetspicknick längst framme vid rampen.
Kul? Kanske det, men eftersom det började tre timmar tidigare med en satir i kontorsmiljö, och fortsatte med nya påhitt i en vildmark vars möjligheter visar sig rymma inte en utan minst åtta måltavlor för nya lustmord, känner jag mig efter ett par akter som en orienterare som flämtande och med tungan hängande som en slips letar efter blåbärskontrollen i fel skog. Granarna tränger fram ur kontorsväggarna och fungerar som små scener på scenen. Där uppträder den landsflyktige hertigens sällskap först som övervintrande hippies med kraftlösa protestsånger på sin repertoar, klädda i lusekofta och latinamerikanska pannband. En stund senare kan samma personer skådas som ett jaktsällskap från anno dazumal eller som ett gäng matroser i en stjärtgosseparad kring Narrens förmälning med Felix Engströms yppiga transvestit - och om jag inte hallucinerar, en möjlighet som Dagens Nyheters läsare tyvärr måste räkna med, har Anita Ekströms fåraherde till slut förvandlats till Pippi Långstrump som pensio när.
Johanna Garpes erfarenheter av opera är säkert en av förklaringarna till hennes påhittighet. Där hör det numera till vardagen att man placerar Tosca i ett badkar och Brynhilde till exempel i en ölhall. Men inom operan lever musiken ett eget liv och finns kvar när idéerna vissnat. En teatertext är inte lika tålig, eller snarare: den kräver att idéerna lyser upp texten. Då tål den hur mycket som helst. Och Povel Ramel i all ära - men vill inte publiken som kommer till Stadsteatern höra Shakespeares egen musik?
Den som finns i hans språk, i stämflätningen, i friheten han ger skådespelarna?
Jag uppskattar Garpes energi, hennes lust att göra varje scen till en fest. Brottningen mellan Charles och Orlando träffar en öm punkt. Den senare, spelad av Steve Kratz, är undanskuffad av sin äldre bror och framlever sina dagar som skogsarbetare, med motorsåg i kontrast till broderns bärbara dator. Nu luras han att brottas med den fysiskt överlägsne Charles. Men Orlando behöver bara ta av sig kalsongerna för att Charles ska stupa, besegrad av sin egen homofobi.
Denna och andra lyckade detaljer lever emellertid ett alltför kort liv i Garpes jakt på nya idéer. Att kollektivet i skogen är en spegelbild av den manliga kultur som härskar vid hovet hör till de utmärkta uppslag som inte hinner få fäste hos aktörerna. Regissörens frihet blir aldrig deras. Ett undantag är Bengt Nilsson i rollen som outsidern Jacques. Hans hästsvans rimmar med hans replik, en intellektuell svada där det briljanta lever en hårsmån från det självbelåtna.
Men jag undrar om det varit så lyckat att byta ut hovmiljön mot ett familjeföretag, även om Sten Ljunggrens pater familias övertygar som förtryckare och Gerhard Hoberstorfer i rollen som Orlandos äldre bror överraskar som fånigt direktörsämne, fjärran de nihilistiska utmarker där denne utmärkte skådespelare brukar vistas. Kan en vd verkligen vara lika farlig som hertigen i pjäsen? Åskådarna vet naturligtvis att det är en komedi och att den slutar lyckligt. Men i fiktionen råder livsfara. Rosalinda måste lämna hovet om hon inte vill dö. Det anar man inte här.
Därmed går spänningen mellan styckets två spelplatser förlorad. Staden består av en ödslig kontorsinteriör med mörka, släta och boaserade väggar. Löjet spelar över marionetterna som dansar kring granen i detta fängelse, och som så ofta när en regissör har fått ett koncept på hjärnan tappar han eller hon kontakten med skådespelarna. Här drabbar det framför allt Maria Lundqvist som Rosalinda. Grovt räknat finns det bara två typer av skådespelare, de igenkännande och de främmandegörande, de som kan förse de mest välbekanta repliker med ett frågetecken. Maria Lundqvist hör hemma i den senare gruppen. Men här dekonstruerar hon rollen innan den finns.
Visserligen händer något nytt i kärleksscenerna med Steve Kratz, men då är det nästan för sent. Eller för tidigt. Den Rosalinda vi vet att hon skulle kunna gestalta får vi tydligen vänta på.
Leif Zern
I Shakespeares Staden kämpar människorna mot varandra i jakt på makt och positioner. Ena dagen är man på toppen och nästa dag har någon tagit ens plats. Människorna gör vad som helst för att passa in i de snäva ramar konventionen föreskriver.
Landsförvisade Rosalind och hennes kusin Celia tar sin tillflykt till Skogen. Där söker de ett liv på andra villkor. I Skogen får kvinna bli man, stadsbo bli herde, de på toppen byta plats med de på botten. Och allt blir möjligt när Kärleken får vara bedragaren, läromästaren och den stora vinnaren.
