Buddhas historia
När man försöker utröna Siddharta
Gautamas långa liv, från födelse till
uppnående i nibbana (nirvana) och till sin död,
måste man stödja sig på källor
som är en blandning av fakta och fabler, legender
och historia, myten och mannen.
Som huvudkälla vänder man sig till hans egna
ord, nedtecknade i hans läroskrifter, till hans
lärjungars vittnesmål och till Buddhistiska
skrifter. Därnäst skrifter nedtecknade långt
efter Buddha's död och som därför ofta
speglar författarens egna religiösa övertygelse. För
människor som t.ex. hinduerna som tror på gudar
och gudinnor eller animisterna som tror på andar
eller buddhisterna som tror på både gudomliga
väsen, himmel och helvetet, var Buddha's övernaturliga
och gudalika kvaliteter ett naturligt tillskott till
den redan existerande religiösa formen.
Han kunde utföra mirakler, kommunicera med gudarna,
göra himmelsfärder osv.
Samtidigt finns det fakta som t.ex. hans födelse,
hans avsägelse, hans studier hos olika "guru's",
hans asketiska period, hans långa tid av meditation
som ledde till upplysthet, de många år
han ägnade åt att undervisa och hans grundande
av Sangha (världens äldsta tempelorden).
Dessa är några av de fakta vi känner
till om Buddha's liv.
Dessa fakta talar till förståndet, legenden
talar till hjärtat. Tillsammans formar de en glorifierad
berättelse om en man som för två-och-ett-halvt
årtusende efter sin död är
dyrkad av miljontals människor världen
över, inte bara i Asien, utan i ett
ständigt ökande antal även
i västerlandet.
Buddha's födelse
Siddharta föddes år 563 före
Kristus i Kapilavastu, numera tillhörande
Nepal, belägen nära gränsen
till Indien i söder. Kapilavastu var
hem åt Sakya-folket, en liten Aryan-stam
av klanen Gautama, som leddes av hans far
Suddhodana. Hans mor som hette Maha Maya,
var en vacker och ståtlig kvinna
från grannstammen Koliya.
Såsom traditionen påbjöd på den
tiden ville Maha Maya återvända till föräldrahemmet
då tiden för hennes förlossning närmade
sig. På väg hem till Koliya blev Maya och
hennes följe tvungna att stanna till i Lumpini
Grove eftersom förlossningen hade satt igång.
Hon födde en son och det sägs att förlossningen
varit helt utan smärtor. Sju dagar senar dog Maya
och hennes yngre syster, Prajapati, som också var
kung Suddhodanas fru, tog över ansvaret att uppfostra
barnet.
En kort tid efter födseln kom en profet vid namn
Asita för att besöka barnet och han deklarerade
att pojken var utsedd att bli antingen en mäktig
kung eller en stor religiös ledare. Suddhodana
döpte så pojken till Siddartha, vilket betyder "han
som uppnår alla sina mål".
För att försäkra sig om att han skulle
bli en mäktig kung och inte någon religiös
ledare, beslutade Suddhodana att Siddartha alltid skulle
stanna hemma i det luxuösa palatsområdet,
ägna sig åt olika lekar, nöjen
och förströelser för att
samtidigt hålla honom sysselsatt
och på gott humör.
Varför prins Siddartha Gautama lämnar
palatset
Vid sexton års ålder, just
efter att på ett mästerligt
sätt gjort en uppvisning av sin skicklighet
i militär kampsport, gifte sig Siddartha
med sin kusin Yasodhara. De därpå
följande 13 åren levde den unge
prinsen i lyx och överflöd omgiven
av musikanter, tjänarinnor, överdådiga
måltider och allt han kunde önska
sig.
Vid 29 års ålder lämnade Siddartha
för första gången palatsområdet
för att göra en utflykt. På denna första
färd ut i en okänd värld upplevde han
fyra syner som för alltid skulle förändra
hans liv. Den första var en gammal gråhårig
man med krökt rygg och trasiga tänder som
darrande stödde sig på sin käpp. Den
andra var en sjuk man vars kropp var infekterad och
illa däran. Den tredje synen var liket från
en död man och den fjärde var en religiös
samarit, en Brahmin-munk som lämnat det världsliga
livet för att leva som hemlös och söka
frälsning.
