harmony
Jiri  -  Hälsa  -  Resesällskapet  -  Resan till mitt inre

Resesällskapet

Rubriker på huvudsidan:
Vad handlar Resan om?
Var kan jag köpa boken?
Kapitel 30
Några tips på vägen
Dissociering
Tankefält terapi
Utbildade terapeuter i Sverige
Seminarier, m.m.
Elektronisk konferens
E-disciplinväktarna
Organisation av Resesällskapet
Registrering av medlemskap

uppdaterad 2010-09-19

Resan till mitt inre

av Jiri Klokocka


Min första Resa
Våga säga "nej"
Emotionell disciplin
Social fasta
Konsten att ge upp
Friheten

Den här sidan hör till Resesällskapet - nätverket för personlig utveckling enligt boken Resan av Brandon Bays. Ordet Källan, som förekommer både här och i boken, används i betydelsen av Gud, Intuition, Sanning.

Min första Resa
 
Den Resan skulle jag kunna berätta hur mycket som helst om. Nu tar jag bara slutklämmen. Resan hjälpte mig att finna frid i alla sorters känslor. Framför allt de känslor, som vår "högt stående" civilisation i allmänhet har svårt att välkomna. Till exempel smärta och sorg. Nu förstår jag, att problemet inte är känslorna i sig, utan snarare de värderingar som känslorna är omspunna av.

Det var i januari 2002 som jag gjorde Resan. Mitt intellekt hade sedan planerat in Resor på tjugo olika tema. Men Källan hade andra planer för mig. Så det här blev hittils den enda formella Resa som jag har gjort enligt Brandons processplan. Och jag finner frid i det också.

Våga säga "nej"
 
Egentligen redan innan jag upptäckte Brandons bok, blev jag vägledd in i speciella situationer. Nämligen sådana, där det blev väldigt svårt att säga "nej". Jag fick bl.a. oerhört lockande erbjudanden inom mitt kompetensområde. Men vad skulle jag göra, när Källan sade ett "nej"?

Några gånger rättade jag mig efter vad förnuftiga människor omkring mig sade. Men det fick jag ångra djupt. Antingen fick jag sedan ligga i sängen och kurrera mig, eller så uppstod det fel i den fysiska omgivningen. Fel, som hindrade mig att göra det som intellektet ville. Dessutom blev felen extremt dyra att åtgärda. I ett fall gick inte felet reparera alls. Och så gick det åt en massa tid för att ordna service.

Ja, vad gör man då? Jag fick skylla mig själv, därför att jag skulle ha lyssnat på Källan. Några gånger handlade det om att jag ville hjälpa mina vänner när de var i nöd, men Källan ville något annat. Mina vänner blev förtvivlade och jag blev frustrerad över att inte få möjlighet att ingripa. Ja, då fanns det bara en sak jag kunde göra, nämligen att gå in i de känslor som det rörde upp. Andas in dem, välkomna dem. Jag gjorde som Brandon skriver i sin bok. Det var i samband med det, som jag startade stödgruppen e-disciplinväktarna.

Någon gång i november 2002 kom det en liten milstolpe. Då hade jag hunnit bekanta mig med en del av de känslor, som brukade göra det svårt att säga "nej". Det betyder att de tappade sin laddning. Jag kunde nu säga vad jag ville och samtidigt känna frid. Och den personen, som jag sade "nej" till, tog mig faktiskt på allvar och blev inte ens upprörd över mitt svar.

Jag tror att det här handlar mycket om att bryta gamla vanor. Som barn, var jag jätterädd att gå in i kallt vatten. Det blev till en lång, utdragen och obehaglig ceremoni. Men en gång fick jag åka med andra barn till en strand, som bara bestod av klippor. Det enda riktigt praktiska sättet att ta sig i vattnet var att hoppa i från en stor sten. Så gjorde alla andra barn, så jag bara anslöt mig och gjorde likadant. Vattnet där var extremt kallt, men som tur upptäckte jag det först när jag väl hoppat. Tur var det, för annars kanske jag aldrig hade badat där.

