|
Hans Alfredsson:
Under sina sista år var Tage mycket upptagen av en idé till en film, som dessvärre aldrig blev fullbordad: Faktorn. Den skulle handla om den mystiska realitet som styr våra öden: den mänskliga faktorn, som kan ställa de finurligaste dataprogram på huvudet. Han hann aldrig fullborda det manuskriptet, men vi har i alla fall tagit med det han skrev: den fantasieggande upptakten.
I
– Jäklar, damen. Ursäkta mig.
Det var manschetten till den vita skjortan som hade gjort det. Den stack fram för långt ur högra ärmen på smokingkavajen. Jag hade övertagit gravlaxsåsen från min bordsdam med vänstra handen. Högermanschetten hade råkat befinna sig ute i luften strax ovanför såsskålens bana och hade träffat skaftet till såsskeden. Skeden hade lyft sig ur skålen som en stenslunga. Den trögflytande projektilen hade träffat damen strax nedanför bröstvärnet. Såsen hade halkat utför det glatta klänningstyget i ett rörligt mönster av senapsbrunt och dillgrönt som egentligen var snyggare än klänningens ljusröda tulpaner på blygrå botten.
Men tillsammans gjorde sig inte de båda mönstren så bra. Det var väl därför damen hade skrikit. Och jag hade stammat fram min ursäkt, rodnande upp över öronen.
Jag rodnar tyvärr lätt. Då skäms jag över att jag rodnar, och då rodnar jag ytterligare. Rodnaden blir så att säga självförsörjande och behöver efter en stund ingen annan orsak än sig själv.
Nu matchade min ansiktsfärg tulpanerna på damens klänning. Damens egen uppsyn gick mer åt det dillgröna hållet.
– Jäklar, damen. Ursäkta mig.
Men det är inte den pinsamma situationen som gör att jag minns de där orden som om de hade stammats fram i går.
Inte heller är det den ovanligt fåniga erfarenheten att gå omkring inne i en hyrd smoking. Bara för att reklambyrån där jag dåförtiden var anställd som volontär firade 25-årsjubileum hade jag varit tvungen att ringa hem till Katrineholm och be mamma skicka upp pappas manschettknappar.
Hon passade på att samtidigt lägga ner ett par hemstickade vantar i kuvertet. Det gick därför inte ner i brevlådan utan fick hämtas ut på posten. Kuvertet var trasigt. Det var avsändarens fel, sa postfröken, eftersom det var för mjukt att stämpla på.
När jag skulle gå föll ena manschettknappen ut ur hålet i kuvertet. Jag böjde mig framåt för att ta upp den men råkade då ställa ena foten för långt fram, så att jag trampade på knappen. Den blev liksom platt. Väl hemma bände jag den rätt med en hovtång. Då gick den i två bitar som jag lödde ihop. Jag är ganska händig.
Nu satt pappas manschettknappar – den ena rätt skev – som ett pampigt slutackord på de alltför långa skjortärmarna och hade väl med sin tyngd bidragit till gravlaxolyckan.
– Jäklar, damen. Ursäkta mig.
Nej, anledningen till att jag aldrig glömmer den där repliken är att det var då det hela började.
När jag nervöst kastade omkring mina ögon bland gästerna runt bordet mötte jag hans blick. Den var möjligen smått road, men framför allt intresserad.
Han satt rätt långt bort från min blygsamma plats, nära reklambyråns direktör, bland hedersgästerna. Antagligen en av firmans större kunder. Han var i yngre medelåldern, med bestämda anletsdrag. Som nu mjukades upp av detta vänliga intresse.
Mitt i min ryckiga nervositet blev jag på något sätt smickrad över hans uppmärksamhet. Min medfödda fumlighet och min lite disträa nonchalans i handhavandet av föremål hade förvisso under årens lopp givit upphov till vitt skilda reaktioner från omgivningens sida: ilska, suckar, hånskratt, förakt, eller rentav varma leenden, som i Majas fall. Men aldrig förr hade jag i en sådan situation känt mig intressant.
När jag beställsamt höll på att torka såsdamen ren med min servett råkade jag välta hennes vitvinsglas med armbågen.
Nu tröttnar han, tänkte jag. Nu är jag inte intressant längre. Nu säger han nåt spydigt om mig till sin bordsdam.
Ängsligt såg jag åt hans håll. Samma fasta vänliga uppmärksamhet.
Han hade direktörens fru till bordet. Det var säkert hennes fel alltihop. Hon hade en dragning åt det skitfina. Smoking, tryckta matsedlar, placering! Långt långt borta från Maja fick jag sitta, med en bordsdam i stället för Maja! Maja för sin del såg ut att ha trevligt i sitt hörn, bland några av de yngsta reklamkonsulenterna, hon pratade, skrattade, vinkade glatt åt mitt håll mitt i mina såsbestyr.
Maja hade sånär inte kommit med alls på festen. Endast fruar, äkta makar eller stadigt sällskap till de anställda skulle det vara.
Hur fan ser ett stadigt sällskap ut? Siamesiska tvillingar, är det förebilden? När övergår sällskapet från stadigt till ostadigt? Efter två snapsar och fem glas vin? Hur länge är sällskapet ostadigt innan det blir stadigt?
Maja och jag var kära i varandra på ett som jag tyckte jättestadigt sätt.
Men personalassistenten hade velat veta hur länge jag hade ”kilat stadigt”, som han sa med ett snett smil.
– Sen i förrgår, sa jag.
Personalassistenten muttrade och harklade och hostade och gick.
Maja och jag hade hållit ihop i nästan ett helt år vid det laget. Det skulle väl personalassistenten skita i.
Jag antar att det var för att hämnas som personalassistenten såg till att jag blev placerad bredvid det mobila utebudets snipiga maka, som satt där stum med sin såsfläck och ljungade med ögonen.
Jag lade fyra tior bredvid hennes tallrik.
– Bidrag till kemtvätt, sa jag med något som var avsett som ett vänligt leende men mera kom att likna en falsettartad hostning.
Jag såg mig generat omkring. Jag tyckte plötsligt att pengarna såg olämpliga ut där de låg och stoppade dem tillbaka i plånboken.
Gravlaxsåsen stod kvar och pockade på min uppmärksamhet. Jag fyllde såsskeden och vände ner den över min tallrik. Såsen hade stått och stelnat till. Jag måste vicka på skeden för att såsen skulle lossna.
Jag råkade vicka en aning häftigt.
Till min förvåning damp såsen helt plötsligt ner på tallriken och skvätte en skvätt på såsdamens armbandsur.
Jag torkade hastigt av klockan.
Det var tyst runtomkring oss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag tittade på klockan.
– Kvart över åtta, sa jag.
Åter mötte jag hans blick. Han log inget sardoniskt leende. Han snörpte inte ogillande på munnen. Han bara såg på mig med spänt intresse.
När rödvinet var ihällt knackade direktör Magnus Blomberg i sitt glas och reste sig.
– Kära vänner, sa han. Låt oss stanna upp ett tag före oxfilén med murkelsås och ställa oss några frågor. När man sitter så här uppklädd och elegant i glada arbetskamraters lag och tänker tillbaka på de 25 åren i Blombergs Reklam & Konsult AB – vad är det egentligen man känner?
