(Tillbaka)

Räkningsgranskning

Vid Myntverkets kameralavdelning granskades våra utfärdade räk­ningar. På baksidan till de räkningssammandrag vi fick var noterat eventuella fel­räkningar. Om beloppet var feladderat, kunde vi få i upp­drag att skicka en tilläggsräkning till kunden. Det kunde i vissa fall röra sig om belopp i stor­leksordningen 25 öre! I sådana fall betalade jag verkligen 25-öringen själv. Moderna tider var dock i antågande. När myntdirektör Torsten Swensson avgick i slutet av 1961 och efter­träddes av Benkt Ulvfot försvann snabbt de kamerala kineserierna.

Justering av nytillverkade redskap

En arbetsuppgift som mestadels utfördes av biträdena var att kon­trol­lera nytillverkade vågar hos Lindells Vågfabriks AB.

Lindells hade en stående beställning för besök onsdagar och fredagar. Det stod snart klart för mig att våra besök emotsågs med en viss spän­ning av våg­montörerna. När man gick nedför trappan till verkstadsgol­vet spreds bud­skapet ”krönaren kommer!” som en blixt genom fabrikslokalerna. Så kom frågan ”är det gubben?”. ”Gubben” var Gustaf Linander. Jag tror inte att han var särskilt svår gentemot montö­rerna, men hans strikta uppträdande kanhända feltolkades.

Interiör från Lindells Vågfabriks AB 1970 (Foto förf.)

I Forserum fanns Lindellvågar AB som tillverkade postvågar och decimalvågar. Jönköpings Vågfabriks AB var mest känd för sin till­verk­ning av grisvågar.

Det fanns i distriktet tre tillverkare av stålmåttband. Det berättades att Vägverket köpt ett måttband där det saknades en meter, vilket fått vissa konsekvenser vid ett brobygge,  och man ville nu endast inköpa

 

 

krönta band. AB Stålmåttband i Skillingaryd var den största tillver­karen. De hade matriser som var lika långa som bandet, medan övriga tillverkare stämplade bandet meter för meter och fyllde på med besiff­ringen i efterhand, vilket naturligt­vis ökade risken för misstag.

Det var inte helt ovanligt att Stålmåttband lämnade in ett tjugotal band, oftast på 50 meter, för kontroll. I princip skulle varje mm-streck granskas. För denna kontroll hade vi en 1-meters mässingslikare (jäm­för rikslikare). Detta var helt otillräckligt. Vi byggde en mätbänk om fem meter och ka­librerade ett 5 m-band att använda vid kontrollen. Det var ändå ett drygt arbete att mäta upp kanske 20-30 st. måttband ett par gånger i månaden. Och det fanns ju roligare uppdrag.

Hos Gren & Anderssons Bleckkärlsfabrik i Sävsjö tillverkades olje­mått. När oljemätare och burkolja blev vanligare, krympte marknaden och det slutade med en konkurs. Deras sista krampaktiga försök att överleva var att tillverka mått i kop­par, i satser om 5 liter till 5 centi­liter, avsedda som souvenirer.

Kröning av kopparmått i Sävsjö 1972. (Foto förf.)

Obligatoriska förrättningar

För att upprätthålla en god service till handlare, lantbrukare m. fl. hölls s.k. obligatoriska justeringsförrättningar regelbundet på en rad orter inom de olika distrikten. De biträdande justerarna i Jönköping verk­ställde förrätt­ningar inom hela distriktsgruppen vilken omfattade för­utom Jönköpings län även Växjö, Kalmar och Östergötlands län.

Detta var ett mycket omfattande arbete under 1960-talet och det utför­des till största delen under månaderna januari-maj. Den första upp­giften var att anskaffa en lämplig lokal på den aktuella orten. Eftersom vårt omkost­nadsanslag var begränsat skulle lokalen dessutom helst vara gratis. Jag fick lära mig att kontakta kommunalkamreren på orten och hänvisa till något gammalt kommunalfullmäktigebeslut om fri lokal för justeringsändamål. Om några sådana beslut verkligen fanns vet jag inte.

(forts.)