Shuǐdào — Vattnets väg

Shuǐdào — Vattnets väg

Följande text är en lätt omarbetning av det avslutande kapitlet i mitt specialarbete om kinesisk filosofi, särskilt daoism, som skrevs färdigt vårterminen 1995, vid Nacka gymnasium.

Vattnet söker sig fram, runt stenar, över stenar. Det har ingen skepnad, följer fårans färd. Det uppsöker de största djupen och finner vila där. Det glittrar och porlar i bäcken; skiner klart, i sjöns stilla lugn. Bäcken föder dess sång av ungdomlig kraft och glädje; i sjön vinner sången sin fulla mognad, varder ett med den tysta hymn som sjungs av vinden och blommorna, av stjärnorna i en ändlös lovsång till världsrymdens eviga hemvist.

Vattnet är lyckligt och obekymrat i sitt djup, tänkte det lilla barnet, utan att giva sin tanke formens begränsning. Då han vart äldre, försökte han att förstå den spontana insikten från barndomen, men då bleknade den, vart en främmande fantasi från en avlägsen drömvärld. Utan att han förstod eller märkte det, smög sig den stora blindheten in i hans sinne. Han kunde inte se den emedan han var uppfylld av den — såg denna skenvärld som ett uttryck för det som är evigt och sant — livet som sträcker sig från morgon till morgon.

I evighet flyter vattnet genom sig självt, liksom ock livet och tiden flyter genom sin egen evighet. Så flöt även mannens levnadsår förbi, i en allt större saknad och längtan — men en längtan efter vad?

Och så satt han åter där en dag, invid den lilla bäcken. Den är så tyst tyckte han, så skrämmande sorgligt tyst. Det virvlade runt i hans huvud, allt han sett, allt han hört — det som tidigare varit han, men som nu tycktes skymmande. Han försökte att förstå, men förmådde det ej, ty detta gick långt bortom hans föreställningsvärld, det kunde ej förstås. Så giver han upp, men just i ty mindes han något: Endast då man är fri från tankar och giri, i sinnesro och frid, kan man finna och öppna undrets portar.

Någon österländsk tänkare hade sagt det och nu syntes det honom så självklart. Att lämna sig själv, för att, på meditationens vingar, antvarda sig åt livets vind, att den före en till sanningens källa, alla tvivels upplösning.

Så började han att släppa begäret till det timliga — dyrden, sakerna, flärden. Han glömde allt det dyra, rikedomarna och han vart rikare därav. Och han tänkte att människan hade levat i allt för stort överflöd, att tingen vore vordna kulisser, skymmande fasader, vilka tjänade att ersätta livets verkliga värden och finge oss att tro, att detta, tingen, vore det högsta att trakta, men att kulisserna egentligen bara förledde oss att tro, att den vackra teaterscenen vore den verkliga världen.

Visst är jadens bländande lyster en vänlek och en rikedom, men rikare än den, som upplyser sitt hem medels jadens glans, är den som förmår att se gråstenens glans, djupt i mörkren.

Han satt och betraktade den lilla bäcken. Han såg små vattendroppar spritta upp i luften då vattnet flöt en sten till mötes. Droppen lösgjorde sig från trygden, lämnade gemenskapen i den framskridande bäcken, för att få glittra något ögonblick i solskenet, att få skratta åt sin egen smålek i livets hav, sjunga och leka i en enda fullkomlig stund av liv — vilken lycka! Sedan återvände droppen till bäcken, vände åter utan att sörja, utan att söka förlänga livet, göra leken evig genom att stanna upp mitt i ett steg, ty försökte den det, doge leken i samma stund.

Den som vet att leva har intet rum för döden, hade han läst. Vattnets droppar vet att leva, därför tränger dem ej att bekymra sig om liv och död, utan de kan hängiva sig åt denna skiftning, som finns i allt som är. Ej heller människan nöds att tänka på liv och död, tänkte han. Ty — hur kunde människan göra sig en bild av livet, hur kunde hon föreställa sig döden? I sanning, människan är lik en vattendroppe och hon kan ej annat än följa den eviga Väg, som leder genom liv och död. Det som utmärker människan är hennes önskan att dröja kvar i leken, att hålla fast vid livet, då ödet kommer för att hämta henne tillbaka till flodens ändlösa tystnad. Livet är i sanning likt en lek; det undanslinker den som söker gripa tag i och stanna det.

Allt detta tänkte han där han satt och såg på bäcken som glatt lekte i solskenet, och han kände sig lugnare efter det. En dag följde han bäcken ett stycke in i skogen, då han kom fram till den lilla skogstjärnen.

