Synpunkter på Björn Fjæstads ledare i Forskning o Framsteg 3/06

http://fof.se/tidning/2006/3/ingen-kontrovers#comment-2501

     

Till Hemsida

 

Intelligent design trotsar Darwins förklaringsmodell.

Frågan om intelligent design (ID) och Darwins förklaringsmodell har väckt allt större intresse även i Sverige. Men som alltid när nya tankar förs fram finns en stor skepsis blad de som försvarar det gamla och inte sällan inverkar det menligt på saklighet och balans.

Jag skulle därför vilja teckna en bakgrund och bemöta en del påståenden som Björn Fjæstad gör på ledarplats i F&F 3 /06 

 

Vad är då intelligent design? Kort uttryckt utgår ID-teorin från att vissa komplexa strukturer i universum och i levande varelser bäst förklaras av en intelligent orsak. Redan i boken ”Arternas ursprung” (1859) förutsåg Darwin det potentiella hot som vilade över hans materialistiska förklaring. ”Om man kunde visa att det fanns något komplext organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små anpassningar, skulle min teori utan tvekan falla samman." Nu knappt 150 år senare känns Darwins farhåga mer aktuell än någonsin. Biokemiska nanomaskiner, cellens sinnrika funktion och uppbyggnad med dess digitala mjukvara (DNA) är några av de upptäckter som fått den slumpmässiga inslaget i Darwins förklaringsmodell att framstå som klart otillräckligt.

 

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att vetenskapen idag utgår från ett mekanistiskt synsätt. Men detta synsätt är i sig inte vetenskap utan en filosofisk hållning. ”Materialismen är absolut”, skriver Harwardprofessorn Richard Lewontin, ”för vi kan inte tillåta en Gudomlig Fot i dörröppningen”. I Darwins världsbild är således design en illusion eller som nobelpristagaren Francis Crick uttrycker det: ”Biologer måste hela tiden hålla i minnet att det man ser inte är designad, utan tvärtom har evolverat.” Många menar att denna filosofiska begränsning är idag ett hinder i sökandet efter sanningen.

 

Professorn i biokemi Michael Behe är en av många dissidenter som ser intelligensen i naturen som verklig. I sin klassiska bok - Darwins Black Box – använder han råttfällan som pedagogiskt hjälpmedel. Avlägsnas en av dess fem delar upphör funktionen tvärt. Motsvarande funktionsbrott har bekräftats hos många biokemiska system framhåller Behe, som använder beteckningen irreducerbar komplexitet (IC) för att namnge den gräns där varje reducering leder till funktionellt sammanbrott. Strax under denna gräns är det lika meningslöst att tala om grader av funktionalitet, som att säga att en till hälften nedtryckt strömbrytare ger lampan halv lysförmåga. Här gäller antingen till eller från.

 

Frågan blir då hur dessa IC-strukturer kunnat utvecklas successivt, i små steg, då det visat sig att de behöver alla delarna för att fungera? För Darwin var detta en vetenskaplig frågeställning med avgörande betydelse för hans teori. Många forskare idag försäkrar att modern biologisk forskning redan svarat på ID:s invändningar. Samtidigt framhålls att ID är ett ”utslag av religiöst motiverat önsketänkande”, utan vetenskapligt innehåll. Båda påståendena kan inte vara sanna, men båda kan vara fel. Att både ID och Darwins evolutionslära har existentiella komplikationer är det ingen som motsäger. Richard Dawkins är inte den ende professorn som öppet medger Darwins existentiella påverkan. ”Darwin gjorde det möjligt att bli en intellektuellt hederlig ateist.” Men detta uttalande diskvalificerar naturligtvis inte Dawkins som vetenskapsman.

 

Mot bakgrund av tidigare redovisade synpunkter är det mycket intressant att ta del av senaste numret av Science (7 April 2006), där Bridghams forskarteam tar upp Behes IC-problematik och försöker visa att den invändning som ID-forskare fört fram inte är ett hinder för Darwins materialistiska förklaring. Behe å sin sida tillbakavisar Bridghams invändning och menar att det ”är det klenaste försöket hittills... att avleda det problem som IC utgör för Darwinismen”. 

 

Oavsett vem som har rätt är frågan vetenskaplig. Darwin såg det, Bridghams team har empiriskt arbetat med det, tidningen Sciense har indirekt vidimerat det, pressmedelande från Oregon-universitetet medger det, IDE-företrädare vet det, varför ska då inte F&F:s läsare få ta del av det?

 

Gymnasielärare

Kjell Ulander