ARC Electronics    Video    Utrustning

VIDEOUTRUSTNING

Vilka prylar behövs?

• kamera: helst digital, annars en bättre Hi-8 kan duga
• TV-monitor: en PAL-monitor eller en vanlig TV-apparat
• mikrofon: enklast med en stereomik, annars två monomikar
• hörlurar och gärna en DAT-spelare
• ljudabsorbatorer: tjocka tunga filtar kan användas
• belysning: hallogenlampa eller dagsljuslysrör
• ljusreflekterande skärm: t.ex. en vit frigolitskiva
• dekor, tyg, scenkläder, rekvisitor
• videoredigeringsdator, förstärkare, högtalare
• videobandspelare (om du vill leverera din film på band)
• DVD-brännare

Om du använder en digital kamera, stoppar du i en digital kassett och spelar in tagningarna på kassetten. Om kameran istället är analog (Video8, Hi-8, VHS, ...) och du vill få bästa möjliga bild­kvalité, gör så här: Anslut kamerans videoutgång till datorns speciella video­inspelnings­kort och spela in på datorns hårddisk. Om både kameran och datorn har en S-Video anslutning (en s.k. mini-DIN kontakt), använd dessa. Då får du framför allt skarpare färg­övergångar.

Eftersom sökare hos de flesta kameror har för låg upplösning (otydlig bild), rekommenderar jag starkt att dessutom ansluta kameran till en TV-monitor. Om kamerans enda utgång redan är upptagen av kabeln till video­inspelnings­kortet i datorn, anslut då TV-monitorn till kortets utgång.

Samtidigt vill jag upplysa dig om att TV-monitorer för konsumentbruk kan avge en högfrekvent ton (15625 Hz). Visserligen hör de flesta inte tonen medvetet, men tonen kan ändå ställa till med problem, om den kommer med på inspelningen (genom mikrofonen). Det gäller i första hand vid konvertering till multimedia­format (QuickTime, RealVideo, ...). Visserligen går det att reducera denna störande ton genom ett ingrepp i bild­skärmens elektronik (lacka över HF-spolen), men jag avråder dig starkt från att mekka i S-märkta apparater. Istället kan du justera inbördes förhållande mellan mikrofonen och monitorn. Eller vid behov filtrera bort tonen (med ett s.k. notch-filter) i ett ljud­editerings­program. Täck aldrig över monitorn med ljud­dämpande material eftersom det kan innebära brandfara!

Om du har möjlighet (eller råd att köpa), anslut en extern mikrofon till kameran. Då är du fri att placera mikrofonen på bästa sätt. Du reducerar eventuellt kameraljud. Om den externa mikrofonen är av hög klass, får du dessutom naturligare ljud.

Gör en provinspelning och lyssna på ljudet. Låter det naturligt? Om ljudet låter instängt, flytta mikrofonen närmare ljudkällan och/eller placera ett lämpligt antal ljudabsorbatorer i rummet. Att sätta upp äggkartonger på väggar är inte det bästa alternativet. De dämpar diskanter, men inte bas. För att också dämpa lägre frekvenser, behövs tyngre material, t.ex. tjocka filtar. De bör placeras minst 30 cm från hårda ytor (golv, vägg, ...), för att lägre frekvenser verkligen ska dämpas.

De flesta videokameror åsidosätter ljudkvalitén. Få modeller har manuell inställning av ljudnivån. Utan denna finess, dvs med en påtvingad automatik, kan ett live­uppträdande med publiken klappande i takt bli totalt förstört. Kamerans ljud­automatik vrider då hela tiden med volymratten upp och ner i den takt som publiken klappar och musiken blir helt sönderhackad. Därför rekommenderar jag att parallelt spela in ljudet också på en DAT-spelare, MD-spelare eller en laptop.

När du spelar in innomhus, kan du behöva extra belysning. Då vill jag tipsa dig två alternativ:

a) Philips 'TL'D 36W/950 De Luxe 90 - ett dagsljuslysrör som jag köpte för 70:-
b) 500 W halogenstrålkastare kostar hos Clas Ohlson från 69:- (enl. 1999-års katalog)

Lysröret passar i en vanlig lysrörsarmatur för 120 cm långa lysrör. Den halogenstrålkastare som jag köpte gick att skruva fast på en vanlig mikrofonstativ. Men nu (år 2007) erbjuder Clas Ohlson en komplett lösning med strålkastare och stativ till ett bra pris.

