Μίραμις

Miramis, prins Mios flygande häst, bärande Mio och Jum-Jum på sin rygg i landet i fjärran

Troligen av det grekiska namnet Σεμίραμις (på latin Semīramis), som förkortades till Μίραμις (Mīramis). Semiramis förekommer i Divina Commedia av Dante Alighieri.

ur Mio, min Mio (1954) av Astrid Lindgren:

– Mio, min Mio, sa min fader konungen. Det här är din häst, och han heter Miramis.
O, min Miramis, jag tyckte om honom från första stund. Han var nog den vackraste häst som fanns i världen och inte ett dugg lik stackars Kalle Punt, som var så gammal och trött. Åtminstone kunde inte jag se någon likhet. Inte förrän Miramis lyfte upp sitt vackra huvud och tittade på mig. Då såg jag att han hade alldeles samma ögon som Kalle Punt. Så trofasta, trofasta ögon – så där som hästar har.
Jag hade aldrig ridit någon gång i mitt liv. Men nu lyfte min fader konungen upp mig på Miramis.
– Jag vet inte, om jag törs, sa jag.
– Mio, min Mio, sa min fader konungen. Har du inte ett frimodigt hjärta?
Och då tog jag Miramis’ tyglar och red genom rosengården. Jag red under silverpopplarna, så att det trillade ner silverblad i mitt hår. Jag red fortare och fortare och fortare, och Miramis hoppade över de högsta rosenhäckarna. Han gjorde det så lätt och så fint, bara en gång snuddade han vid häcken, och då rev han med sig ett regn av rosenblad.
Rätt som det var kom Jum-Jum och fick se, hur jag red. Han klappade i händerna och ropade:
– Mio rider på Miramis, Mio rider på Miramis.
Då höll jag in Miramis och frågade Jum-Jum, om han också ville rida. Det ville han förstås. Han klättrade kvickt upp och satte sig bakom mig. Och vi red ut på de gröna ängarna, som låg utanför rosengården. Det var nästan det roligaste jag har varit med om.

Å, min Miramis, vilka ridturer jag gjorde på hans rygg! Min Miramis, som förde mig över Morgonljusets bro för första gången, det glömmer jag aldrig.
Det var i gryningstimmen, när broväktarna just hade fällt ut bron för dagen. Det lena gräset var vått av dagg, och Miramis blev blöt om sina gyllenhovar, men det gjorde inget. Vi var litet sömniga, Jum-Jum och jag, för vi hade stigit upp så tidigt. Men luften var sval och frisk och kändes så skön mot ansiktet, och när vi red över ängarna, blev vi alldeles vakna. Vi kom fram till Morgonljusets bro just när solen gick upp. Vi red ut på bron, och det var som att rida på guldstrålar och ljus. Högt, högt uppe över vattnet gick bron. Man fick nästan svindel, när man tittade ner. Den högsta och den längsta bron i världen var det som vi red på. Miramis’ gyllenman glänste i solen. Fortare, fortare, fortare sprang han, högre och högre och högre upp på bron kom vi. Miramis’ hovar dånade som åskan. Det var härligt alltihop, och snart skulle jag få se Landet på andra sidan vattnen, snart, snart.
– Jum-Jum, skrek jag, Jum-Jum, är du inte glad, är det inte härligt…
Det var då jag såg det som höll på att hända. Det förskräckliga som höll på att hända. Miramis galopperade rakt fram mot en avgrund. Bron tog slut. Mitt i luften tog den slut, för broväktarna hade inte fällt ut den ordentligt. Bron räckte inte över till Landet på andra sidan vattnen, det var ett stort gap, där det inte fanns någon bro alls utan bara ett otäckt djup. Så rädd har jag väl aldrig varit förr. Jag ville skrika till Jum-Jum, men jag kunde inte. Jag ryckte i Miramis’ tyglar och försökte få honom att stanna, men han lydde mig inte. Han gnäggade vilt och galopperade vidare rakt fram mot döden, och hans hovar dånade. Vad jag var rädd! Snart skulle vi störta ner i den där avgrunden, snart skulle jag inte hör Miramis’ hovar längre utan bara hans skrik, när han med gyllenmanen fladdrande omkring sig tumlade ner i djupet. Jag slöt ögonen och tänkte på min fader konungen. Miramis’ hovar dånade som åskan.
Men plötsligt dånade det inte. Jag hörde dem än, men det lät annorlunda. Det liksom frasade om dem, som om Miramis hade galopperat på något mjukt. Jag öppnade ögonen och tittade, och då såg jag att Miramis galopperade i luften. Å, min Miramis med gyllenmanen, han färdades fram i luften lika lätt som på marken! Han kunde springa över molnen och hoppa över stjärnorna, om han ville. En sådan häst finns det nog ingen mer än jag som har. Och ingen kan begripa, hur det kändes sitta på hans rygg och liksom flyta fram genom luften och se Landet på andra sidan vattnen i solskenet långt där nere.
– Jum-Jum, skrek jag, Jum-Jum, Miramis kan galoppera över molnen.
– Visste du inte det, sa Jum-Jum, som om det inte alls var något konstigt att Miramis kunde det.
– Nej, hur skulle jag kunna veta det, sa jag.
Då skrattade Jum-Jum.
– Du vet så lite du, Mio, sa han.
Vi red omkring där uppe en lång stund, och Miramis hoppade över de små vita skyarna, och det var så spännande och roligt. Men till sist ville vi landa. Miramis sänkte sig långsamt ner mot marken och stannade, och vi var i Landet på andra sidan vattnen.

Mio, min Mio med Gemini (1987)

Mio, min Mio med Curt Haagers (1988)

Mio, min Mio med Dana Dragomir (1991)

Mio, min Mio med Karin Glenmark (1998)

Mio, min Mio med Lasse Lindgren Quartet Constellation (2003)

Mio, min Mio med Sofia Ivarson (2004)

Mio, min Mio med Kenth Erics (2010)

Mio, min Mio med Anna Järvinen (2014)

Mio, min Mio med My & Mats (2018)