Direktlänk till denna sida: www.intelligentdesign.st/Haeckel.htm

Prof. Ernst Haeckel -
ett barn av sin tid

av Kjell Ulander

 

haeckelFaktum är att en gammal bok i en antikvariatsbokhandel kan ge en förnyad insikt som är värdefullare än aldrig så aktuell kunskap, därför att den säger något allmängiltigt om vår syn på tillvaron, en tillvaro som är långt stabilare än vår uppfattning om den. Här kan man verkligen tala om en föränderlig värld, men kanske inte på det sätt som vi vanligtvis menar. Vad en generation uppfattar som en riktig naturbeskrivning, kan vara hopplöst förlegad för nästa generation och det behöver inte ta flera hundra år för att en naturvetenskaplig "sanning" skall framstå som inaktuell och i vissa fall helt befängd, utan här räcker det uppenbarligen med 90 år. Den bok jag åsyftar är Naturlig Skapelsehistoria av prof. Ernst Haeckel (1) - från början av förra århundrade.
Boken skrevs med ambitionen att ge en sann naturvetenskaplig beskrivning av tingen utifrån "empiriens och filosofiens närmaste växelverkan och ömsesidiga hopflätande vid varandra".
Ambitionen var högt ställd, men resultatet är generande mätt med dagens mått. Sällan eller aldrig har jag läst en bok med så många dogmatiska uttalanden som denna. Det formligen kryllar av bisarra doktriner och uppenbara felaktigheter och hade det inte varit för att Haeckel ansågs vara den som "mer än någon annan bidragit till att den nya läran (darwinismen) vunnit gehör bland de breda lagren", (2) så vore han inte värd denna uppmärksamhet. Visst fanns det kollegor till Haeckel som var starkt kritiska till hans metoder och överdrivna engagemang i "den andliga rörelse" (Haeckels egen formulering), som Darwin iscensatt, men hur många lyssnade på dessa? Vid ett tillfälle tvingas ändå Haeckel medge (i en tysk dagstidning) (3) att han medvetet förfalskat teckningar av olika embryon för att uppnå bättre överensstämmelse mellan fakta och teori. (4) Men lavinen var då i full gång och inget syntes kunna stoppa den.

 

Haeckel4
(M Richardson et al, Anatomy and Embryology, 196(2):91-106, 1997)

 

YTLIG KUNSKAP


Det är denne tyske zoolog som är pappa till den s.k. biogenetiska regeln, som fortfarande lever kvar i läroböcker och populärvetenskapliga tidskrifter. (I korthet går den biogenetiska regeln ut på att fostrets utveckling återupprepar släktets evolution eller uttryckt på ett mera akademiskt sätt: ontogenesen rekapitulerar fylogenesen).
embryo1Det är inte så länge sedan svenska gymnasister ombads tala om vad det var för temporär bildning som fostret hade i ena änden. Att inte svara "svans" var som att svära i kyrkan. Svansen syntes ju. Pilen pekar dessutom på den och frågan var koncis: "Vad är b?" (5) (Beteckningen a har redan använts till att ange var fostret har sina s.k. gälspringor).
Idag känner man till så många avvikelser att varsamhet rekommenderas. "Regeln måste tolkas med försiktighet" (6) skriver en läroboksförfattare. Men då tolkningsföreträde tillkommer de redan troende, är varje inskränkning ett sätt att dölja dess brister. Strategin man valt är att selektivt göra YTLIGA jämförelser mellan fostrets utveckling och släktets förmodade evolution. Den mängd avvikelser man finner föranleder dock inga idémässiga konsekvenser. Likheter är en bekräftelse medan olikheter betraktas som ett icke-resultat. Strategin är med andra ord riskfri och kan bara ge positiva resultat. Och visst kan man finna ytliga likheter. Fostrets utveckling är nämligen så komplex och mångfacetterad att det alltid finns någon sida som vetter i önskad riktning. Exempelvis det faktum att likheten är störst i början. Då "beter sig det befruktade däggdjursägget just så som en encellig organism, som skall på sitt sätt självständigt fortplanta sig, t.ex. som en amöba". Detta är Haeckels egen formulering. På ett annat ställe säger han: "Människan är i början av sin individuella existens ett enda ägg. Detta är liksom de andra däggdjurens en enkel blåsa". Budskapet är enkelt och lättköpt. Ytlig likhet betyder släktskap. Sålunda har människa, elefant och råtta (som art betraktat) ursprungligen utvecklats från en gemensam urcell av den enkla anledningen att de liknar varandra vid befruktningsögonblicket. Vad Haeckel inte visste var att den biokemiska skillnaden i den befruktade äggcellens DNA är lika stor som den strukturella skillnaden någonsin kommer att bli. Kursen fastlades redan vid befruktningsögonblicket.