Ljusreflekterande skärmar kan du behöva för att lätta upp skuggorna. En stor vit frigolitskiva kan du köpa för några tior i en byggvaruaffär. Jag skaffade också en stor bit av blått tyg. Tyget använder jag som bakgrund för vissa videotrick.

Datorn (PC) bör åtminstone vara en Pentium 500 MHz, gärna med hårddisk av typ UDMA66 eller högre. Men med lite tur kan även mycket billigare maskiner duga. Själv trotsade jag naturlagarna 1997 med en 166 MHz Pentium och en vanlig ATA-hårddisk, men då gick det inte att köra med lägsta kompression.

Idag (2007) rekommenderar jag en Pentium 2,4 GHz eller högre. Läs framför allt vilka systemkrav video­redigerings­kortet ställer på din dator. Det bör stå på tillverkarens hemsida. Tyvärr brukar försäljarna ljuga så det knakar, när de får veta att du vill hålla på med video­redigering. De påstår att man måste ha mycket stort minne. Bakom datadisken på Clas Ohlson har exempelvis en tekniskt kunnig expedit (år 2005) försökt övertala mig till att jag borde ha 1 GB RAM, om jag vill hålla på med video­redigering. Välj själv, vem du vill tro, men jag hade faktiskt bara 80 MB RAM i den dator, med vilken jag gjorde Köksglädje 1997.

Betänk att en ruta från en DV-kamera består av 720x576 bildelement (eng. pixel). Varje pixel har tre färgkomponenter som tar en byte var. Alltså tre bytes per pixel. Multiplicera detta med rutans antal pixlar: 3x720x576 = 1 244 160 bytes = 1,2 MB. Om du exempelvis har 256 MB RAM, så räcker det mer än väl för att i realtid läsa från hårddisken, casha, bearbeta och skicka videon till kortets TV-utgång.

1997 använde jag ett analogt videoredigeringskort. Sådana kan vara besvärliga. När allt var nyinstallerat, var bilduppspelningen något hackig. Det visade sig (efter omfattande utredningar) bero på ljudkortet. När jag bytte till ett annat ljudkort, gick det plötsligt att spela video ryckfritt. Om din dator lider av samma åkomma kan du testa enkelt genom att prova spela in och spela upp med "audio disabled", alltså utan ljud. Skulle du märka att datorn verkar vara upp till fem gånger snabbare utan ljud, så är det ljudkortet (drivrutiner) som bromsar upp videon. Ta även reda på vilket filformat som ger bäst uppspelning. Vissa program kan ge bäst resultat, när ljud och bild delas upp i olika filer, helst placerade på olika fysiska hårddiskar.

Så var det på nittiotalet och man skulle vilja tro att dessa problem idag är ur världen. Men tyvärr, så sent som i början av året 2007 köpte min mamma ett analogt video­redigerings­kort till sin dator och gissa vad! Ljudet och bilden samplades med lite olika tidsbaser, så att ljud och bild gradvis hamnade mer och mer ur synk. Som tur gick det att få buggfix på den åkomman.

Mamman hade även andra problem med sin videodator. I dataaffärer försökte de manipulera henne att köpa ett nytt moderkort och en jättedyr hårddisk med en svindlande överföringshastighet på 1 GB per sekund. Återigen vill jag påminna att försäljarna antingen ljuger medvetet eller är de helt okunniga. Jag har själv testat att det går redigera DV-filmer även med en så långsam hårddisk se de billigaste externa USB-diskar. Alltså de som har en överföringshastighet på ca 10 MB per sekund. Den enda begränsning som jag då upplevde var att uppspelning med fyrdubbel hastighet blev hackig. De billigaste interna hårddiskar brukar ha en mycket, mycket högre hastighet (på engelska: sustained transfer rate). De räcker mer än väl, även för en kräsen filmskapare.

Videokorten utvecklas hela tiden, så jag vet inte om jag ska rekommendera något konkret. Har du en digital kamera med digital input (förutom den självklara DV-outputen), bör du kunna klara dig med ett billigt FireWire kort för ca 300 kronor. Då kan du nämligen använda kamerans D/A-omvandlare för uppspelning på en TV-skärm när du redigerar filmen och för överföring av redigerad film från hårddisken till ett videoband (t.ex. S-VHS).