Regissören Johanna Garpe har förlagt handlingen i denna klassiska komedi till svensk kontorsmiljö år 2002. Den årliga julfesten stundar och bland granar och julstress bultar drömmar under den stela ytan. Vad händer när framåtsträvare, bakåtsträvare, uppåtsträvare och andra kontorskalvar plötsligt släpps ut på grönbete?
| Medverkande på scenen | |
| Rosalind | Maria Lundqvist |
| Celia | Lena B Eriksson |
| Hertig, Hertig Fredrik |
Sten Ljunggren |
| Jaques, Monsieur Le Beau |
Bengt Nilsson |
| Oliver | Gerhard Hoberstorfer |
| Orlando | Steve Kratz |
| Corin | Anita Ekström |
| Proba | Christer Fant |
| Silvius | Anders Johannisson |
| Dennis, Amiens, William |
Joakim Nätterqvist |
| Adam | Robert Panzenböck |
| Charles, Audrey |
Felix Engström |
| Phebe | Ellen Mattsson (elev) |
| Anställd, Skogshovman, Page, Oswald le Boys |
Filip Alexanderson (elev) |
| Anställd, Skogshovman, Page, Pastor Vränge |
Gustav Deinoff (elev) |
| Vakt, Skogshovman, Page |
Shebly Niavarani (elev) |
| musiker | Jonas Olofsson |
| produktion | |
| författare | William Shakespeare |
| översättare | Göran O Eriksson |
| regi | Johanna Garpe |
| scenografi och kostym |
Maja Ravn |
| musik | Martin Gjerstad |
| ljus | Patrik Bogårdh |
| koreografi | Bill Holmberg |
| mask | Mats Öhlund |
| ljud | Tomas Bohlin |
| Premiär | 2002-09-06 |
DN: Publicerad 24 nov 2002 11:07
Förbluffande och smittsamt roligt. Mats Eks "Fluke" är inte bara dans, utan också teater och skulptur.
Verk: Fluke
Plats: Dansens hus, Stockholm
Manus: Mats Ek
Medverkande: Cullbergbaletten
Övrigt: Scenografi: Bente Lykke Möller Musik: Fläskkvartetten Ljus: Erik Berglund
Verk: I remember red
Plats: Dansens hus, Stockholm
Manus: Didy Veldman
Medverkande: Cullbergbaletten
Övrigt: Scenografi: Es Devlin Ljus: Ben Ormerod
Full orkestrering för kroppar och själar är det när Cullbergbaletten uruppför två nya dansverk på Dansens hus mäktiga scen. Didi Veldmans inledande "I remember red", är en transparent dröm om vintern där minnen och tankefragment virvlar upp och runt dansarna så att de till slut, sedan de många enskildheterna gjort sina eftertänksamt varsamma och tänkande solon, förenas till något som smälter samman till en enda gemensamhet.
Iförda Es Devlins köttfärgade kostymer som, i alla fall i mina ögon, påminner om draperade korsetter om man nu kan tänka sig något sådant, skapar ensemblen med sina ofta lugna nästan återhållna rörelser, en parafras på Picassos målning "Flickorna i Avignon". Didi Veldmans koreografi är varm och med en inre kraft som påminner om fostrets mjuka puffar och sprittningar. En sekvens är också en koreografi för fyra höggravida magar och deras beskyddande men också ambivalenta fäder.
Men det är ändå när detta drygt halvtimmeslånga verk är till ända och Mats Eks betydligt längre "Fluke" tar vid, som en stor upplevelse växer sig än större. "Fluke" är dans, som också är teater, som är lyrik som är skulpturala kroppar vilka förmedlar bilder som stannar och etsar sig in samtidigt som de är heta av vibrerande liv. "Fluke" är naturligtvis resultatet av att konstnären Mats Ek vägrar inordna sig i något fack utan konsekvent och kreativt fortsätter att berätta om livet och döden, kärleken, glädjen och smärtan med alla de medel som kan hjälpa till att fördjupa, försköna och inte minst diskutera människans villkor. Dessutom finns i Mats Eks verk en humoristiskt prosaisk kroppslighet som är alltför sällsynt inom danskonstens så ofta alltför stora allvar. Hos Mats Ek är det daskande fötter och småskuttande dansare som viftvinkar med alla fingrarna i luften som leker de honungsberusade humlor på sommarlov. Det är platt vinklade fötterna rakt upp i luften. Fötter som sprattlar men som så ofta och gärna formar något annat, kanske en kärleksakt, ett djur, minnet av ett litet barns plastik. Eller som i Mats Eks dansteaterföreställning "På Malta" från 1996, där de uppsträckta benen och fötterna skapade bilden av en hel örtgrön klosterträdgård. Mats Eks bildspråk är förbluffande och sinnligt och som sagt, förlösande och smittsamt roligt.
I "Fluke" ställer scenografen Bente Lykke Möller det vid första anblicken så trygga vita sjömanskläderna, med 50-talsinspirerat trubbnosigt vita tygskor och bussaronger, mot en avskalad scen där gigantiska grafitgrå kuber tornar upp sig.