Siddartha frågade sin kusk Channa, vad det var
han just bevittnat och efter att fått kännedom
om innebörden av ålderdom, sjukdom och död,
med andra ord de förhållanden som rådde
utanför palatsområdet, visste han vad han
måste göra.
Moderna historiker och forskare ser dessa fyra "förbipasserande
syner"
som ett sätt att blottlägga triviala
händelser och istället göra
dem "supra-triviala". Den blivande
Buddha kan antagas ha haft en känslig
natur, ett öppet sinnelag och hög
intelligens. När han vid 29 års
ålder, trots sin faders försök
att isolera honom, bevittnade ålderdom,
sjukdom och död skall han ha tagit
så illa vid sig av dessa manifestationer
av mänskligt lidande att han beslutade
sig för att finna orsaken såväl
som botemedlet till allt detta.
Sålunda lämnade prins Siddartha allt - sitt
liv i lyx, sitt blivande arvegods och sin kommande
kungatitel och ledarskap
över Sakyar-folket, sin vackra hustru
och barn, sina konkubiner och världsliga
nöjen för att istället söka
vishet och sanning.
Siddharta Gautamas sökande efter sanningen
Natten före sin avresa gick Siddartha Guatama
till Yasodhara's sovrum, såg henne
sova med handen på sin son Rahulas
huvud och trots att han helst velat lyfta
hennes hand för att få en sista
titt på sin sons ansikte, avstod
han frestelsen för att inte väcka
sin fru och riskera att bli övertalad
att stanna.
Istället lämnade han rummet och kallade på Channa
för att få
sin favorithäst sadlad och på
den smög de iväg från palatset
och fortsatte till floden Anoma bortom
Koliyas territorium. Där satt han
av och bytte sin fina ornamenterade klädedräkt
mot en förbipasserande mans gamla
trasor, Han bad Channa att återvända
till palatset för att informera sin
far och sin hustru att han ämnade
framleva sitt liv som hemlös. Siddartha
Gautama klippte sedan av sig sitt hår
och fortsatte ensam in i skogen för
att leta rätt på asketer och
läromästare som kunde hjälpa
honom i sitt sökande efter sanningen.
Den förste han träffade var Alara
Kalama, en ryktbar Brahmin-munk som levde
i vad vi idag känner som Rajgir. Hans
läror var baserade på
en tro att det finns en evig själ
utan vilken det inte kunde finnas någon
frälsning.
För den blivande Buddha syntes detta inte vara
sanningen han sökte och därför lämnade
han Alara och vände sig istället till en
annan ryktbar Brahmin-munk, Udraka Ramaputra.
Udaka framställde teorin om "karma"
och "överflyttandet av själar"
och förvisso trodde Siddartha på
läran om Karma - ett koncept baserat
på att orsak och verkan överskrider
individens livscykel - ifrågasatte
han om en evig själ existerade.
Inte desto mindre inhämtade han
ansenlig kunskap från sina studier,
både med Udraka och med Alar,
om den Brahmin-Hindu tron, från
vilken han senare skulle hämta
visst stoff till sina egna lärosatser.
Men Siddartha kände att trots att
de hade lärt honom allt de visste
och trodde på
var hans frågor fortfarande obesvarade,
särskilt hans fråga om lidandets
uppkomst och hur det kunde elimineras.
Sålunda måste han fortsätta
sitt sökande någon annanstans...
I Uruvelas djungler i närheten av
det nuvarande Bodhgaya, träffade han
fem asketer som "höll sina känslor
i schack, undertryckte sina passioner och
praktiserade sträng botgöring",
Tillsammans med de fem asketerna tillbringade
han de nästkommande sex åren och utsatte sig för
den allra strängaste graden av självspäkning
och botgöring. Han åt nästan ingenting
och hans kropp förtvinade. När han lade sin
hand på buken kunde han känna ryggraden.