Den digitala ingången sitter i samma fysiska kontakt. Egentligen sitter det inte mera elektronik i sådana kameror. Att de är dyrare beror på att tullverket tar högre avgift för apparater som kan användas som videobandspelare. I billigare kameror är digital input deaktiverad, men på vissa modeller kan den aktiveras med ett extra tillbehör, som kallas DV-Widget. Utan digital input på kameran behövs ett videokort med analog utgång, om du vill kunna se en riktig TV-bild medan du redigerar din film. Observera att det finns analoga TV-utgångar även på vanliga grafikkort, men det är inte alls säkert om de går att använda för video­redigering. Satsa hellre på ett video capture card med S-video output.

En liten tankeställare: Skulle du hitta en s.k. reset-knapp på ett externt videoredigeringskort med separat nätadapter, så tänk efter, varför tillverkaren har satt dit knappen. För något år sedan råkade jag ut för ett sådant kort och kan berätta för dig att reset-knappen var någon sorts nödlösning när kortet krånglade. Ett annat kort, som inte hade den knappen, behövde den inte heller. Det kortet fungerade i alla väder.

Är det någon nackdel, om ett externt kort med separat nätadapter inte har en reset-knapp? Mest sannolikt är det ett tecken på att kortet fungerar stabilt. Men skulle det ändå behöva göras en reset, så drar jag ut den lilla lågspänningskabeln från nätadaptern, väntar några sekunder och stoppar in igen, så utförs reset automatiskt. Nätadaptern däremot lämnar jag kvar i vägguttaget, för att slippa störande transienter från gnistor som kan uppstå när den kopplas in och ut från nätet. Genom att göra så här, slipper man starta om hela datorn. Men först bör man ta reda på om garantin på utrustningen gäller, när man gör så här. Vissa apparater, i alla fall förr i tiden, fick inte att stängas av, när de var anslutna till en påslagen dator.

Om du tänker skaffa ett komplett system, försök få systemet demonstrerat innan du betalar. Nedan några exempel på problem som kan dyka upp:

• Uppspelning av fullskärmsvideo (768x576 eller 720x576 pixels) blir hackig.
• Uppspelning av fullskärmsvideo (768x576 eller 720x576 pixels) fungerar inte i editeringsläge.
• Videokortet klarar inte av att digitalisera vissa bilder, speciellt detaljrika sådana. (Beror troligen på bugg i kortets kompressorkrets.)
• Kompression av analog fullskärmsvideo kan inte ställas in på tillräckligt lågt värde (för TV-sändning bör en MJPEG kompression vara högst 7:1 men helst lägre).
• Är ljudet synkroniserat med bilden även efter en halv timmes uppspelning?

Om handlingen i filmen ska ske synkront med något som redan i förväg är inspelat, behövs då dessutom extra utrustning för uppspelning av det i förväg inspelade materialet. När jag filmade min musikvideo, hade jag en DAT-spelare med original­låten i. Undersök möjligheten att få med tidskod vid inspelning. Då blir det mycket enklare att pussla ihop tagningarna så att bilden blir synkroniserad med ljudet. Använd inte en analog bandspelare, eftersom dess hastighet är för ojämn för att få längre tagningar att synka från början till slut.

En VHS-bandspelare kan vara praktisk att ha. Har du avsikter att skicka demoband till en filmfestival? Satsa då på en lite bättre modell, som har högklassigt stereoljud, helst en S-VHS bandspelare. Vill du hellre bränna filmen på en DVD, så kolla för säkerhets skull med den du skickar den till, vilket format det bör vara (DVD+R eller DVD-R).

Var köper man redigeringsutrustningen? En specialiserad åter­försäljare är Lindkvist Radio TV på Erik Segersälls v. 1 i Stockholm (T-bana Aspudden), tel. 08-645 33 99. Där kan du köpa ett komplett system som är skräddarsytt just för video­redigering. Kameror och stativ har de också. En lågprisbutik med klart mindre kompetens är Mycom på Sveavägen 35 i Stockholm. Mycom tar emot postorder.

Är du händig, kanske du kan tillverka vissa hjälpmedel själv. T.ex. ett steadycam. Det är ett handhållet kamerastativ, som ger skakfria bilder, även när du rör dig.

Testbilder

Starkt förenklat tar videobilden ungefär den vägen, som visas i figuren ovan. Alla länkar i överförings­kedjan ska uppfylla högsta krav på kvalitet för att slut­resultatet ska bli helt bra. Därför testar man varje länk för sig.