– En doft av naftalin.
Redan innan jag visste att jag sagt något var orden långt ute i lokalen. De flaxade hjälplöst runt ett tag och dök ner i ett hav av tystnad.
Jag har aldrig kunnat med retoriska frågor. Ställer man en fråga så får man räkna med ett svar.
Förresten var det sant. Man kände av och till en svag fläkt av naftalin. Smokingarna hade inte hängts ut på vädring i tid på balkongerna.
Direktör Blomberg bestämde sig till sist för att skratta till.
– Vår unge vän behagar skämta, sa han. Och det är inget fel att hitta på klatschiga slogans. Det är ju det han är anställd för. Tills vidare.
Nu skrattade alla. Såsdamen också. Och jag. Jag tog upp hennes hand från bordet och kysste den.
– Sinne för humor är en underbar gåva, sa jag. Hon log osäkert mot mig. Jag bet henne skälmskt i lillfingret.
Spänningen i kroppen började släppa. Så är det ofta: först en inledande blamage under stort lidande och rodnad, sen en period av hög nervositet som åstadkommer egendomliga kortslutningar i hjärnan, får diverse muskler att spritta till lite hur som helst och gör allting värre – och sen, när kulmen är nådd och man har gjort bort sig så kapitalt att det inte finns någon återvändo, då öppnas en ventil i hypofysen, och en sval olja av lugn sprider sej genom hela det överhettade maskineriet. Samtidigt vaknar trotsets djävlar ur sin slummer i det undermedvetna och tågar fram genom hjärnvindlingarna bärande banderoller med texten ANARKI.
Då kan man bete sig precis hur som helst och vara glad ändå. Till och med stolt. Det är sköna stunder. Tyvärr slutar de ofta rätt snabbt och häftigt.
Direktör Blomberg fortsatte tala. Samhörighet och ömsesidigt förtroende var det man kände, visade det sig. Inte ett ord om naftalin.
Jag lossade varligt såsdamens midjeskärp med rosa tulpaner.
– Jag måste ha nånting att minnas dig med, viskade jag.
Jag tog av mig smokingflugan och knöt hennes skärp runt halsen till en slips.
Hon tog en klunk vin.
– Astrid heter jag, sa hon.
– Johan, sa jag. Talet var slut. Vi skålade och applåderade.
– Jag måste ut och snygga till mig, sa Astrid och tog en klunk vin.
– Jag följer dig vart du går, sa jag. Låt oss rymma ut i vildmarken och fiska gravlax. Bara du och jag. Ensamma under stjärnorna. Utan hämningar. Utan bekymmer. Utan sås.
Astrid fnittrade gott. Jag omslingrade henne ömt när vi gick.
Jag kände hans blick i ryggen. Hans ögon hade inte lämnat mig för en sekund.
Eftersom han hade värdinnan till bordet höll han tacktal vid desserten. Han var kvick och sympatisk men sa ingenting om sina egna relationer till Blombergs Reklam & Konsult AB.
Kaffet dracks vid småbord. Jag fick äntligen träffa Maja. Hon och Astrid och de unga reklamkonsulterna och jag försökte överträffa varandra i kvickhet och röstvolym. Jag var kvickast och högst.
Han hade ställt sig på lut mot en dörrpost några steg bort för att kunna fortsätta med att oavbrutet betrakta mig. Jag var inte smickrad längre. Jag tyckte det började bli smått obehagligt. Var jag kanske den ende för honom? Hade han fallit för min slängiga charm?
Jag reste mig plötsligt och gick fram och bockade mig framför honom.
– Får jag lov? Han log.
– Nej tack, sa han. Jag dansar inte med obekanta herrar.
Han bjöd upp Astrid. Han dansade underbar vals. Astrid smalt i hans armar. Maja drog med mig ut på dansgolvet.
Jag förstår inte varför hon gör det. Hon vet ju att jag inte vill. Hon säger själv att jag dansar som om jag var ute och provade mina första skridskor.
– Det där är en fånig slips, sa Maja.
– Du är bara svartsjuk, sa jag.
– Gå och häng dig, sa Maja.
Efter dansen klev jag oförmärkt upp i ett fönster, tog ett stadigt tag med händerna i gardinstången och lät mig hänga ner så att fötterna stack ut under gardinen och huvet hängde fram vid sidan av den.
Jag gav till en häftig rossling och gjorde mig så blå i ansiktet jag kunde.
Maja skrek till. Jag ramlade ner med den tulpanblommiga slipsen i handen.
– Titta, sa jag. Slipsen gick av.
– Nu går vi hem, sa Maja. Du är ju inte klok.
– Det var din idé att jag skulle gå och hänga mig.
Jag band slipsen runt pannan på Astrid, gav henne en lidelsefull kyss, satte på mig min smokingfluga igen och gick ut med stor värdighet.
– Titta Maja, sa jag till Maja. Nu har jag fluga igen. Som alla dom andra. Då är du väl glad, rosenknopp?
Maja var redan på väg ut.
Han hade passerat oss under vårt lilla gräl. Nu stod han i garderoben. Rockvaktmästaren höll upp hans eleganta paletå.
När jag kom sänkte han armarna, som han just hade tänkt stoppa in i överrocken, tog fram sin plånbok och gav mig sitt visitkort.
– Kom upp på mitt kontor i morgon klockan elva, sa han.
Onödigt tyst, som om han inte ville att nån annan skulle höra.
Förbryllad tog jag kortet, stack utan att närmare tänka på saken in armarna i hans överrock och gick.
Maja var långt före mig. Det brukar tyda på en viss irritation. Medan jag sprang ifatt henne ropade jag vänligt:
– Jäklar, damen. Ursäkta mig.
II
Erik B. Svenson. Managing Director. HIP. Human Industrial Planning,
Strandvägen 17. Phone 67 98 15.
Jag stod utanför den flotta fasaden med visitkortet i handen och hans eleganta paletå prydligt draperad över armen.
Han hade sekreterare.
– Hej. Jaså det är du som är Johan Ling. Ett ögonblick bara. Hon tryckte på interntelefonen.
– Han är här nu. Hon log och pekade på den vackra ekdörren.
– Varsågod och stig på.
Jag tog tag i dörrhandtaget och drog. Dörren gick inte att öppna.
– Den går inåt, sa hon.
Kontoret var ekboaserat och stiligt. Han var klädd i beigea byxor och rostfärgad tröja. Skjortan var uppknäppt i halsen.
– Välkommen Johan Ling, sa han. Jag fick ditt namn av Magnus Blomberg på partyt. Det är en gammal vän till mej från skoltiden. Erik heter jag, som du ser på kortet. Varsågod och sitt.
Min vanliga blyghet var förstås tillbaka. Jag satte mig med en hostning.
– Jag får tacka för i går, sa Erik B. Svenson. Jag skrattade till.
– Jaha.
Först nu kom jag att tänka på rocken som jag satt och bar över armen. Jag for upp.
– Jag råkade visst få fel rock i går, sa jag lågt.
– Det gjorde ingenting. Jag fick din i stället. Från en stol hämtade han min kamouflagemönstrade parkas från arméns överskottslager i Solna. Vi bytte.
– Det är lätt gjort att ta fel. Dom är ju så lika, sa han vänligt. Jag tog på mig parkasen och satte mig.
– Du får ursäkta att jag iakttog dig så noga i går kväll. Det var mycket intressant.
Där sa han det själv. Intressant.
– Hurdå intressant?
– Skulle du vilja arbeta hos mig? Jag rodnade av förvåning.
– Va… vadå med?
– Human Industrial Planning. Mänsklig industriplanering. Det låter väl sympatiskt?
– Joodå. Fast lite vagt. Han skrattade.
– Det är avsiktligt. Vi ligger lågt än så länge.
Det blev tyst. Han väntade att jag skulle säga nåt. Jag blev nervös.
– Ah… vad får man betalt? Det lät idiotiskt. Så där blir det jämt.
– Tja, tietusen i månan till att börja med.
Jag hoppade till i stolen. Det var mer än dubbelt mot vad jag hade hos Blomberg.
– Om du visar dig lämplig, förstås.
– Vad ska jag göra då?
– Du ska testa högteknologiska industrikomponenter.
– Det kan väl inte jag.
– Säg inte det. Jag har en bestämd känsla av att du kan vara rätt man för det här jobbet. Vill du göra ett prov?
– Nu?
– Vi har en liten försöksanläggning i Bromma. Vi kan åka dit om du vill, och äta lunch på vägen.
Han pratade om allt möjligt under lunchen, men om själva provet och arbetet han ställt i utsikt sa han ingenting. När jag försökte fråga svarade han bara undvikande att det var bättre att tala om allt det där när testet var utfört.
Det låg en hund begraven någonstans i denna trakt. Motvilligt tyckte jag det började bli spännande.
Det påminde om kontrollrummet på en flygledningscentral, eller en anläggning för dataredigering av videoprogram. En sådan hade jag sett i samband med reklamjobbet hos Blombergs.
– Det här är Sten, sa Erik B. Svenson. Han kan förklara allting för dig. Han har konstruerat den här anläggningen.
Sten var magerlagd, med pipskägg och intellektuella glasögon. Han la vänligt handen på min axel.
– Det här manöverbordet kan fungera som modell till många olika typer av data- och robotcentraler ute i industrin. Vi kan slå in ett hundratal datoriserade industriprogram. Men det fina i kråksången är att du hela tiden kan se på den här videoskärmen vad dina knapptryckningar har för effekt ute på verkstadsgolvet. Flera tusen alternativa videoinspelningar kan kopplas in i arbetsprogrammet, och dina manövrer väljer bilder så att du ser precis vad som skulle hända ute i fabriken om det gällde en riktig industri och inte bara en testmodell.
Han gick ut till en annan manöverpanel i rummet intill.
– Vi tar ett enkelt exempel som bara kräver två åtgärder av mänsklig hand. Påfyllning och vacuumförslutning i ett kafferosteri.
Han slog in programmet på manöverpanelen i det andra rummet. På bildskärmen framför mig gled tomma kaffeburkar av aluminium förbi på ett löpande band. Bandet stannade till några sekunder åt gången lagom för att bryggrostat kaffe skulle rinna ner i burk efter burk ur stora roterande behållare. Längre fram på bandet trycktes ett vacuumförslutande lock ner över burkarna.
Sten satte sig bredvid mig vid manöverbordet.
– Den här röda varningslampan lyser när kaffet i behållarna börjar ta slut. Då trycker du på den röda stoppknappen. När lampan slocknar är det påfyllt. Då sätter du igång bandet igen genom att trycka på den gröna knappen här. Det är det ena. Det andra är att om det av någon anledning kommer in luft i vacuumsystemet så ljuder en ton. Då trycker du på den här svarta knappen. Lufttrycket kollas automatiskt. Under tiden backar bandet sig självt och kasserar under backningen alla burkar som blivit kass. När vacuumsystemet är justerat slutar tonen ljuda. Då sätter du igång bandet igen. Ja, det är alltihop. Allt annat sker automatiskt. Sätt dej här och försök.
Jag var på helspänn. Pekfingret låg redo på stoppknappen. Plötsligt ljöd tonen. Jag hoppade till och tryckte på stoppknappen.
– Hoppsan, sa jag generat. Det var den andra. Det kom i fel ordning.
Jag tryckte på den svarta vacuumknappen. Bandet började backa.
Tonen gjorde mig nervös. Den lät för länge.
Häftigt tryckte jag till på den röda knappen. Jag råkade därvid med långfingret komma åt en vit knapp alldeles bredvid.
Kaffet började rinna men bandet stod still.
Jag tyckte det var säkrast att trycka på alla tre knapparna på en gång.
Kaffet slutade rinna, men bandet gick framåt, och de tomma burkarna blev lufttätt förslutna.
Tonen ljöd. Jag tryckte på den svarta knappen. Bandet började backa. Kaffet slutade rinna. Det var rätt! Jag väntade tålmodigt tills tonen tystnade. Stolt tryckte jag på den gröna knappen.
Bandet gick framåt igen. Kaffet rann ner över de redan förslutna burkarna som hade blivit backade.
Sten slog av huvudströmbrytaren.
– Du lyckades stänga burkarna innan kaffet kom i, sa han fundersamt. Det ska inte gå.
– Jag blir lätt liksom lite nervös, sa jag. Ursäkta mig.
– För ingen del, sa Erik B. Svenson ivrigt. Det här var ju bara menat som ett exempel. Vad tar du för provprogram, Sten?
– Jag hade tänkt mig sprutlackering av bilkarosserier, sa Sten tveksamt.
– Det är bra, Sten, sa Erik B. Svensson. Lagom många handgrepp. Ingen hets. Lugnt tempo.
Sten gav mig två maskinskrivna A 4.
– Det här är en klar och enkel översikt av alla åtgärder, sammanlagt sju, som behöver vidtas av människohand vid sprutlackering av bilkarosserier på löpande hand, sa Sten. Så här ser arbetsprocessen ut.
Han körde igång det löpande bandet på skärmen.
– Titta så enkelt, sa han och tryckte lugnt på diverse knappar. Du väljer färg. Du startar robotarmarna med färgsprutor, höger och vänster. Du stoppar om något är galet, om färgen inte täcker helt, eller dylikt. Du backar tills grön lampa lyser. Du trycker in mer färg om röd lampa blinkar. Du stoppar om summertonen ljuder – det betyder färgläckage, fel färg läcker in. Det är allt. Jo, och så katastrofstopp av främsta karossen på bandet, om arbetare är i fara längre fram på bandet. Då hör du den här sirenen.
Han stängde av.
– Du får en timme på dej att läsa instruktionen i lugn och ro. Sen kör vi.
När timmen gått fäste Sten blodtrycks- och pulsmätare på mig.
– Nu slår jag igång från rummet intill, sa han. Du ska känna dig som ensam ansvarig. Gula ska bilarna vara. Lycka till. Hej hej.
Han gick, och stängde dörren. Hjärtat bankade som en stångjärnshammare.
Plötsligt kom det löpande bandet med omålade bilkarosser in på bildskärmen och bara gick och gick.
På två minuter och trettiofem sekunder lyckades jag samla sju spräckligt blågrönrödsvarta karosser i en hög vid katastrofstoppet. Lampor blinkade, sirener ljöd, och på bildskärmen sprutade robotarmarna vilt om fabrikslokalen till en brokig symfoni av alla färger utom gult.
Sten kom in och betraktade förödelsen på skärmen.
– Egendomligt, sa han. Det ska inte kunna bli så här. Han slog av alltihop.
Jag sjönk ihop med en suck och lutade uppgivet huvet i händerna. Det retade mig att jag skulle bli så deprimerad av ett misslyckande som egentligen var självklart. Det är ju precis såna här situationer som mitt motoriska system inte klarar av. Spänningen i nerverna blir så hög att strömmen slår över mellan nervtrådarna. Hjärncentralen tappar kontrollen över fingrarnas ogenomtänkta åtgärder. Fingrar kan ju inte tänka.
Och ändå hade jag verkligen försökt av alla krafter. Jag hade blivit alltmer upplivad av det spännande och ovanliga och förbryllande i det här märkliga testet. Jag hade satt till all ambition jag var mäktig.
Det kanske var därför som det gick så extra åt helvete. Ju mer jag lägger manken till desto sämre går det.
Det är väl inte mer med det, sa jag till mig själv för att trösta mig. Det sprack, helt enkelt. Raskt tillbaks till Blombergs Reklam & Konsult AB. Det är inte det sämsta.
Men det var en klen tröst, för det var nästan det sämsta. Jag hade inte varit där mer än några månader, och visst hade jag gjort det jag skulle, och till och med hittat på en del rätt originella reklamidéer – men de övertogs genast av äldre medarbetare, så dem fick man inte ens äran av. Och jag var bara anställd på prov, så efter gårdagens prat om naftalin satt man väl rätt löst. Och lika gott var det.
Jäklar också att man hade stått på näsan så kapitalt i billackeringen.
Erik B. Svensson kom in från rummet intill med en binge papper i näven.
– Förtitvå fel, sa han. Det är världsrekord.
– Jaja, jag vet, muttrade jag dystert. Jag visste det från början. Jag spänner mig för mycket. Det var likadant när jag hade klarat två prov till scenskolan och föll igenom i det tredje när större delen av Hamlets monolog åkte upp i falsett.
Som många blyga och tafatta och hämmade typer har jag haft ambitioner att bli skådespelare eller något annat offentligt ärofullt.
– Det är ett fullständigt grandiost misslyckande, sa Erik B. Svenson.
– Tack. Det är bra att du upprepar det så jag inte missar poängen.
– Men det är just det du gör, sa Erik B. Svenson. Glad som en lärka var han, märkte jag plötsligt. Du är den mest kvalificerade klant jag nånsin stött på. Jobbet är ditt, om du vill ha det!
– Men jag…
– Ta på dig din kamouflerade överrock! Om du kan hitta den. Den smälter ju ihop med omgivningen. Haha.
Han var på strålande humör.
– Vi åker tillbaks till kontoret, så ska jag förklara. Herregud vilket monumentalfiasko! Lysande!
– Sätt dig här i soffan. Jag ska hålla ett litet föredrag för dig. Röker du?
– Nej.
– Nä det är klart, det skulle bli för många brännhål efter all glöd du skulle tappa på alla äkta mattor du skulle beträda. Men skämt åsido. Vad tänker du på när du hör uttrycket den mänskliga faktorn?
– Jaa… en lokförare som är för sömnig så tåget spårar ur.
– Just! Bra exempel. Den mänskliga faktorn har orsakat en olycka. Och det intressanta är att det gör den mänskliga faktorn alltid. Tänk efter! Har du nånsin hört talas om att den mänskliga faktorn har gjort något bra? Nä! Den mänskliga faktorn råkar slå av strömmen så hela fryshusbolaget går i konkurs, eller får in tummen i en maskin så produktionen avstannar, eller glömmer fälla ut landningsställen. Den mänskliga faktorn gör alltid bort sig, går ständigt i vägen, är jämt till förhinder, tappar bilnycklar i gatubrunnar, och fastnar med paraplyer i dörrar till T-banetåg.
Och råkar ta fel rock i garderoben, tänkte jag för mig själv.
– Nu är ju den mänskliga faktorn ofta charmfull och förtjusande när han, eller hon, gör smärre fel, fortsatte Erik B. Svenson som om han läst mina tankar. Och visst låter det sympatiskt att faktorn är mänsklig. En människa känner man varmt för och förlåter en hel del. Men i själva verket är den mänskliga faktorn fullständigt livsfarlig.
– För vem då?
– Jaa… för andra människor. Tänk på tågpassagerarna!
– Men alla människor är ju mänskliga faktorer. Vad ska vi göra åt det? Vi kan ju inte eliminera oss.
– Äh, näej… men du vet i vårt genomindustrialiserade samhälle är den mänskliga faktorn katastrofal. Tänk vad han kan ställa till med i högteknologiska processer, dataterminaler, kärnkraftverk, DNA-laboratorier! Och varför ska man förlåta den mänskliga faktorn mycket mer än man förlåter en maskin? Tänk dig en datastyrd grävmaskin som kommer bakfull till jobbet på måndag morron och i misshugg lyfter en gammal dam från trottoaren upp på lastbilsflaket så hon får hjärtsnörp och nästan dör. En sån maskin skulle skrotas på direkten. Men om det är en vanlig mänsklig grävmaskinist som är opasslig så får han på sin höjd en varning, som dessutom facket protesterar mot. Är det rättvist mot maskinen?
– Man kan väl inte ha samma rättvisa för maskiner som för människor?
– Kan man inte? Det har man ju redan i företag som verkligen går bra. Se på japanerna! Eller rättare sagt, se på japanernas maskiner! Om en maskin eller en robot eller en dator gör ett jobb bättre och billigare än en människa så är det klart att inte människan får jobbet. Och det är bra för människan att det är så! Med varje mänsklig faktor vi tar bort ur produktionen eliminerar vi risken för en massa olyckor. Och skulle det mot all förmodan hända en olycka i en heldatoriserad fabrik så gör det ju inte så mycket eftersom ingen av oss är där.
– Men det är ju synd om maskinerna. Tänk om dom dör, sa jag.
Erik B. Svenson såg forskande på mig. Han visste väl inte riktigt om jag höll med eller mot. Jag var mest nyfiken på vart han ville komma med den här utläggningen, men samtidigt reste sig mitt inre till försvar för den stackars mänskliga faktorn. Jag är väl också en ovanligt lämplig ombudsman för alla aviga klantskallar som gör allting fel.
– Nu undrar du vart jag vill komma med den här utläggningen, sa Erik B. Svenson.
– Jaa, sa jag.
– Jag ska gå rakt på sak. Jag vill anställa dig i mitt företag som mänsklig faktor.
Jag tappade pennan som jag satt och pillade med.
– Jag… äh… jag visste inte att det var ett yrke, fick jag fram.
– Det är det inte heller. Men det ska bli! Förstår du inte? Det här är något fullständigt nytt! Vad har alla företag i världen hittills gjort för att minska den mänskliga faktorns förödande framfart? De har anställt så lämplig personal som möjligt och instruerat den och lärt upp den så att den gör så lite fel som möjligt. Vilket inte är så lite. Men de har aldrig kommit på min geniala tanke: att anställa en så olämplig personal som möjligt! Att redan före starten av en ny produktion släppa lös den mänskliga faktorn i maskineriet och se vad han gör för fel! Och sedan konstruera om anläggningen så att alla dessa fel helt enkelt inte kan göras! Det är meningslöst att försöka sitta och tänka ut teoretiskt allt galet som en riktig generalklant kan hitta på. Men låt honom pröva på att utföra alla mänskliga handgrepp och verksamheter som krävs i produktionsprogram, så får du en lång lista på horribla felgrepp som du sen kan bygga in garantier mot. För första gången i historien kan industrin äntligen bli idiotsäker!
– Och till det krävs det en idiot, menar du?
– Drastiskt uttryckt, ja. Han skrattade och såg förväntansfullt på mig.
– Nåå, vad säger du?
– Du menar alltså att jag ska åka omkring och göra mig till ett åtlöje i hela industri-Sverige?
– Nej nej – i hela industrivärlden, Johan! Det här är en jättegrej. Jag har redan storfinansiärer som vill satsa rätt enorma pengar. Det här kan spara otroliga summor i modern industri. Statliga myndigheter är intresserade. Försvaret är informerat och har satt igång en hemlig utredning. Bara provanläggningen du såg har inte precis kostat småpengar. Och vi har kommit en bra bit på väg med ett stort experimentkomplex där vi ska kunna simulera de flesta högteknologiska verksamheter. Särskilt sådana där den mänskliga faktorn innebär risker av särskild storleksordning. Så inte behöver du åka omkring och göra bort dig offentligt! Tvärtom, allt ska försiggå under högsta sekretess. Dina arbetsplatser blir i Bromma och Ma…
Han hejdade sig med ett generat skratt.
– Ja, det får jag inte säga. Allt det här är ytterst hemligt, som du kanske har förstått, både av företagstekniska och faktiskt också nationella skäl. Vi måste komma igång och binda upp storkunder innan nån annan hinner in på marknaden. Och framför allt patentskydda alla delar av verksamheten som går att patentskydda.
Jag satt där och tvekade som jag brukar. Alla dessa ovana tankar blåste genom huvet och la sig i ett hörn i en oordnad hög.
Erik B. Svensson blev ivrig och tog i på ny kula.
– Men nu ska vi tala om dig, Johan! Som du förstår har jag en längre tid varit på jakt efter lämpliga mänskliga faktorer. De är ju ryggraden i hela företaget. Jag har testat en del folk, men ingen har hittills gjort mig riktigt heltänd. Förrän i går när Astrid skrek.
– Astrid? Vilken Astrid?
– Astrid, vet du väl, som du hade till bordet i går.
– Jaså Astrid. Jaja.
Jag glömmer ofta saker och ting. Men visst kom jag ihåg Astrid. Jag kom bara inte ihåg att det var just hon som hette så. Så där är det ofta.
– Hon dansade underbar vals, sa Erik B. Svenson i förbigående. Och skrek bra gjorde hon också. Jag såg inte när du skvätte såsen på henne, men jag såg hur du betedde dig efteråt, och sen hela kvällen. Jag blev mycket imponerad. Inte bara det att du handskades klumpigt med föremål. Du var uppenbarligen så skärrad att du inte tänkte rationellt. Du har en enastående förmåga att låta dig dirigeras av vad jag brukar kalla den inre emotionelle sabotören. Du råkar inte i panik, tror jag, inte så lätt i varje fall, men ditt sinnestillstånd tar sig gärna smått paniska uttryck. Och så hade du en så fin ambitionskurva i går kväll: först ville du alldeles för mycket och gjorde därför alldeles för fel, och felen stegrade kurvan till en näranog förtvivlad anspänning – och så sjönk den plötsligt. Du gav opp och struntade i allting, och då blev du plötsligt alldeles avspänd. Och nu kommer det bästa av allt: även i det avspända tillståndet betedde du dig, underbart att säga, fullständigt irrationellt. Helt oförutsägbart. Det absurda handlingsmönstret från högspänningsfasen låg kvar även i lugnet och avslappningen. Ytterst ovanligt. Du är ett geni, Johan! En skänk från ovan. Ett mera monumentalt klantarsel har jag aldrig träffat på!
Jag satt förstummad. Vilken sann karakteristik!
– Och inte ett mera sympatiskt heller, försökte han släta över med ett varmt leende. Dessutom är du uppenbarligen mycket intelligent. Du kan säkert lätt förstå och lära dig även mycket avancerade rutiner. För att sen utföra dem på ditt eget lilla sätt. Och du, förresten, vilka helt fabulösa blodtrycks- och pulsvärden!
Han viftade med pappersbunten som han hade med sig från Bromma.
– Kurvorna från de hisnande minuterna när du gjorde dina 42 fel slingrar sej upp och ner som kopparormar över diagrammen. Titta! Blodtryck och puls åker berg- och dalbana på ett fullständigt exakt ofunktionellt vis: när du borde samla dig till handling slappnar du av, och när situationen kräver lugn och tålamod börjar blodet plötsligt fara fram som en sprudlande vårbäck. Oslagbart! Tar du jobbet? Det knakade i huvet. Var han vansinnig eller snillrik? Jag försökte samla några av tankarna i en viss ordning.
– Men om nu alltfler mänskliga faktorer ska tas bort som ett resultat av den här verksamheten, då blir det ju till sist helt folktomt i förvärvslivet. Är det bra det?
– Johan, även om vi har stora planer blir vi som en droppe i havet. Idealet, ett arbetsliv helt fritt från mänskliga faktorer, det kommer vi aldrig att kunna förverkliga.
– Är inte det tur det?
– Jo, jag förstår hur du tänker. Och jag uttrycker mig fel. Se i stället på saken så här. Den tekniska utvecklingen kan vi ändå aldrig hejda. Maskiner, datorer och robotar kommer oundvikligen att ersätta människor på alltfler områden. Det är ju inte enbart av ondo, i varje fall. Folk slipper en massa slitjobb och kan ägna sig åt en meningsfylld fritid. Samtidigt är det då viktigt att den industriella verksamheten inte blir allt farligare för människorna. Särskilt när det gäller högteknologiska processer kan den mänskliga faktorn genom att göra små fel skapa stora katastrofer. Och vi ska koncentrera oss just på sådana verksamheter där den mänskliga faktorn verkligen innebär en fara för andra människor. Vi räddar livet på en hel del folk, Johan! Är inte det bra det?
– Joo det är det väl…
Visst blev han lite patetisk, men jag kunde inte låta bli att ta intryck av hans engagemang. Jag tyckte det lät ärligt och äkta. Jag tycker lätt det.
Han bytte till ett mjukare röstläge.