Upplysthet
En dag, efter att ha tagit ett bad i floden
var han så svag att han knappt kunde
resa sig ur vattnet insåg han att
lika lite som ett liv i överflöd
är vägen till sanningen, lika
lite leder självspäkning och
asketism till något annat än
en förtida död vilket istället
skulle sätta stopp för allt sökande
efter upplysning. Han beslöt att upphöra
med sitt asketiska leverne och börja
tillgodose det näringsbehov hans kropp
hade och han blev förskjuten av de
fem asketerna när de blev informerade
om hans beslut. En
flicka från trakten, Sujata, såg
den svältande Siddartha och tillagade
ett mål bestående av en speciell
sorts ris-mjölk som hon serverade
honom i en gyllene skål. Siddartha återhämtade
sig med hjälp av ris-mjölken
och mindes plötsligt den meditationsövning
han gjort vid sju års ålder.
Han beslutade sig för att nu sitta
och meditera intensivt, att oavbruten koncentrera
sig på livets innebörd, verklighetens
innebörd, jagets innebörd och
framför allt lidandets innebörd,
dess orsak och dess eleminering. Han gick
till den närliggande staden Bodhgaya
och satte sig under ett Bodhi-träd.
Hur länge Buddha satt där är det ingen
som egentligen vet. Vissa referenser säger 7dagar,
andra så mycket som 49 dagar. Hur det nu förhåller
sig med tidsrymden av hans meditation reste han sig
upp som Buddha, "den upplyste". Denna storslagna
händelse inspirerade senare till många legender.
Den mest berömda handlar om återkomsten
av Mara, den ondskefulla, som kommit till den blivande
Buddha när han satt under Bodhi-trädet, för
att med uppbådande av alla sina krafter attackera
honom. Stormar, heta stenblock, glödande kol,
sand och gyttja, allt slungades mot Buddha utan någon
effekt. Mara kallade då
på sina döttrar, Åtrå,
Missnöje och Passion men deras ansträngningar
var också förgäves.
Då vidrörde Siddartha Gautama marken framför
sig och bad jorden bevittna hans rättfärdiga
kamp för upplysning varpå jorden svarade
med ett skräckinjagande dån och jordens
gudinna skapade en enorm flodvåg som dränkte
samtliga i Maras härskara av demoner.
När solen gick upp på Visakha - fullmånedagen
(samma dag som Buddha föddes och sedermera dog)
uppnådde han fullkomlig upplysthet.
När Buddha senare undervisade skulle han säga
att vid detta ögonblick av upplysthet fylldes
han av en känsla av frigörelse och han insåg
att cykeln av återfödande var till
ända för hans del. Okunnighetens
dimma jagades bort av kunskapens klarhet.
Mörkret upplöstes av det stigande
ljuset. Buddha framhöll också att
upplysthet kan nås på samma
sätt av vem som helst som med öppna
sinnen, energiskt och resolut praktiserar
Dharma.
Vad Buddha predikade - innebörden
av upplysthet
Två ytterligheter bör undvikas,
extrem hängivelse till sexualitet
och andra världsliga nöjen samt
extrem spartanskhet, självspäkning
och botgöring. Späkning åsamkar
förvirring och sjukliga tankar medan
överdriven sexualitet är försvagande
och förvandlar en till en slav under
passionen. Man bör följa den
gyllene medelvägen för att undvika
dessa två ytterligheter.
Man bör tillgodose livets nödvändigheter,
hålla kroppen vid god vigör och stärka
sitt intellekt för att begripa de Fyra Nobla Sanningarna:
-
Lidandets
vara: att födas är lidande,
sjukdom är lidande, ålderdom
är lidande, död är
lidande. Sörjande, depression
och nedstämdhet är lidande.
Att utstå obehag är
lidande, att inte få det
man vill är lidande.
Lidandet måste göras
begripligt och dess orsak elimineras.
-
Lidandets
orsak är begär eller
önskan.
önskan om välbehag,
rikedom, makt, t.o.m. önskan
om återfödelse skapar
slutligen lidande p.g.a. inneboende
girighet och begär.
