|
|
Thailand betyder "de frias land" och landet har visat upp en förvånande kontinuitet i en annars mycket turbulent och orolig del av världen. Under dess 800-åriga historia är kungariket Thailand det enda land i sydostasien som aldrig varit koloniserat. Denna stabilitet förstärks
av människornas orubbliga fasthållande
vid Buddhismen,
den nationella religionen, och vid monarkin
(konstitutionell sedan 1932), som är
lika djupt vördad idag som den var
under den period då kungarna i ordets
verkliga mening var "Herrar över
livet".
Thailands historia kan delas in i fem distinkta
perioder:
Thailändare grundade sitt kungadöme
i vad som idag kallas Yunnan, Kanton och
Kwangsi i södra Kina. Ett stort antal
människor flyttade söderut ända
ned till Chao Phraya-dammen och bosättare
spreds över hela det centrala slättlandet.
Detta område styrdes av Khmer-rikets
kejsardöme och deras kultur accepterades
troligen tills Thailändarna grundade
sin egen suveräna stat "Sukothai"
år 1238.
Lanna existerade parallellt med Sukothai och
Ayutthaya uppe i dalgångarna i nuvarande
norra Thailand.
Befolkningen utgjordes av invandrade folkslag
(se bergsfolken
i norr), t ex Laova
och det kinesiska Monfolket.
År 1296 byggde den dåvarande
kungen Mengrai, huvudstaden Chiang Mai efter
att under 37 års erövningståg,
enat norra Thailand till ett enda rike som
han kallade Lanna - "En miljon risfält".
Sukhothai-perioden (år
1238-1378)
Thailändarna började bli en dominerande
maktfaktor i centrala Thailand under 1200-talet
och vann gradvis oberoende från Khmer-riket
och Mon-kungadömet.
Sukhothai-perioden kallades av de styrande
för "Lyckans gryning" och
betraktas ofta som Thailands gyllene epok,
en idealstat styrd med faderlig välvilja,
där folket levde i största välmåga.
Den mest berömde kungen från
denna period är "Kung Ramkamhaeng
den store".
Det mäktigare Ayutthaya-riket utövade
dock sitt inflytande över Sukhothai
som följdaktligen annekterades år
1350
|
Nanchao-perioden (c:a år
650-1250)