Hur är det då möjligt att en ytlig betraktelse av fosterutvecklingen kunnat leva vidare trots en mängd ny kunskap? Talar inte detta för att den är sann? NEJ! Faktum är att det som idag finns kvar av den "viktigaste allmänna lagen för den organiska utvecklingen, den biogenetiska grundlagen" (Haeckel) är konturlösa fragment, en "gummiregel" utan några som helst förpliktelser. Som lag är den död, som regel är den mer avslöjande för den som använder den än för vad som verkligen inträffat under gångna släktled.

 

MENTALT BLÄNDAD

 

Haeckel var en propagandist och stark anhängare av Darwins utvecklingslära, det framgår klart i denna bok. Hans tro på vetenskapen och dess förklaringsförmåga är lika omåttlig som hans misstro mot judo-kristna tankegångar. "Livet är endast ett fysikaliskt fenomen. Alla livsföreteelser bero på mekaniska, fysikaliska och kemiska orsaker, som ligger i själva den organiska materians beskaffenhet." Detta är en grundtanke hos Haekel. Någon Skapare behövs inte. "Det mytologiska diktandets oklara töckenbild kan inte längre bestå inför den naturvetenskapliga kunskapens klara solljus", skriver Haeckel i inledningskapitlet. Mentalt bländad av sitt "vetenskapliga evangelium" och oförmögen att urskilja elementära mänskliga drag, finner vi professorn (i slutet av boken) sorterande

människor i olika utvecklingsstadier. De "ullhåriga människorna" och deras efterkommande (negrer, hottentotter) samt den "för utvecklingen mera lämpade urmänniskoarten, de släthåriga människorna" (den gren som skandinavier tillhör). Vill man idag studera levande reliker av släthåriga urmänniskor så är detta ingen omöjlighet. För i Australien finns en "föga förändrad återstod av vår gemensamma stamform i de apartade australierna". Haeckels jämförelse har nämligen visat att "mellan de högst utvecklade djursjälarna och de lägst utvecklade människosjälarna förefinnes blott en ringa kvantitativ, men ingen kvalitativ skillnad, och denna skillnad är mycket mindre än mellan de lägsta och högsta människosjälarna". Förstorad bild av människoarternas stamträd enligt Haeckel.

 

VETENSKAPLIG LEGITIMATION


Idag har vi svårt att förstå hur naturvetare kunnat vetenskapligt legitimera rasistiska tankegångar av detta slag. (Läs: Rasism - dess födelse och tillämpning) Lika svårt är det att förstå hur Haeckels landsman Hitler med sin rasideologi kunde vilseleda en hel nation. Osökt infinner sig frågan om förklädd vetenskap verkat sövande på moralisk vakthållning? Angreppet mot människans lika värde kom ju från oväntat håll. Haeckel var trots allt utnämnd till professor och av många betraktad som en respektabel vetenskapsman med stort inflytande. Detta gav tyngd åt de tankar han framförde. I vilken utsträckning Hitler kom att utnyttja det tankegods som Haeckel och andra likasinnade lämnat efter sig, är svårt att säga. Här finns det säkert många samverkande faktorer. Vi kan dock konstatera att deras uppdelning av människor, i lämpade och mindre lämpade raser, visar stora likheter. (7)
Haeckels socialdarwinistiska tankegångar fick dödsstöten i och med nazismens likvidering, mer än 20 år efter hans död. Hitler höll i yxan och historiens dom är följdriktig. Men vad har vi att säga om dessa "vetenskapens förelöpare" som med sin socialdarwinistiska människosyn gav nazismen en mera legitim prägel, än vad annars skulle vara fallet. Har de ingen skuld i det inträffade eller åtnjuter de någon slags vetenskaplig immunitet? Frågan är befogad mot bakgrund av de omnämnande Haeckel ändå fått i vissa sentida läroböcker. Vet dessa läroboksförfattare vad Haeckel egentligen står för? För mig krävdes ett bokfynd på en antikvariatsbokhandel för att riktigt vakna.

 

ÄR VI HISTORISKT OBESMITTADE ?