Fläskkvartetten slungar ut sina mäktigt metallrivande klanger för att i nästa stund vilja trösta med smeksamt vemodiga slingor. Brutalitet och ömhet, gråsvart och examensvitt, småflickstrul och androgynitet. Och så finns här en underton av den sexualitet som alls inte har barnviseton. Det är en kraftmätning mellan behärskande och underkastelse. Men här finns också en fullkomlig frihet att djupna i kärlek mellan kvinna och kvinna, man och man och mellan man och kvinna. Mats Ek skiter i bruksanvisningen, han söker och prövar och låter dansarna utforska sig själva liksom varandra.
Ek och Möller målar upp och förtydligar vad det flesta av oss erfar om än mer oreflekterat. Mats Ek öppnar sitt livsviktiga men också livsfarliga fotoalbum. Varsågoda att häng med på en bläddringstur genom familjeliv och vardagskatastrofer. Tjat och äktenskapsgnabb plattar till dansarna så att de snudd på blir ett med golvet och hoppsan! här var det ett tu som det blev mos av mellan scenens kuber. Men se där är redan flera förhoppningsfulla kärlekspar på språng, fast också de får sina törnar. Hej va det går! men för var och en kommer till slut sanningens minut när vi måste köa inför djävulens advokat. Håll er i ledet! Om inte kan det gå som för kvinnan som dansar sina lustar och sin smärta på gränsen mellan himmel och helvete.
Johanna Lindh vrider sig kring sin egen axel i en skön men kusligt utlämnande akt stillsamt betraktad av en liten fosforiserat vit gipskatt liksom av Veli-Pekka Peltokallios tyste domare.
Men det går också åt rakt motsatt håll när kinesisk drill och kylig disciplin mjuknar i dansande loopar prydda av lackröda parasoller och varmt lysande lyktor. En lek som omfamnar rädslan.
"Dans med nästan" heter Mats Eks dansteaterföreställning från 1995. Den titeln berättar också något om snart sagt vart och ett av hans verk. Mats Ek, och som här den formidabla Cullbergbaletten, dansar upp livet med och för oss och det är, enkelt uttryckt, en fantastisk upplevelse.
Pia Huss
DN Kultur: 2003-01-23
Vårsalong med färre amatörer
SONIA HEDSTRAND
Vårsalongen är inte längre amatörernas utställning. När Liljevalchs slår upp portarna i morgon dominerar de professionella kvinnorna.
- Unga konstnärer har alltid sökt. Det är antalet amatörer som har minskat. Den här salongen visar att de etablerade också återkommer, säger Niclas Östlind, intendent på Liljevalchs Vårsalong som har vernissage på fredag.
För tre år sedan beslutade Liljevalchs att förnya sig och höja kvalitetskraven. Ovanligt många av årets utställare har också gått ut olika konsthögskolor.
Två tredjedelar av konstnärerna på årets vårsalong är kvinnor. Fler tjejer än killar söker och kommer in på konstskolor, samtidigt som männen fortfarande dominerar på gallerier och institutioner. Kan det vara så att kvinnorna tvingas söka andra utställningsmöjligheter?
- Det är snarare en generationsfråga, menar konstnären Kristina Abelli Elander, som ingått i årets jury. Unga människor är ju på hugget i dag, de sitter inte och väntar på att bli uppbjudna, utan fixar det själva.
Vårsalongen fångar tidsandan, varje år syns olika tendenser bland inskickade verk. Förra året var new age och krig två tydliga strömingar. I år syns i Liljevalchs stora sal viljan att dokumentera det urbana livet.
- Många bilder har något slags etiskt tänkande. Det är mycket fotografi av städer och människor, som till exempel Maja Spasovas serie "2000 år e. Kr.", av mödrar som sitter och tigger på gatan med sina barn, säger Abelli Elander.
- Men vi har också valt bort en del material om sexualitet, makt och våld, starkt självutlämnande verk. Man måste orka ta till sig det också, säger Niclas Östlind.
Jurymedlemmarna har försökt få den stora salongen att fungera bättre genom att visa fler verk av färre konstnärer. Juryn påpekar också att många konstnärer arbetar i serier, att idén om den ultimata bilden som ska säga allt är på väg ut.
- Tidigare kunde det vara så att konstnärer gjorde en eller två bra bilder och att resten var spretigt. Nu söker de med samlade, genomarbetade grupper av arbeten. Det speglar också ett större allvar och högre utbildning, säger Niclas Östlind.
Vårsalongen är ett forum där olika estetiska uttryck och olika generationer, med bredd och djup kan samlas och ses av en stor publik. Förra året kom 40 000 besökare.
- Och här kan man komma med fast man dykt upp från ingenstans, säger Niclas Östlind.
Varje rum på Vårsalongen har olika fokus. I ett folkloristiskt rum med naivistiskt måleri i klara färger står pet-flaskeparafraser av Ulrika Hydman Vallien-vaser. I nästa häcklas den manliga historien, och i åter nästa lyfts den svenska glesbygdsestetiken fram med videung, skidåkning och näverkorgar. Kristina Abelli Elander och den övriga juryn är glad: