Fyra år på KTH – till vad nytta?

Björn Gustafsson

 

Direkt efter examen arbetade jag sex år som brokonstruktör på Vägverket vilket väl får sägas gå väl i linje med vår utbildning. Mina synpunkter på hur vad vi lärt oss på KTH och yrkeslivets krav passade ihop baseras på den erfarenheten, andras erfarenhet är naturligtvis helt annorlunda.  

 

Jag har försökt sammanfatta studieåren och vad som mötte mig på min första arbetsplats.

 

Nollningen

 

Vår nollning var i hög grad social och ledde till att vi lärde känna varandra och gav oss en vi-anda i positiv mening. Betydelsen av att skapa en fungerande social miljö för studierna bör inte underskattas och en måttfull nollning och dito gasker har säkert en roll att spela i det sammanhanget.

 

Lärarna

 

Dom flesta av våra professorer var gamla och hade väl gått i pension några år efter att vi tagit examen. Under deras yrkesliv hade dom haft räknestickan som huvudsakligt beräkningsverktyg, alla beräkningsmetoder var anpassade till det. Men för oss väntade snart datorrevolutionen och vi var ganska oförberedda på vad det skulle medföra

 

Kursinnehåll

 

Kursinnehållet var mycket omfattande vilket ledde till koncentration på att läsa för tentan snarare än för livet. I många ämnen var snabbaste sättet att klara sig att lära sig svaren på gamla tentafrågor vilka i många fall regelbundet återkom oförändrade. I vissa ämnen var det närmast nödvändigt: när det ständigt frågas om var i Sverige det finns smalspårig järnväg och vilka spårvidderna är så är det enklast att lära sig det utantill. Även om man inte uppfattar det som centralt för ämnet Kommunikationsteknik. Man behövde inte kunna allt, en hel del av kursplanerna var Potemkinkulisser.

 

Det sätt man läste på gymnasiet fungerade inte, man mer eller mindre måste ta hjälp av extentor och förelägg vilket kändes motbjudande i början.

En hel del kurser hängde nog kvar av tradition och jag kan knappt ens minnas att jag läst dom: Fysik, Elektroteknik, Maskinlära, Husbyggnadslära, Nomografi, Industriell psykologi. Liksom Kemi som jag bara kommer ihåg för att jag tentade det muntligt.

 

Matematiken och inte minst mekaniken tog stort utrymme första åren. Att hitta analytiska lösningar av idealiserade problem (partiklar som glider utan friktion på plana ytor o. dyl.) har inte mycket koppling till verklighetens problem.

 

Vi fick lära oss metoder att analytiskt lösa vissa typer av differentialekvationer  men mycket litet hur de uppkommit d.v.s. vilken fysikalisk situation (om någon) som lett till dom.

 

Vi fick lära oss om oskulerande plan i mekaniken men först i Geoteknik i V3 om tvådimensionella spänningstillstånd med normal- och skjuvspänningar i olika riktningar, illustrerade med Mohrs cirkel.

 

Man kan undra om kursplanerna tillkommit genom att från år till år addera nytt material utan att ta bort gammalt.

 

Föreläsningar

 

Föreläsningarna fick rykte att vara svårförståeliga och ”onödiga” och många hoppade över dom och gick bara på övningarna som var mer anpassade till vad som krävdes på tentamen. Det blev ett mönster och det drabbade även goda föreläsare. Spännvidden på föreläsarna var stor: dom bästa berättade om erfarenheter från sitt yrkesliv, de sämsta läste innantill ur sitt kompendium.

 

Övningar

 

Min minnesbild är att vi på övningarna mycket snabbt hamnade i att råräkna på den teori vi nyss lärt oss. Mekaniskt räknande t.ex. av moment i ramar ger knappast någon känsla för en konstruktions funktionssätt. Kanske borde lärarna ha insett att såna färdigheter snart skulle tas över av datorer.

 

Överslagsberäkningar, diskussion kring beräkningsmodellen och dess begränsningar, farligaste lastställning, max- och min-uppskattningar, stabilitetsfrågor, inverkan av stödsättningar och temperatur etc. kunde ha fått utrymme på bekostnad av momentexercis med Hardy Cross eller Primär­moment­metoden. Mer förståelse och lite mindre räknande.

 

Tillämpningsuppgifter

 

De sista åren innehöll stora tillämpningsuppgifter som dimensionering av en spännbetongbro eller ett vattenreningsverk. Utåt sett kan det verka avancerat men man kunde ofta klara sig undan genom att modifiera ett förelägg med lite andra ingångsvärden. I sämsta fall blev det en tämligen meningslös kopierings­övning.

 

Seminarier

 

I Geoteknik FK fick vi läsa in oss på var sin tidskriftsartikel inom ämnet och presentera den på ett seminarium. Jag minns inte att vi hade haft den formen tidigare. Här fanns inga förelägg att planka, det var bara att läsa på, jämka ihop med det man kunde från grundkursen och förbereda presentationen och de frågor som kunde uppstå. Svårare att bedöma för en lärare (jämfört med att kolla kunskap om smalspårvidder t.ex.) men så mycket bättre förberedelse på yrkeslivet.

 

Kurslitteraturen

 

Nästan all kurslitteratur bestod i kompendier på svenska i varierande kvalitet även om det förekom särtyck på engelska och t.o.m. på tyska. Vid mitt exjobb i Brobyggnad som bestod av provning av plattor i Brobyggnads lab kom professor Wästlund med en engelskspråkig gäst förbi och jag ombads beskriva vad vi gjorde. Jag var då tvungen att fråga vad moment heter på engelska (moment betyder ju ögonblick typ). Vi förbereddes inte i det avseendet för en internationell karriär.

 

En hel del av kurskompendierna kunde nog ha ersatts av motsvarande kapitel i handboken Bygg med eventuella kompletteringar.

 

 

Praktik och Examensarbete

 

Sex månaders godkänd praktik och ett godkänt examensarbete krävdes för examen. Sommaren 66 erbjöd Gatukontoret i Stockholm utmärkt praktik i tunnel och på T-baneviadukt. 1967 och 68 var jag på utlandspraktik i Tyskland resp. Schweiz

 

För min gjorde jag exjobbet vid Brobyggnadsinstitutionen. Handledaren jobbade på Vägverket och om det påverkade att jag ett halvår senare sökte jobb där (och fick det) vet jag inte. Men jag misstänker att exjobbet i många andra fall fungerade som en provanställning och ledde till ett första jobb efter examen.

 

Första jobbet som konstruktör på Vägverkets Brosektion

 

Ämnen som Kommunikationsteknik, Stadsbyggnad, Vatten- och avlopp, Svetsteknik och småämnen som Elektroteknik och Maskinlära skall man väl inte förvänta sig få så mycket nytta av som brokonstruktör.

 

Dom analytiska lösningarna man lärde sig i matematiken och i mekaniken i V1 och V2 hade jag inte heller någon nytta av.

 

Till och med nyttan av färdigheter från rena konstruktionsämnen var begränsad. Ramberäkningar var datoriserade liksom armering av betongtvärsnitt och beräkning av pålgrupper. Brottlinjeteori var inget som användes vid brobaneplattor. Det kändes som att jag fick lära om hantverket på jobbet och att det första året till stor del var inskolning i de metoder som användes på Vägverket som kanske var tidiga i datoranvändning, Nyttan av handberäkningar hade kanske varit större på de flesta andra konstruktionskontor?

 

Så slutsatsen blir att jag fick förvånansvärt lite direkt nytta av vad jag läste – de analytiska lösningarna från matte och mekanik var för teoretiska, de praktiska färdigheterna blev förbisprungna av datoriseringen. Kvar blir en allmänbildning inom Väg- och vattenbyggnad där man vet lite av varje och i bästa fall vad man vill ägna sig åt för inriktning framöver. Och examen som en merit utan vilken man inte kommer ifråga vid ansökan om kvalificerade jobb – signaleffekten alltså.