– Och du Johan. Du ska egentligen va rätt glad att få det här erbjudandet. Om du skulle ta jobb ute i industrin där din verksamhet kunde sätta andras säkerhet på spel – ja, då skulle du va en direkt samhällsfara.
Var det så illa med mig? Så hade jag aldrig förut sett på saken. Tänk om det var därför som jag omedvetet hade valt jobb som inte kunde riskera andras liv och lem?
– Jag är en så mänsklig faktor så jag kan inte bestämma mig, försökte jag skämta till.
– Ajö, Johan. Jag ser på dig att du tar jobbet.
Visst hade han rätt. Lite av ett äventyr var det ju. Och kanske nyttigt för mänskligheten? Äh. Bra betalt i varje fall. Och framför allt, komplett vansinnigt på ett intressant sätt!
Och jag hade ju för övrigt inte ansvaret för verksamheten. Jag var ju bara anställd.
– Men jag är förvånad över att du törs inviga en sån uppenbar säkerhetsrisk som mig i något som är så hemligt, sa jag på skoj.
Han log inte.
– Den risken får jag ta. Men jag menar allvar med sekretessen. Inte ens din flickvän får du inviga i verksamhetens art.
Flickvän. Tänk om jag skulle kalla Maja för det, vad förbannad hon skulle bli. Du min flickvän och mitt stadiga sällskap.
– Äh, det är ju löjligt. Vad ska jag säga till henne då?
– Du är konsult på HIP. Human Industrial Planning. Det säger ju ingenting alls. Det finns så många jobb som ingen begriper. Inte ens de som gör dem. Och frågar hon vad arbetet innebär så säg att det gäller marketing. Det brukar hjälpa.
– Då är det lika bra att säga att jag är mänsklig faktor. Det tar hon ändå som ett skämt.
– Det gör hon kanske. Men säg det inte i alla fall.
Han tryckte min hand. Han var allvarligare nu. Med en blandning av stolthet och obehag förstod jag att jag från och med nu betydde mycket för honom och hans märkliga företag.
– Du behöver väl några dar att avsluta ditt jobb hos Blomberg. Kom till oss så fort du kan.
Tankfullt visslande gick jag Strandvägen fram utan att trampa på någon stenskarv i trottoaren. Jag råkade stöta mot en dam i smaragdgrön sammetshatt.
Jag räckte henne handen.
– Ling, Johan, mänsklig faktor. Angenämt.
Hon såg vass ut. Jag bet mig i tungan. Tänk om hon var industrispion?
III
– Du ser inte glad ut, sa jag till Maja. Och jag som har köpt mej en vit klänning bara för din skull.
När jag sa ”vit klänning” menade jag ”svart kostym”. Maja hade hittat på en lek som vi kallade ”tvärtomleken”. Fast idén kom egentligen från mej, kan man säga. Jag har den egenheten att när jag grubblar på något svarar jag på frågor på ett ganska frånvarande sätt. Någon mekanism i hjärnan som jag inte kan förklara gör att jag då ofta använder ord som är raka motsatsen till vad jag menar. Vit i stället för svart, i går i stället för i morgon, höger i stället för vänster. Motsatsorden ligger kanske i angränsande hjärnceller, antar jag, och när man vill få ut det ena råkar man i stället putta till det andra. Maja, som i regel är barnsligt lättroad, utvecklade tekniken till en skön konst och vrängde med avsikt till hela meningar så de innebar motsatsen till vad hon ville ha sagt. När vi inte hade nåt annat för oss förde vi långa konversationer på detta tvärtomspråk.
Men i kväll drog hon inte det minsta på munnen. Det var nog ingen bra idé att bjuda henne på Operakällaren.
– Jag förstår mig inte på dig sen du bytte jobb, sa hon. Du börjar bli nån sorts snobb. För ett par månader sen skulle du aldrig ha kommit på en sån fånig idé som att gå och köpa en svart kostym.
- Svart och svart, sa jag och slog upp kavajen på vid gavel. Titta här, Ljusblått foder! Från Götrichs. Uppåtsträvande unga mäns favoritmode!
- A, lägg av, Johan. Gå och se dig i spegeln! Konsultplasten börjar redan krypa fram ur skinnet på dig. Ett par veckor på Kanarieöarna, eller i solariet, så är det klippt! För HIP har väl ett solarium?
Jag blev djupt sårad. Konsultplast var vår gemensamma beteckning på det ständigt solbrynta men samtidigt av häftiga kontokortsluncher glåmiga och liksom livlösa skinn som täcker ansiktet på många medelålders män i manschettkarriären.
- Tänk att vi har inget solarium, löd min svaga replik.
Fast vi hade faktiskt en bastu, men det sa jag inte. Det var i den som Erik B. Svenson hade rått mig att gå till Götrichs om jag ville ha en snygg kostym.
Det orättvisaste var att jag hade gjort allt det här just för Majas skull. Jag hade fått ut min första månadslön från HIP. Jag var ju rik, för fan! Då ska man väl bjuda sin älskade på guldkrog? Det gör ju alla andra rika knösar!
Min irritation förminskades inte direkt av att jag själv egentligen inte heller trivdes i den här skitfina miljön.
Hovmästaren kom smygande bakifrån och hällde i en skvätt rödvin i mitt glas. Det skulle passa bra till snöripa, hade han sagt. Jag smuttade på det.
– Just det, sa jag.
Inte visste jag om det smakade som det skulle. Det är nog bara folk som vet om det smakar som det ska som trivs på Operakällaren.
– Skål, konsulten, sa Maja spydigt. Jag blev tvärarg.
– Jag är ingen jävla konsult, sa jag.
– Varför sa du det då? Vad håller du egentligen på med, Johan?
Nu fanns det en stark underström av harm och oro i rösten. Så det var där skon klämde. Hon var fortfarande förbannad över hemlighetsmakeriet som Erik B. Svenson hade tvingat på mig.
– I dag har jag blivit skjuten till döds åtta gånger, slank det ur mig.
– Äh. Det är förbannat hänsynslöst att bara skoja bort allt allvar. Hon lät närapå gråtfärdig. Jag greps av stor ömhet. Jag beslöt att berätta alltihop.
– Men det är sant, sa jag. Jag har blivit skjuten till döds åtta gånger i dag.
Jag hade blivit satt på ett snabbreaktionstest med ett nytt automateldvapen från Bofors. Den fientlige soldaten på bildskärmen hade skjutit först alla åtta gångerna. Jag vet inte om jag alls skulle kunna skjuta en fientlig soldat i verkligheten. I varje fall skulle jag aldrig göra det innan han sköt mig.
– Du förstår, Maja, jag arbetar som mänsklig fa…
– Du kan fara åt helvete med dina tarvliga skämt, bröt hon ut. Här blir man utlurad på lyxkrog av en nyrik jävla borgarbracka för att käka opp stackars oskyldiga småfåglar. Jag som egentligen skulle på Amnestymöte i kväll! Det var droppen. Här satt en moraltant och tantmoraliserade!
– Då tycker jag du ska gå dit, och virka en grytlapp åt en samvetsfånge i öst, en samvetsfånge i väst och en samvetsfånge från tredje världen. Och sen kan du med gott samvete dela en flaska enkelt vitt vin och en anspråkslös purjolökslåda med dina förtjusande flickvänner från fredsrörelsen!