Den testbild som Sveriges Television (1999) sänder är speciellt designad för att testa en vanlig TV-mottagare som bygger på analog teknik. Den används även för inställning av antennen. I Per Engströms bok Televisionsteknik beskrivs på sidorna 168 - 174 vilka olika saker man kan läsa av från en sådan bild. Bilden kan du använda för inställning och kontroll av din TV-monitor.

För att testa lagringsmediet (t.ex. video­kassetten eller en digital inspelnings­utrustning), har jag designat egen testbild:

högerklicka för gratis nedladdning

Observera att gråskalan (i undre delen av testbilden) kan se för mörk ut på en PC-monitor. Det är normalt. PC-monitorer har nämligen ett annat gamma-värde än Mac och TV-apparater. Vissa video­redigerings­program klarar av att kompensera för PC-monitorns gammavärde. Men det är ändå bäst att använda en separat TV-monitor (t.ex. en TV-apparat), när du redigerar dina filmer. Förutom att du får en tydlig fullskale­bild, får du också en högre rörelse­skärpa. Dator­skärmen kan normalt inte återge halvbilder (field 1 / field 2). Det betyder att vissa fel i den rörliga bilden inte går att upptäcka utan en TV-monitor.

Ladda gärna ner högupplöst version av testbilden i din dator och använd den för test av din utrustning. T.ex. kan du jämföra kvalitén på olika videoband och olika video­band­spelare. (Nu förutsätter jag att du har ett fungerande datorsystem och har läst alla manualer.) För att testa olika video­kassetter, skicka ut bilden från din dator till video­band­spelaren. Spela in en minut av bilden. Första halv­minuten kan ha sämre kvalité. Spela sedan upp bandet och fånga upp några sekunder av bilden från den andra halvminuten i datorn. Exportera en ruta ur denna sekvens som en bit map image (BMP). Jämför sedan bilden med original­test­bilden i en vanlig bildeditor.

Av färgbalkarna framgår hur mycket bandspelaren/kassetten suddar ut färger i horisontell riktning. Gråskalan avslöjar bildförstärkarnas kalibrering och linjaritet. Om bilden exempelvis är en aning för ljus, så kan du se det tydligast på 10% tonen i gråskalan. Video­bandbreden (nedre bildhalva till vänster) brukar hos VHS-band ligga runt 2,8 MHz. Det betyder att full PAL-upplösning inte kommer ge nämnvärt bättre skärpa än en upplösning på 384x576 pixels. Field 1 / Field 2 ska normalt flimra. Annars betyder det fel med interlacing. Fokuseringsstjärnan strax under visar bildskärpan i alla riktningar. Flera saker går det att läsa av. Maila mig, om du är intresserad, så ökar chansen att jag fyller på den här sidan inom närmaste tid.

Du kan också konvertera original­test­bilden till CMYK-format (cyan magenta yellow black), spara den i separat fil och skriva ut den på färgprintern. Utskriften kan du sedan använda för jämförelser mellan olika kameror. Har du bara en kamera, kan du få en viss antydan vid jämförelsen av bilden från kameran och den sparade CMYK-bilden. Se till att du har ordentligt med ljus, när du filmar testbilden med kameran.

Ytterligare annat användningsområde för testbilden är inställning av kontroller på din PAL-monitor eller TV-apparat. Och så kan du ha viss glädje av bilden när du provar ut olika filformat och kompressioner vid DVD-framställning. Använd då RW-skivor (ReWritable), t.ex. DVD+RW, både för miljöns och din ekonomins skull.

Vilken skärpa går det att få med en bättre analog kamera?

Nedan kan du se en beskärning av en av rutorna i skala 1:1 från musikvideon Köksglädje. Då spelade jag in kamerans videosignal (via en S-video kabel) direkt på datorns hårddisk. Det fanns alltså ingen kassett i kameran. Kamerans beteckning: Sony Video Hi8 CCD-VX1E/PAL

Måste man hålla på och testa så mycket?

Det känns mycket lättare att sätta igång, när man vet vad utrustningen klarar av. Då slipper man hålla på med sådana tagningar som i slutändan ändå inte skulle fungera. Till exempel hade jag tankar på att göra s.k. blue screen tagningar. Genom att göra några enkla provinspelningar med blått tyg i bakgrunden, lärde jag mig (åtminstone delvis) var begränsningarna låg och kunde då senare anpassa arbetet till det.

 
Nästa kapitel: Scen