Så här lärde jag mig alltså att göra mötet med det kalla vattnet till en lustbetonad upplevelse. När jag sedan kom till en vanlig sandstrand, sprang jag för fullt in i vattnet, fylld av livsglädje, medan andra ville först vänja sig vid att vattnet var kallt. Jag fokuserade mig på det roliga jag kunde få ut av badandet.

Då kommer naturligt frågan: Finns det något positivt i att möta en obehaglig känsla? - Ja, det vi vinner är en djupare kontakt med Källan. Men jag tror att sättet att närma sig känslorna har stor betydelse. Precis som sättet att gå in i det kalla vattnet.

Emotionell disciplin
 
Brandon berättar i sin bok om hur hon valde att möta sina innersta känslor. Och om de automatiska mekanismer för att fly från oönskvärda känslor. Min tolkning av hennes bok är, att Resan inte behöver bara ta formen av en terapibehandling. För mig, Resan handlar om disciplinen att möta alla våra känslor. Inte bara hos terapeuten, utan också i den övriga vardagen.

Som nybörjare i e-disciplinväktarnas grupp fick jag först lära mig att överhuvudtaget identifiera de olika mekanismer för undanflykter. Det är lika bra att erkänna, att disciplinen i startgroparna var blygsam. Men jag var ändå nöjd. Jag kanske kom på att jag skulle ha mött en viss känsla, först när locket återigen var på. Men bara det, att jag insåg det inom loppet av endast några minuter, tyckte jag var ett framsteg. Lika väl såg jag framsteg i att jag blev mera medveten om de metoder som frestade mig till att "släta ut känsloytan".

I behandlingsrummet var det jättelätt att gå in i vilka känslor som helst. Rubriken var ju så övertydlig. Det fanns egentligen inget annat meningsfullt att göra där. Nu förflyttade jag den rubriken ut i vardagen.

Social fasta
 
Ju mer jag var i kontakt med Källan, desto friskare kände jag mig.

Men varje gång jag valde någon annan väg än Källans, kunde jag inte behålla kontakten med Källan. Och det resulterade i att jag inte mådde bra.

Då är det väl bäst att jag håller mig fast vid Källan dygnet runt. Eller hur?

Men, säg mig, vad ska jag göra, när Källan kommer med sina egna idéer? Idéer, som strider mot mina värderingar. Till mig sade Källan att jag skulle ta en längre paus från det sociala livet. - Vad?? Jag, som alltid längtat efter gemenskap? Ska jag krypa in i en eremitgrotta? - Just precis, svarade Källan.

En ny period i mitt liv inleddes. Jag kopplade bort telefonsvararen, reste ingenstans och tackade nej till bjudningar. Jag fick även dra ner på mitt engagemang i själva Resesällskapet. Det blev någon sorts reningsprocess. Med tiden upptäckte jag att jag kunde finna frid i ensamheten.

Nu, när den sociala dekorationen var borta, kunde jag lättare hitta mig själv. Det fanns inte mycket kvar, som kunde skugga över mitt innersta jag. Tack vare ensamheten, behövde jag inte ta på mig några roller. Det fanns ju ingen publik att spela för. Nu kunde jag äntligen reda ut vad jag själv ville.

Visst har det hänt några gånger att jag led av ensamheten också. Men, tack vare e-disciplinväktarna dröjde det inte länge, tills jag insåg att jag kunde utnyttja situationen till en helande process. Jag kanske uttryckte känslan på ett konstnärligt sätt och fann frid i den. Eller så andades jag genom den utan att göra något speciellt.

Nu, mitt i all denna frid, kunde jag till och med känna tacksamhet för att min f.d. flickvän stack med en annan man. Hade hon inte gjort det, så hade jag kanske inte lyckats med den här processen. Ja, allting är så relativt. Hon kanske gjorde det omedvetet just för min skull.

Konsten att ge upp
 
Många gånger har jag hört att det anses vara fegt att ge upp. Men jag undrar om inte det också kan ligga något fint och konstruktivt i det här att ge upp. Jag tänker bara på alla de gånger, då jag kämpade in i sista sekunden och förlorade en massa tid och energi på det. Visst, jag gav inte upp. Men jag vann inte heller.

