Fyra år på KTH
– till vad nytta?
Björn
Gustafsson
Direkt efter examen arbetade jag sex år
som brokonstruktör på Vägverket vilket väl får sägas gå väl i linje med vår
utbildning. Mina synpunkter på hur vad vi lärt oss på KTH och yrkeslivets krav
passade ihop baseras på den erfarenheten, andras erfarenhet är naturligtvis
helt annorlunda.
Jag har försökt sammanfatta studieåren och
vad som mötte mig på min första arbetsplats.
Nollningen
Vår nollning var
i hög grad social och ledde till att vi lärde känna varandra och gav oss en
vi-anda i positiv mening. Betydelsen av att skapa en fungerande social miljö
för studierna bör inte underskattas och en måttfull nollning och dito gasker
har säkert en roll att spela i det sammanhanget.
Lärarna
Dom flesta av våra
professorer var gamla och hade väl gått i pension några år efter att vi tagit
examen. Under deras yrkesliv hade dom haft räknestickan som huvudsakligt
beräkningsverktyg, alla beräkningsmetoder var anpassade till det. Men för oss
väntade snart datorrevolutionen och vi var ganska oförberedda på vad det skulle
medföra
Kursinnehåll
Kursinnehållet
var mycket omfattande vilket ledde till koncentration på att läsa för tentan
snarare än för livet. I många ämnen var snabbaste sättet att klara sig att lära
sig svaren på gamla tentafrågor vilka
i många fall regelbundet återkom oförändrade. I vissa ämnen var det närmast
nödvändigt: när det ständigt frågas om var i Sverige det finns smalspårig
järnväg och vilka spårvidderna är så är det enklast att lära sig det utantill.
Även om man inte uppfattar det som centralt för ämnet Kommunikationsteknik. Man
behövde inte kunna allt, en hel del av kursplanerna var Potemkinkulisser.
Det sätt man läste
på gymnasiet fungerade inte, man mer eller mindre måste ta hjälp av extentor och
förelägg vilket kändes motbjudande i början.
En hel del kurser
hängde nog kvar av tradition och jag kan knappt ens minnas att jag läst dom:
Fysik, Elektroteknik, Maskinlära, Husbyggnadslära, Nomografi, Industriell
psykologi. Liksom Kemi som jag bara kommer ihåg för att jag tentade det muntligt.
Matematiken och
inte minst mekaniken tog stort utrymme första åren. Att hitta analytiska
lösningar av idealiserade problem (partiklar som glider utan friktion på plana
ytor o. dyl.) har inte mycket koppling till verklighetens problem.
Vi fick lära oss
metoder att analytiskt lösa vissa typer av differentialekvationer men mycket litet hur de uppkommit d.v.s.
vilken fysikalisk situation (om någon) som lett till dom.
Vi fick lära oss
om oskulerande plan i mekaniken men först i Geoteknik i V3 om tvådimensionella
spänningstillstånd med normal- och skjuvspänningar i olika riktningar, illustrerade
med Mohrs cirkel.
Man kan undra om kursplanerna tillkommit genom att från år till år addera
nytt material utan att ta bort gammalt.
Föreläsningar
Föreläsningarna
fick rykte att vara svårförståeliga och ”onödiga” och många hoppade över dom
och gick bara på övningarna som var mer anpassade till vad som krävdes på
tentamen. Det blev ett mönster och det drabbade även goda föreläsare. Spännvidden
på föreläsarna var stor: dom bästa berättade om erfarenheter från sitt
yrkesliv, de sämsta läste innantill ur sitt kompendium.
Övningar
Min minnesbild är
att vi på övningarna mycket snabbt hamnade i att råräkna på den teori vi nyss lärt
oss. Mekaniskt räknande t.ex. av moment i ramar ger knappast någon känsla för en
konstruktions funktionssätt. Kanske borde lärarna ha insett att såna
färdigheter snart skulle tas över av datorer.