Han hade visst ett minne av den, men var det samma tjärn, han hade suttit invid för att vila under sina ensliga vandringar? Jo, nog var det här han hade suttit, men tjärnen var förändrad, liksom han själv var förändrad. Ja, så måtte det vara, tänkte han. Var dag sker ett nytt möte — mellan ett nytt jag och en ny värld.

Han satte sig ned på en klipphäll som sträckte sig ned i tjärnens mörka, kalla vatten. Stillheten vid den lilla skogssjön var stor och omgivande, och fägringen i synen av denna drömska lilla glänta var tagande, och den grov sig allt djupare in i hans själ, uppfyllde honom med en känsla av fullständig tomhet och fullbordan, och han glömde sig själv för upplevelsen.

Hans tanke krömp till ett intet och den sank allt längre in i det okända, tills den vart ett med sanningen och det ändlösa, tills den fann Daos mörka pärla — alltings källa — mitt i intet.

Framåt skymningen gick han åter till sitt läger, och han tänkte ingenting alls på en lång stund. Han ville inte störa den ro och frid som han förnam i sitt inre; en stilla glädje och den genomfor hela hans väsen.

Han var på vandring i fjällen, och han bodde nu ensam i ett enkelt tjäll, långt ifrån samhället, ensam med landskapet — det vilda och väna.

Han åt en enkel kvällsvard och förundrades på nytt över hur väl den enklaste mat kunde smaka, då den åts ute i naturen.

Efter maten tänkte han på vad han hade upplevat under dagen: Att lämna samhället och söka stillheten i naturen — är det en verklighetsflykt? Nej, jag tror inte det. Människans medvetande är likt vatten: Som en bäck söker tanken sig fram på slingrande vägar. Men först då vattnet kommer i ro i tjärnens lugn och vila, varder det klart, så att ljuset når från djupet till höjden. Sammahanda är vårt sinne: Först då tanken kommer till ro i sig själv klarnar den, och allt det den sökte skall visa sig, lika självklart som vitsippan kommer upp ur mörkret, för att hälsa världen om våren.

Många är rädda för allenavisten och tystnaden, ty där tvingas de att möta sig själva och tankens tvivel på det liv som samhället skapar, där jäkt och ting upphöjs till målet för mänsklig ävlan, och där den, som bäst lyckas fjärma och avskärma sig från livet, hyllas. Ack, så slug och falsk den civiliserade världen är! Så långt från den verkliga världen — livet, lyckan. Och mitt i den jäktade trängseln är människorna ensamma till följd av jakten på rikedom och heder, utelyckta från den stora gemenskapen som gör livet fattligt — att livets mening finns inom envar människa, att delas med andra.

Lika klart, som att människan var blind vorden för sin egen slughet, falskhet och förställning då hon stod mitt i denna cirkus, var att fjällvandraren, från sitt läger med ett annat perspektiv på tillvaron, kunde se roten till människans olycka. Såframt han själv vore en flyende, hade alla samhällets fångar att fly — fly till sig själva.

Fly till sig själva och finna den skatt som ej bär namn, ej låter sig skådas, än mindre mätas och värderas eller beräknas, men som är gränslös, då den nyttjas och som verkar för alla. Denna skatt är Daos mörka pärla inom människan, den pärla som växer av att giva av sig själv, ty dess källa födes av själva givandet och dess glans vinner lyster därav, liksom människan växer av glädjen i att giva, att utan förbehåll ösa ur den källa som tillhör alla, men vartill hon ensam äger tillträde. Ty gåvan får sitt värde först då den lämnar givarens hand.

Först nu förstod han vad det innebure, det den gamle mästaren hade sagt, att överflödet växer då man giver därav. Livets mening, tänkte han, är något enkelt och närvarande för den som inte dröjer vid sig själv, inte dröjer kvar vid gårdagen eller skyndar mot morgondagen, utan är ett med nuet och livet, fritt svävande i en tidlös krusning i evigheten, där Jag endast varder ett uttryck för ett större helt. Ty i de mångas flykt från igår till imorgon går lugnet tappt, det lugn som är klarsynens förutsättning. Och utan klarsynen — hur kunde livets vänlek, rikedom, lycka och mening ses och uppskattas? Människornas olycka grundar sig på, att de inte giver sig tid att njuta av den lycka, vilken ligger mitt framför dem, utan att de, i sin fikan efter något ”större”, något som ser mer ut för världen, blint rusar in i olyckans fångstnät: ”Om jag bara arbetar hårdare och springer och tittar bortom nästa hörn, skall jag varda lycklig.”