-
Envar
kan själv eliminera sitt
begär (och därmed sitt
lidande) utan vägledning
av gudar eller präster.
-
Vägen till lidandets upphörande.
Känd som den 8-faldiga vägen
bestående av:
Rätt synsätt, Rätt
avsikter, Rätt språk,
Rätt handlingar, Rätt
levnadsätt, Rätt ansträngningar,
Rätt eftertanke, Rätt
koncentration.
Buddha lärde ut dessa grundprinciper
vilka skulle bli en av världens största
religiösa filosofier - ett levnadssätt
för att nå individuell frälsning
och en vägledning som än idag
följs av oräkneliga miljontals
människor världen över.
Buddha lär ut sanningen Buddha tillbringade ytterligare 2 månader
i Bodhgaya med meditation innan han begav
sig av för att hitta sina gamla lärare.
I Deer Park of Isipatana, i Sarnath i närheten
av Varasi, träffade han på de
fem asketerna som tidigare varit hans följeslagare.
Först avvisade de honom men så
småningom märkte de att det
var något speciellt med den man de
tidigare känt som Siddartha Gautama.
Slutligen
övertygades de av Buddha's budskap
och blev så de första lärjungarna
av Sangha, Buddha's tempelorden. De följande
50 åren färdades Buddha kors
och tvärs över vad som idag är
känt som norra Indien, undervisade
alla och envar som ville lyssna i Dharma,
från bönder till kungligheter
från sin egen släkt. Han instruerade
munkarna att "undervisa" respekt
för alla religioner.
Buddha uppnår nirvana
Under sitt åttionde levnadsår
drabbades Buddha av en allvarlig sjukdom
(vars art är okänd) och han tillkännagav
att han skulle avlida inom 3 månader.
Detta sorgliga budskap var mycket oroväckande
för hans lärjungar och Anocha,
hans närmaste följeslagare frågade
gråtande vad som skulle hända
med Sangha. Vem skulle lärjungarna
vända sig till för vägledning
och inspiration efter hans, Buddha's död.
Buddha svarade att han redan lärt
dem allt han var förmögen att
lära ut och att det nu var dags för
dem att "söka skydd under sina
egna vingar" istället för
någon annans.
Anocha frågade så vad de som nu var vana
att vörda Buddha och följa hans läror,
skulle göra när regnperioden var till ända.
Buddha sade till honom att det fanns fyra platser en
trogen anhängare kunde uppsöka, platser som
kunde höja tillgivenheten:
- LUMPINI GROVE där Buddha föddes
- BODHGAYA där han erhöll
upplysthet
- SARNATH där hans första
predikan i läran om "Hjulets
Vändpunkt"
- KUSINARA (Kashinagar) där
han inom kort skulle uppnå fullkomlig
nirvana
På det som skulle bli hans sista
dag i livet, fortfarande mycket sjuk,
vistades Buddha i en mangolund som tillhörde
en man vid namn Cunda. Cunda tillagade
av misstag ett mål mat smittat
av bakterier som gjorde Buddha mycket
illa däran och gav honom svåra
smärtor. Men med hjälp av
viljestyrka och meditation lyckades Buddha kontrollera smärtorna och
bege sig till Kusinara med Anocha.
De fortsatte till en stillsam lund där
Buddha lade sig ned för sista gången
med huvudet riktat mot norr och mottog
tillbedjare från byn. När
han frågade de 500 munkarna om
de hade några kvarvarande tvivel,
farhågor eller frågor angående
Dharma var alla tysta.
Med sina sista andetag gav Buddha sitt
sista råd till lärjungarna:
"Förfallet är inneboende i alla ting.
Arbeta med flit för er frälsning".
När så grundaren av en av
världens största religioner,
den medlidsamme läraren som visade
mänskligheten hur man undkommer
lidande, inträdde i nirvana, föll
lotusblommor från himlen och täckte
hans kropp.
Fritt översatt från"The
Buddha's Life" av Gerald Roscoe.
|