Det blev tyst en stund. Sen skrattade Maja sitt pärlande skratt.
Det var en av de många saker som var så fina med Maja. Hon var inte långsint.
– Du har ju aldrig varit klok, sa hon, så det är väl för mycket begärt att du skulle bli det nu heller.
Hon la sin hand på min.
– Men Johan, det är inte bara skoj. Det är något du försöker prata bort. Något med jobbet på HIP. Vi kan ju inte ha hemligheter för varandra. Tala om vad det är!
Jag såg henne allvarsamt i ögonen.
– All right, sa jag. Men vi kan inte göra det här. Nån kan höra oss. Vi går hem till mig.
Hon tvekade en sekund innan hon log.
– Dumskalle. Kom då.
Vinet hade trots allt gjort oss på gott humör. Vi lekte tvärtomleken på promenaden hem i den vackra aprilkvällen.
– Ful höstmorgon i afton.
– Är det säkert att du hatar bara mig?
– Ja, jag hatar bara dig. Jag har aldrig hatat nån annan än dig. Jag hatar dig över allt på jorden.
– Mitt eget lilla avskum! Jag vill alltid vara isär med dej!
– Håll mej löst! I natt ska vi leva i celibat! Gång på gång!
– Skryt lagom.
Det blev inget tvärtom-celibat som vi hade tänkt oss. Tvärtom, det blev celibat.
När vi kom hem avkrävde jag Maja ett tystnadslöfte. Hon lovade, tveksam om jag menade allvar eller var tokig.
Sen berättade jag om mitt arbete som mänsklig faktor. Inga detaljer om särskilda projekt, utan jag förklarade vad arbetet gick ut på. Jag snodde en hel del välklingande fraser ur Erik B. Svensons fatabur.
Det är svårt att beskriva Majas reaktion. Hon blev inte arg, inte aggressiv, protesterade inte. Hon såg bara mycket ledsen ut.
– Vad är det med dig, sa jag till sist. Är du inte glad att jag har ett spännande jobb?
– Joodå. Särskilt som du ju blir den ende som har kvar något jobb när du har fått hålla på ett tag.
– Då har du ju inte begripit ett dugg av vad jag har sagt. Vi arbetar ju bara på att hindra olyckor som beror på mänskliga faktorer! Vad är det för fel med det?
– Om du inte förstår det så är det ingen idé att vi pratar med varandra längre. Över huvud taget! Någonsin!
Till min bestörtning sprang hon gråtande ut i aprilnatten och smällde igen dörren efter sig med hundraprocentig övertygelse.
Nu måste jag berätta om Maja och mig. Jag var 23 år när jag träffade Maja. Dittills hade jag flugit på lätta vingar som en glad fjäril från blomma till blomma och i största allmänhet tyckt det var tur att det fanns ett motsatt kön. Men Maja blev jag särskilt fäst vid. Hon var något nytt som jag inte var van vid. Jag kände mig beroende av henne. Till att börja med värjde jag mig för de nya känslorna, och framför allt känslan av beroende. Men det var inte så lätt att streta mot, för det var en väldigt positiv känsla av beroende. Jag behövde henne. Hon hade en mera stadig och genomtänkt syn på saker och ting. Jag är visserligen minst lika nyfiket intresserad av livet omkring mig, men jag har svårt att sammanfatta mina spridda reaktioner på omvärlden till någon vettig helhetssyn. Också i fråga om åsikter och övertygelser – politiska, moraliska, personliga – har jag en benägenhet att hatta omkring från blomma till blomma, avnjuta dofterna och flyga vidare.
Maja är nog vad man brukar kalla mera mogen. Mera färdig att ta itu med sitt liv.
Och hon tog tidigt itu med det, energiskt och bestämt. I gymnasiet var hon redaktör för Kvinnliga Gymnasisters Litterära Föreningstidning. Sen gick hon igenom journalistinstitutet. Just gick igenom, brukade hon säga, bara passerade och kom ut på andra sidan. Inte klokare än förut, fast nu hette hon journalist. Hon frilansade ett par år i diverse frifräsiga tidningar och tidskrifter. Hon har en vass penna, sa hennes manliga kolleger när de ville vara snälla. Det säger dom bara om kvinnor, genmälde Maja. Att män har en vass penna är lika självklart som att de har en duktig snopp.
Den kvällen Maja rusade ut ur mitt liv hade hon just börjat som yngsta reporter på TV 2:s Rapport.
Och hon ska moralisera över mitt jobb, tänkte jag bittert. Hon som jobbar på TV där det vimlar av mänskliga faktorer som går omkring och ställer till olyckor.
När Maja försvann satt jag stilla på sängen och var ett rov för stridiga känslor. ”Det räcker med ’ett rov’. Du kan stryka ’för stridiga känslor’”, mindes jag att Maja sagt nån gång. Stridiga känslor är nämligen det enda som man kan vara ett rov för i svenska språket.
Där satt jag och var ett rov. Om något av mina tidigare mera ostadiga sällskap hade slängt igen dörren så hade jag antagligen dragit en lättnadens suck. Men nu kände jag plötsligt en hel uppsättning nya känslor välla upp inombords.
Harm, förtvivlan, ilska slingrade sig om varandra som ormar i ett ormbo. Till och med en så stor och väldig förnimmelse som sorg smög sig upp utefter revbenen.
Och så ett plötsligt raseri när jag tänkte tanken att hon var ihop med nån annan.
Då förstod jag vad det var. Jag hade ju läst om det, hört om det, sett det på bio. Jag var svartsjuk.
IV
Human Industrial Planning slog snabbt ut i blom – det var ju ett företag som låg i tiden. Erik B. Svenson sken som en sol. Verksamheten ökade i omfång, och snart var det omöjligt för en enda mänsklig faktor att hinna med allt felaktigt som skulle utföras.
Erik B. Svenson hade hemliga kunskapare ute i samhället som rapporterade om tänkbara klantskallar så fort de såg någon som verkade vara ett bra råmaterial till en professionell generaltönt. När ett lämpligt antal kandidater var upphittade ägde en uttagning rum. Jag var med i uttagningskommittén som expert.
Erik B. Svenson hade låtit arrangera ett standardtest, med vars hjälp man skulle grovgallra bland kandidaterna, som inte hade fått reda på någonting i förväg om arbetets art.
Sten med pipskägget och de intellektuella glasögonen förklarade för mina eventuella framtida arbetskamrater:
– Vi tänker oss att testrummet är en sektion av ett högrisklaboratorium för DNA-forskning. Där står en glasskål med ytterst livsfarligt avfall från en bakterieodling. Ni ska oskadliggöra denna bakterieodling genom att flytta över den till ett löpande band, som emellertid inte löper förrän ni har täckt över glasskålen med ett hermetiskt tillslutande lock. Sådana lock ligger lagrade vid bandets början. När locket är på sätter ni i gång bandet genom att med foten trycka ner en pedal som sitter nedanför bandet. Ni kommer att få vita skyddskläder och skyddshandskar. Spiller ni så mycket som en droppe ur skålen är ni död. Vätskan är blåfärgad för att vi lätt ska kunna kontrollera om ni har spillt på er och avlidit.