Överslagsberäkningar,
diskussion kring beräkningsmodellen och dess begränsningar, farligaste
lastställning, max- och min-uppskattningar,
stabilitetsfrågor, inverkan av stödsättningar och temperatur etc. kunde ha fått utrymme på bekostnad av momentexercis
med Hardy Cross eller Primärmomentmetoden. Mer
förståelse och lite mindre räknande.
Tillämpningsuppgifter
De sista åren
innehöll stora tillämpningsuppgifter som dimensionering av en spännbetongbro
eller ett vattenreningsverk. Utåt sett kan det verka avancerat men man kunde
ofta klara sig undan genom att modifiera ett förelägg med lite andra
ingångsvärden. I sämsta fall blev det en tämligen meningslös kopieringsövning.
Seminarier
I Geoteknik FK
fick vi läsa in oss på var sin tidskriftsartikel inom ämnet och presentera den
på ett seminarium. Jag minns inte att vi hade haft den formen tidigare. Här
fanns inga förelägg att planka, det var bara att läsa på, jämka ihop med det
man kunde från grundkursen och förbereda presentationen och de frågor som kunde
uppstå. Svårare att bedöma för en lärare (jämfört med att kolla kunskap om smalspårvidder
t.ex.) men så mycket bättre förberedelse på yrkeslivet.
Kurslitteraturen
Nästan all
kurslitteratur bestod i kompendier på svenska i varierande kvalitet även om det
förekom särtyck på engelska och t.o.m. på tyska. Vid mitt exjobb i Brobyggnad
som bestod av provning av plattor i Brobyggnads lab kom professor Wästlund med en engelskspråkig gäst förbi och jag ombads
beskriva vad vi gjorde. Jag var då tvungen att fråga vad moment heter på
engelska (’moment’ betyder ju
ögonblick typ). Vi förbereddes inte i det avseendet för en internationell
karriär.
En hel del av
kurskompendierna kunde nog ha ersatts av motsvarande kapitel i handboken Bygg
med eventuella kompletteringar.
Praktik och Examensarbete
Sex månaders
godkänd praktik och ett godkänt examensarbete krävdes för examen. Sommaren 66
erbjöd Gatukontoret i Stockholm utmärkt praktik i tunnel och på T-baneviadukt.
1967 och 68 var jag på utlandspraktik i Tyskland resp. Schweiz
För min gjorde jag exjobbet vid Brobyggnadsinstitutionen. Handledaren
jobbade på Vägverket och om det påverkade att jag ett halvår senare sökte jobb
där (och fick det) vet jag inte. Men jag misstänker att exjobbet i många andra
fall fungerade som en provanställning och ledde till ett första jobb efter examen.
Första jobbet som konstruktör på
Vägverkets Brosektion
Ämnen som
Kommunikationsteknik, Stadsbyggnad, Vatten- och avlopp, Svetsteknik och småämnen
som Elektroteknik och Maskinlära skall man väl inte förvänta sig få så mycket
nytta av som brokonstruktör.
Dom analytiska
lösningarna man lärde sig i matematiken och i mekaniken i V1 och V2 hade jag
inte heller någon nytta av.
Till och med nyttan
av färdigheter från rena konstruktionsämnen var begränsad. Ramberäkningar
var datoriserade liksom armering av betongtvärsnitt och beräkning av pålgrupper. Brottlinjeteori var inget som användes vid brobaneplattor.
Det kändes som att jag fick lära om hantverket på jobbet och att det första
året till stor del var inskolning i de metoder som användes på Vägverket som kanske
var tidiga i datoranvändning, Nyttan av handberäkningar hade kanske varit
större på de flesta andra konstruktionskontor?
Så slutsatsen
blir att jag fick förvånansvärt lite direkt nytta av vad jag läste – de
analytiska lösningarna från matte och mekanik var för teoretiska, de praktiska
färdigheterna blev förbisprungna av datoriseringen. Kvar blir en allmänbildning
inom Väg- och vattenbyggnad där man vet lite av varje och i bästa fall vad man
vill ägna sig åt för inriktning framöver. Och examen som en merit utan vilken
man inte kommer ifråga vid ansökan om kvalificerade jobb – signaleffekten
alltså.