För dessa människor är lyckan något fjärt, ouppnåeligt och deras jakt skall därför vara utan ände och olycka är vad som kommer därur. Bättre, än att rusa mot okända mål, är att glädjas åt den dag som är, att i den se livet som helhet, att vara nöjd med det som är — det är lyckans enkla krav, men ett krav som uppfylles av få.

Djupast sett, tänkte han, vad är lyckan?

Lyckan är en livets sång till dess barn, men livet sjunger även en sång av sorg. Och de två är avhängiga varandra, tänkte han, de springer ur samma källa, och endast den som inte väjer för sorgen, får taga del av lyckan och därmed av vad fullkomligt är; livet är inte ensidigt, det är en tvåfald; en tvåfald, som finns i allt i en evig skiftning.

Vår och höst; glädje och sorg; liv och död… Ja, nu såg han det, att inte heller livet, detta ofattliga vari allting tycktes hava sin källa, vore annat än en del i något större, en svindlande rörelse i evigheten… Han hade redan insett det, att det inte ginge att få ett grepp om det som är större än tanken. Som att söka fånga en vind…

Vad kan väl vara bättre än att, arla en sommarmorgon, sitta på ett berg och känna morgonbrisen som sveper över havet, likt ett livets andetag. Så skall livet komma till den som vet att lyssna till den tysta sången, till den som ser det stora undret i det lilla och oansenliga. För honom är var gryning en ny födsel och var dag ett helt liv, var skymning en återgång till lugnet. För honom, vad kunde vara bättre än att få glädjas åt denna dag av liv; vad kunde vara naturligare än att, då dagen ändar, få vila i den tysta evigheten, för att sedan på nytt få vakna ur drömmen och träda in i nästa.

Han såg ut över fjällandskapet, som badade i sommarnattens mjukvita ljus. Natten måtte vara långt liden, tänkte han. Och i nattens tystnad framträdde naturens otaliga små ljud och, liksom ur jorden, uppsteg en skogens symfoni, som en viskning från jorden själv, alltings moder. En viskning om kärlek; om att vara tillsammans; om att giva någon det största man äger utan att kräva något, utan annan mening än att, genom givandet, göra sig åtkomlig för själva livet. Ty människan som står ensam, är isolerad, avgränsad från livet därigenom att hon inte är deltagande i uppfyllandet av livets önskan — att uppgå i tvåfalden, livets förening med sig självt, den stora harmonin.

Han gick tyst genom skogen, hörde sången, kände dofterna, den nattsvala vinden. Det mjuka sommarnattsljuset — ett nytt landskap, en ny värld. En värld, så trolsk. Så levande. Och samtidigt så drömsk. Han visste inte, om han drömde eller vore vaken. I en sänka låg en dimslöja, och där var alldeles tyst och stilla. Så svepte en vind genom sänkan, satte dimman i rörelse och det var som en dans av älvor.

Fantasi och verklighet gled samman denna förtrollade, oändliga natt, och han kunde inte avgöra vad som vore dröm eller verklighet; det föreföll att göra det samma vilket; på något sätt är de lika sanna, uttryck för samma sak — livets dolda källa. Han inte så mycket tänkte, fastmer kände, hur allting hänger samman — det inre och det yttre.

Det är vårt förnuft, som vill skilja dem åt, änskönt de är oskiljliga. Världen är i sanning förunderlig och i vart och ett av naturens skeenden manifesteras det största av under. Det vart så tydligt, så lysande klart i nattens viskande hemlighetsfullhet; Känslans och Omdömets hemvist, där gränsöverskridandets musik för evigt sjunger i tystnaden.

Så kom den dag då det var dags att återse samhället, den lilla by vari han bodde; hans vandring var över och han var hemkommen. Och det var som med nya ögon han nu såg på sitt liv, på sig själv och sina vänner. Han hade funnit Vägen till sig själv; fått insikt i det oföränderliga, ödet; om stillhetens klarsyn.

Honom var den stora vetskapen och den djupa kännedomen given och han fylldes med tillförsikt, ty i honom hade dygden givits rum, blivit livskraftig; Känslan, Omdömet och Insikten.

Livet kom närmare, vart mer levande, rikare; och den längtan och saknad som han tidigare hade känt, visade sig nu hava varit en avsaknad av innerlighet och intensitet i livet. Och detta var vad han hade upplevat i sin stilla allenavist i fjällskogen: en närhet till livet. Länge sedan han hade återvänt från fjällvandringen, mindes han den sommaren som den mest betydande och, om än den vandringen vore ändad, fortgick den eviga vandringen, livsvandringen och den oändliga färden i det stiglösa landet som utgör människans inre värld, mot okända mål, men ändå följande Vägen, Vattnets väg i de djupa mörkren, Vägen som är Målet; som är Människan.