(Tillbaka)

Inlämnade redskap i Gamleby 1962. (Den runda burken är en fotogenkamin)

(Foto förf.)

De erbjudna lokalerna var av högst skiftande kvalitet. Jag kom en vin­ter­morgon till det gamla mejeriet i Österbymo. Det var 20 grader kallt, och mejeriet var ouppvärmt samt utan ansluten elektricitet. Kommu­nalkontoret kunde dock anvisa en plats i brandstationen och förrätt­ningen kunde börja på utsatt tid. Vid ett annat tillfälle stod jag vid en rivningstomt i Mjölby och kliade mig i huvudet. Vi lärde oss med tiden nödvändigheten av att alltid inspektera lokalen i förväg.

Brandstationer hade i regel mycket bra och lättillgängliga lokaler, lämpade för vår verksamhet, med stadiga arbetsbänkar. Vid ett tillfälle fick jag dock vissa problem. Det var vid en förrättning i Sävsjö. En vinternatt uppstod en brand i en skofabrik på orten. När jag kom till brand­statio­nen på morgonen var lokalen belamrad med brandslangar som lagts in för att tinas upp. Gummiklackarna brann i en vecka...

För att kunna utföra dessa uppdrag krävdes en omfattande utrustning; för viktjustering tre kontrollvågar 1 g-100 kg samt likarevikter 1 g till 50 kg, för vågar belastningsvikter upp till 200 kg, och dessutom vo­lymlikare 5 cl till 5 liter, verktyg, bly, stämplar, kontorsmateriel mm. Allt packat i stadiga trälårar. Utrustningen vägde omkr. 500-600 kg och skickades oftast i förväg som fraktgods eller bilfrakt.

 

 

Tillfällig justeringslokal i Motala 1962 (Foto förf.)

Justerarna hade ofta listor eller registerkort över kunderna på respek­tive orter. Dessa fick en avisering i form av ett brevkort om den kom­mande förrättningen. Dessutom annonserades besöket i den lokala dagstidningen, vilket ofta ledde till en intervju.

Förrättningarna i jordbruksbygder medförde det tyngsta arbetet. Lant­män­nens centralföreningar använde säckvågar ”Libravågar”, vilka var likar­made vågar där 50 eller 100 kg vikter användes som motvikt. Några tek­niska hjälpmedel för att lyfta vikterna förekom ej vid denna tid. Det kunde bli stora belastningar på golvet i förrättningslokalen, och jag minns en gång i Vadstena, när en stadig man kom in med en 100 kg vikt i varje hand, själv vägde han väl 125 kg. Golvet i den gamla rivningsfärdiga huset bok­stavligen bågnade under en samman­lagda vikten!

Under 1960-talet kröntes mellan fem och tiotusen vikter per år av de biträdande justerarna i Jönköping. När de optiska butiksvågarna av typ Bizerba kom i marknaden minskade behovet av vikter, och när något se­nare de första elektroniska vågarna (Berkel) togs i bruk, accentuera­des utvecklingen. Omkr. 1985 var de obligatoriska förrättningarna helt av­vecklade.

Bensinmätare

Kontrollen av bensinmätare var en stor arbetsuppgift. Under 1960-talet låg bensinstationerna visserligen tätare än nu, men det var enklare på den tiden. Det fanns inga obemannade stationer eller ens mätare avsedda för kreditkort, vilka senare skulle komma att kompli­cera arbetet. I Jönkö­ping var arbetsfördelningen klar. Förste justeraren tog hand om pumparna på landsbygden och biträdena resten. Däri ingick

(forts.)