(Tillbaka)

Kungl. Myntet (Foto: RAÄ:s bebyggelseregister (BBR) )

Justerarekursen 1960-61

I början av november 1960 steg jag in genom Kungl. Mynt- och juste-ringsverkets imponerande portal belägen i hörnet av Hantverkargatan och Owens gränd i Stockholm.

Jag hade blivit antagen för utbildning till statens justerare av mått och vikt. Tillsammans med två blivande kollegor påbörjade jag sålunda en tremåna­derskurs. Ersättningen under kurstiden var 6.50 om dagen, 13 kr för dem som bodde utanför Stockholm. Beloppen var, även för denna tid, löjligt låga. Jag vill minnas att vi försökte få till stånd en förbättring genom att appellera till myntdirektören, vilket naturligtvis inte medförde någon åtgärd. Myntdirektör 1960 var Torsten Swensson. Avdelningen för mått och vikt förestods av byrådirektör Karl F. Laurell.

Kursen, som leddes av byråingenjörerna L E Grönqvist och S G Mattsson, var till en början teoretisk och omfattade avläsning av skalor, längdmätning, vägning osv., vilket alltsammans avslutades med ett kunskapsprov. Därefter följde den praktiska delen av kursen i han­delsjustering­ens lokaler vid Owens gränd, under ledning av förste justerare L.T. Lindholm. Här fick vi först lära oss att hitta rätt i Mynt­verkets cirkulärsam­lingar och så småningom fick vi även följa med någon justerare ut på fältet för att där möta verkligheten.

I februari 1961 fick vi våra kompetensbevis, och nu gällde det att välja vilken av de tre lediga tjänsterna som biträdande justerare man skulle söka. Jag valde Jönköping.

Biträdande justerare i Jönköping

I det relativt moderna justeringskontoret vid Änkhusgatan 10 B styrde förste justerare Gustaf Linander. Någon vänlig själ vid Myntverket hade informerat mig om att han var frälsningssoldat. Inte för att det märktes just. Som chef var han strikt, men var alltid ytterst lojal gent­emot sin personal.

 

Kontoret var, förutom förste justeraren, bemannat med två biträdande juste­rare. Här fick jag lära mig att skriva reseräkningar enligt Linanders modell. (Jag skulle senare erfara att andra förste justerare hade en helt annan uppfatt­ning om hur de skulle utformas!).

Gustaf Linander (1919-1998)

En på den tiden inte oväsentlig uppgift var att ta emot, justera och lämna ut vikter, oljemått och s.k. alnar, dvs. de halv­meters trämått som brukades i tygaffärer. De senare var försedda med mässingsbelag i ändarna för att inte förslitas. Det hände att ett eller annat beslag sakna­des, och längdmåt­tet blev då underkänt. Enligt gällande regler skulle ett dylikt redskap på lämpligt sätt skulle göras obrukbart. Detta gjor­des enklast genom att sätta alnen mot knät och bryta den i två delar. När man sedan lämnade tillbaka delarna till justeringssökanden var det intressant att studera dennes minspel.

Justeringskontoret i Jönköping (Foto förf.)                     

Så småningom kom jag igång med justeringarbetet på fältet. Ett av de för­sta jobben var att kröna en 5-tons skjutviktsvåg i Skänninge, vilken  mest användes för att väga hölass. Jag var åtskilligt nervös och när jag beräk­nade den tillåtna felvisningen (remediet, som det hette med den tidens språkbruk) hamnade jag en tiopotens fel. Den medverkande vågmontören tog mig dock diskret åt sidan och bad mig räkna en gång till.

(forts.)