En av väggarna i testrummet var av halvgenomsläppande glas, så att uttagningskommittén kunde se vad som försiggick. Följande hände:
En ivrig herre spillde på foten och dog.
En nervös dam med glasögon tappade dessa i skålen och försökte fiska upp dem med handen och dog.
En alltför stark man tog så häftigt tag i skålen att den gick sönder, och dog.
En liten skinntorr herre fick inte på locket och tog i så nervöst att skålen välte, varvid den skinntorre nedblöttes och avled.
En dam vars mage var så ansenlig att hon inte såg sina fötter råkade trampa på igångsättningsanordningen till bandet när hon ställde ner skålen. Hon fick tag i ett lock och försökte hjältemodigt springa ifatt bandet och sätta på locket, men råkade hamna med huvudet i skålen och dog.
En lång mager förtidspensionär hade knäppt skyddsdräkten så slarvigt att slipsen stack fram och råkade fastna mellan glasskålen och locket, vilket han märkte först när han förnöjt trampade på startanordningen. Då kröp han upp på bandet och följde med av rädsla att skålen skulle välta om slipsen sträcktes. Vi hörde hur det krasade borta i bandtrumman när den långe dog.
Så kom där plötsligt en låghalt, enarmad, ytterst närsynt herre och gjorde allting rätt och stod där levande och mallig.
– Var i hela friden har du fått tag på den, Sten? sa Erik B. Svenson.
– Jag tyckte han såg fånig ut, sa Sten.
– Vet hut, sa jag. Skulle det vara ett karakteristikum för en mänsklig faktor?
– Ta bort honom, sa Erik B. Svenson. Han är ju fullständigt normal, ser ni väl.
Vi hade ett rätt stort antal försökskaniner, så det var bara de femton mest nerspillda som fick gå vidare. Men de var rätt bra nerspillda, och ytterligt avlidna.
Det är en dubbelbottnad känsla att sitta och se sina framtida kolleger klanta sig, utan att de har klart för sig att det är det de ska göra. Vänta bara, ni stackare, tänker man så får ni se att det blir dubbelt så svårt sen, när ni vet att det förväntas av er att ni ska klanta er. Då är det lätt att falla för frestelsen att göra fel med flit och därmed få lättvunnet beröm. Då sätts arbetsmoralen på hårda prov: man måste försöka göra rätt, och felen måste uppstå till ens egen förvåning.
Jag, som alltid ska göra rätt för mig, jag var bäst även på det: att göra rätt för sig så det blir fel.
Jag var faktiskt de mänskliga faktorernas okrönte konung, om jag får säga det själv. Fast Erik B. Svenson sa det också.
– Du är den oöverträffade stjärnan, Johan, sa han. Det är dig vi kommer att sätta på de största och viktigaste jobben även i fortsättningen.
De största och viktigaste jobben. Till exempel det.
Bland de ytterst få invigda på Human Industrial Planning gick DET alltid och enbart just under beteckningen DET. Erik B. Svenson fick en slöja över blicken så snart DET kom på tal. När jag skulle bli invigd i hemligheten låste Erik B. Svenson in mig och sig själv i hans kassavalv, som numera var stort som ett ordinärt vardagsrum.
– Ingen tror att man kan låsa ett kassavalv inifrån, muttrade Erik B. Svenson förnöjt. Där kan man känna sig säker för säkerhetsmän!
– Säkerhetsmän? sa jag.
– Ja, inte våra egna alltså, utan faktiskt i detta fall allt vad världen har av spionorganisationer på högsta internationella nivå! Det är så jävla hemligt alltihop så jag får säga det tyst. Här ska du höra.
Det sista var en sanning med modifikation, för han viskade så tyst att jag med nöd och näppe hörde vad han sa.
– Johan, du ska idiottesta ett svensktillverkat antirobotsystem. Svensk uppfinningsrikedom har äntligen gjort något extra efter kylskåpet och agafyren. Och en minst lika människovänlig uppfinning, Johan – det måste väl vara skönt att höra för dig som är så skeptisk mot allt vad den moderna tekniken hittar på!
– Men vad är det då? sa jag högt och otåligt.
– Sch, inte så högt! Väggarna har öron!
– Tror du? sa jag klentroget. Kassavalvsväggar hör nog rätt dåligt.
Jag viskade nu jag med, gripen av stundens högtid.
– Ett antirobotsystem, Johan! Ett antirobotsystem som supermakterna skulle göra allt – och jag menar allt – för att komma över. Du vet ju vilka enorma summor de har lagt ner på att försöka hitta en metod att skjuta ner fientliga robotar med egna antirobotar. Men det här smäller högre, Johan!
– Kan det smälla högre, verkligen?
– Johan! En makt som har tillgång till vår nya uppfinning kan inte bara hitta fiendens missiler i luften på bråkdelen av sekunder – den kan också få missilerna att vända i luften och flyga tillbaka till sin utgångspunkt på fiendens territorium och explodera där!
Jag var motvilligt imponerad.
– Och alltihop sköts från den här nyuppfunna antirobotcentralen som inte skickar ut så mycket som ett enda litet föremål, utan hela proceduren är byggd på ett system med ultravågor som upptäcker roboten, avläser dess hittillsvarande resväg, och till och med dess avfyringskod – och så vänder den roboten helt om, så att den far tillbaka samma väg som den kommit – och när den är framme vid uppskjutningsplatsen i sitt hemland exploderar den! Och de som sköt upp roboten kan inte göra något åt saken, för impulserna i vårt nya ultravågssystem är så starka, och oåtkomliga för utomstående tolkning, att de tar överhanden över all annan fjärrstyrningsteknik.
– Det var som fan, sa jag högt och tydligt.
– Förstår du vad det här betyder, Johan? Inga kärnvapenkrig kan äga rum!
– Det kan de väl visst det, viskade jag. Om en av kärnvapenmakterna i världen har tillgång till den här uppfinningen kan den ju diktera vilka villkor för all mänsklig samlevnad som helst, under hot att annars förgöra resten av världen.
– Men Johan, det är ju det som är det fina i kråksången: uppfinningen är gjord i Sverige, fredens stamort på jorden! Och regeringens avsikt är att sälja den här uppfinningen till alla kärnvapenmakter på en gång!
– På så sätt har man så att säga givna kunder, viskade jag, imponerad av det faktiskt geniala i tankegången.
– Just, Johan! Och man tjänar en oherrans massa pengar när man säljer till alla på en gång, i stället för till bara den ene eller den andre. Där ser du Johan, ditt arbete är inte bara till teknikens, utan även till mänsklighetens, fromma!
De sista orden gjorde Erik B. Svenson så gripen att han glömde viska.
Det här skulle Maja veta, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men hon kunde ju dessvärre inte få veta det.
Fosterländsk kände jag mig närapå. Jag var utsedd att klanta mig för mitt fädernesland och för freden i världen. Leve jag!
Om jag hade vetat vilka konsekvenser mitt samtal med Erik B. Svenson skulle få för mig personligen hade jag nog inte hurrat så högt inombords.
|