Det fatala ögonblicket inträffade 3 april 1959 i Prag, då min mamma (av smärtan) rullade ihop sig som en tandkrämstub och klämde ut en liten skrikig bebis. Syftet var förstås att sätta omgivningen på prov.

Något, som mina föräldrar djupt ångrade, var att de lärde mig tala. Snart upptäckte de nämligen att vår allmäktige skapare har missat en liten detalj på det här exemplaret. Det var pausknappen. Det gick helt enkelt inte att få stopp på mig. Snacka om plågsamma föräldrarförsök!

En första nödlösning blev bandspelaren. Det var lekskolans föreståndare, som tipsade mina föräldrar. Jag minns fortfarande, hur förvånad jag blev, när mina föräldrar för en gångs skull ville att jag ska prata fritt. Det blev en hög bandinspelningar. Nu kunde föräldrarna sätta på och stänga av efter sina behov.

Snart började jag undersöka andra uttrycksmöjligheter. Redan i sexårsåldern blev jag vän med skrivmaskinen och xylofonen - mina första två slagverksinstrument. Skrivmaskinen hade dessutom fördelen att man kunde smutsa ner fingrarna så att de blev lika svarta som maskinen själv.

Av lekkamrater har jag lärt mig att göra allt det farliga (t.ex. leka med kemikalier) i hemlighet. Det är därför som jag har överlevt. Jag menar det var ingen som slog ihjäl mig för att jag stoppade fingrarna i vägguttaget. Därigenom har jag också skonat föräldrarna från onödiga nervsammanbrott. Då var elektroniken det mest fascinerande jag viste.

1968 föddes jag på nytt, den här gången i f.d. Västtyskland. Men ett halvt år senare fick min far för sig att han måste rädda demokratin i hemlandet. Det gick snart åt pipan och jag lämnade f.d. Tjeckoslovakien för gott 1973. Under ett år levde jag huvudsakligen i citrondoftens land Italien. Där lärde jag mig vad expressivitet går ut på. Slutligen, 1974 förflyttades jag till frihetens land, Sverige, där jag lärt mig att filosofera, meditera och sjunga övertonssång.

Det där att ställa till med scener, komma med ocensurerade påpekanden eller på annat sätt få människor att känna sig rörda, blev inte särskillt uppskattat i hemmet. Utom när sådant pågick bakom TV-rutan. Jag insåg att det var scenen, som var min trygga plats. Och studion, så klart. För att backa till 1969, så var det min mamma, som tog initiativet till mitt livs första inspelning. Men eftersom jag älskade att rota i elektroniken, började jag snart göra egna s.k. sound-on-sound inspelningar. Tyvärr, i samband med emigrationen har även inspelningarna "emigrerat" någonstans. Vet fortfarande inte vart.

I Italien började jag på nytt. Fråga inte mig, hur det gick till. Det fanns knappt pengar till mat, men ändå blev det en ny gitarr, ny lödkolv, nykonstruerad inspelningsutrustning och ett antal bevarade inspelningar. På en av dem fick min mamma agera ljudtekniker. Hon fick vrida med rattar, medan jag spelade, för att skapa specialeffekter.

Väl i Sverige badade jag inte heller i pengar. Jag extraknäckade hos en TV/Radio-reparatör för att köpa min första elgitarr. Då var jag femton år. Fyra år senare hade jag en hel studio med egendesignade syntar, mixerbord och en mängd andra apparater. En bevarad inspelning med dessa (från 1978) är "Kärlekens paradis" på kassetten Rainbow Man.

Det hörs tydligt, att jag föll för barockmusikens mjuka harmonier. Hela livet blev på något sätt barockt. Inte minst när jag spelade barockmusik med knäpporkestern Musica Festiva Lincopensis (i Linköping). Sen startade jag egen knäpporkester i Djursholm. Det var då jag skaffade ett extra knäppinstrument, mandolinen.

När jag i fjorton år har ägnat mig åt den trygga barockinspirerade musikens skönhet, blev det obalans. Den drog mig över till den andra ytterligheten - trummor. Men inte var de billiga de heller. Nöden inspirerade mig då till att skramla ihop (ja, alldeles gratis!) en uppseendeväckande slagverksorkester. Det var då, året 1994, som Köksglädje föddes. Även den finner du på kassetten Rainbow Man.