Vad är det, som Källan egentligen vill att jag just nu ska göra? En kväll, innan jag lade mig, bad jag mitt undermedvetna, att i drömmens symbolik, svara på denna fråga. Det var alltså då jag skulle ge upp på riktigt. På morgonen vaknade jag med ett övertydligt svar: "Just nu är det rätt tid för att arbeta med mina inre resurser." Då förstod jag lite bättre, hur den sociala fastan kom in i bilden.

I sju terminer har jag gått hos en underbar danslärare. Jag viste att jag inte skulle klara av att sluta hos henne. Därför slutade istället hon. Jag minns än idag, hur jag grät av sorg över att ha gått miste om min älskade dansfröken. Men detta var en illusion. Nästa dag kom det nya tårar. Den här gången lyckotårar. Då grät jag av lyckan över att äntligen kunna strunta i danslärarens instruktioner. Lyckan av att få vara helt fri. Det var då som jag fick kontakt med min inre danslärare och skapade min egen dansstil. Ett halvt år senare utarbetade jag en kurs i konsten att hitta sin egen danslärare. Den heter intuitiv dans och presenterar ett kroppsinriktat sätt att nå Källan.

Friheten
 
Det var i november 2002, som jag gav upp. Visserligen höll jag fortfarande på med vissa projekt, men jag begränsade dem till eremitgrottan. Så var det fram till april 2003. I början av året tog jag också bort mitt namn från vår terapeutlista. Jag kände att jag inte skulle ge några fler resebehandlingar enligt Brandon Bays metod.

Den djupa upplevelsen av frid förde mig till insikten att en sjukdom ibland kan fylla en värdefull funktion. Om patienten då gör en Resa, så uppstår risken att denna funktion förhindras. På sikt kan det leda till nya problem. Å andra sidan kan jag tänka mig, att Källan ser till att sådana Resor inte lyckas. Men i alla fall, så undrar jag, om inte det allra första som en klient ska göra, är att söka efter svar på följande frågor:

  • Vilka drömsymboler inbjuder sjukdomen att arbeta med? Eller vilka symboler ligger det i sjukdomens yttringar? Vad är det som behöver bekräftas?
  • Vilka konkreta aktiviteter i det vakna livet skulle kunna motsvara dessa drömsymboler? Finns det något jag vill göra för att samarbeta med symptomernas symbolik? Vill jag sluta vänskap med "sjukdomen"?

Svar på dessa frågor ska komma från Källan. Ett sätt att nå Källan är den inledande fasen i Resan enligt Brandon Bays. Men huruvida man sedan ska navigeras till en lägereldsprocess, skulle jag vilja överlämna till Källan eller Friheten. Jag tror mera på en fri reseplan som utformas under behandlingens gång. Som alternativ till en lägereldsprocess kan jag tänka mig att låta Källan skräddarsy en saga, där alla de viktiga drömsymboler får sitt rätta sammanhang. I full kontakt med Källan är vi ju helt fria. Den friheten passar bättre till en improviserad visualisering. Till skillnad från lägereldsformen, en saga ger Källan helt fria händer. Lägereldsprocessen kanske kan komma in som en del av sagan, men då är det Källan som har flikat in den på ett spontant sätt.

Skulle det hända att Källan gör sagan lite väl kort, eller till och med lägger fram ett helt oskrivet blad, så kan det vara ett tecken på att det just då inte var rätt tid att reda ut problemställningen. Antag exempelvis att funktionen hos en viss sjukdom var att öva sig i att stå ut och finna frid i det. Jag menar, varför går folk på styrketräning och lyfter tungt skrot? Ja, på samma sätt kan man också lyfta andligt skrot och öva sig i att finna frid i allt.


copyright: Jiri Klokocka, Sweden
kontakt: e-mail
skapad: 2003-01-18
URL: http://privat.bahnhof.se/wb109311/health/resan/r_jiri.htm