Hur är det då med annat tankegods från sekelskiftets början? Går vi idag och tror att vi är historiskt obesmittade? Tror vi exempelvis att reptilfjäll blev fjädrar, käkben blev hörselben, hovdjur blev valar, reptiler blev däggdjur, osv. genom tillfälliga förändringar av arvsanlagen (mutationer) och i så fall varför tror vi detta? Ä det logiskt eller ideologiskt motiverat? Är det logiskt att hävda att livets komplexitet och mångfald är ett resultat av en omedveten selektion bland tillfälligt uppdykande mutationer och att detta skett på ett sådant sätt att funktionell turordning harmonierat med en målinriktad stegring av komplexitet? Eller enkelt uttryckt: Hur kan begynnande mutationer överleva långt innan de nått det stadium då en samordnad funktion föreligger? (Läs: Ögats evolution eller lärobok kritisk se även Molecular Machines av M Behe)

Många tankar och idéer från sekelskiftet har övergivits, medan andra är föremål för livlig debatt och man frågar sig hur verkligheten kommer att tolkas om låt säga 50 år? Utan att veta svaret så kan vi vara säkra på att mycket har förändrats. Förmodligen kommer vissa av dagens tankar att framstå lika generande som vad Haeckels framstår idag. Hans bok från början av detta århundrade är en ständig påminnelse om hur föränderlig naturvetenskap kan vara. Kan vetenskapen legitimera vilka stolligheter som helst utan att samtida människor inser det? Frågan är medvetet provocerande, men nog blir man häpen över hur mycket Haeckel trodde sig veta men hur lite han egentligen visste. Boken är full med slående exempel. Eller vad sägs om den

olycksdrabbade tjuren som brännmärktes genetiskt när stalldörren klippte av svansen.

 

Stympningen ärvdes. Varje kalv till denna tjur föddes svanslös som en följd av denna olyckshändelse.

Ännu mera sanslös är resonemanget om den "förträffliga köttfödans" inverkan på engelsmännens "kroppsliga och andliga krafter". "Det är denna utmärkta föda, som britterna till stor del ha att tacka för sina hjärnors och sitt själslivs överlägsenhet över andra nationers. Uppenbarligen beror detta på katterna, som förföljer råttorna" och förhindrar

att dessa äter upp klöverväxterna som hornboskapen behöver och gör att dessa får ett så förträffligt kött, hävdar Haeckel.
Visst kan man idag skratta åt det hela, men vid sekelskiftet var det seriös kunskap, som förmodligen lärdes ut vid vissa universitet. Haeckel var själv professor vid universitetet i Jena och tillsammans med Huxley räknas han som en av Darwins mest framstående propagandister. Och läser man Bra Böckers lexikon (nr 10 sid 166) framkommer att han "som populärvetenskaplig författare haft stor betydelse för tänkesätten under det tidiga 1900-talet inte minst i Sverige". Måhända är detta en av anledningarna till att han fortfarande omnämns i svenska läromedel.

 

NATURVETENSKAP MOT GUD


Haeckels syn på "tro och vetande" äger fortfarande giltighet i så måtto att den uttrycker fördomar som fortfarande finns i den svenska folksjälen och som då och då dyker upp i populärvetenskapliga sammanhang. Utan kommentar förbigår jag här häcklande formuleringar av typ: "Där tron börjar, där upphör vetenskapen". Då är det intressantare att följa grundtankarna bakom Haeckels argumentation, när han försöker bevisa att naturvetenskapen gjort Gud överflödig.  Här framträder en av Darwins teser mycket tydligt, nämligen att utvecklingen är steglös och att det är just denna egenskap som legitimerar dess vetenskapliga status och på samma gång dess anti-teistiska tolkning. "Den tanke, som nödvändigt måste ligga till grund för alla naturliga utvecklingsteorier, är den om en småningom fortskridande utveckling av alla organiska varelser ur ett enda eller några enkla urväsen, vilka icke uppstått genom övernaturlig skapelse". Det är alltså "nödvändigt" att det hela hänger ihop för att hålla Gud stången. Startögonblicket utgör då den kritiska punkten. Här försöker Haeckel få spontan "uralstring" att framstå som en steglös övergång från ingenting till någonting. (8) Att det hela skulle ha startat "genom en övernaturlig skapelseakt" vore att "avstå från en vetenskaplig kunskap ... och göra ett språng in i det obegripliga", säger Haeckel trogen sin lärofader Darwin. Där sammanhanget upphör, där tar Gud vid eller som Darwin uttrycker det: "Naturen tar inga språng men Gud gör det" (9) (Nature makes no jumps but God does). Modern fysik har dock vederlagt Darwin på denna punkt. Kontinuitet som ett uttryck för vetenskaplig stringens är idag överspelad och det faktum att man kan följa och förklara ett händelseförlopp, utesluter INTE ALLS Guds medverkan.

 

HAR NATURLAGARNA TAGIT ÖVER?


Därmed är jag inne på nästa närbesläktade tes som Haeckel för fram, nämligen att naturlagarna i sig skulle styra och reglera utvecklingen. Här visar Haeckels uppfinningsrikedom inga gränser. Genom att räkna upp en mängd lagar förleds läsaren att tro på deras dirigerande och självgenererande roll. Liksom opersonliga "tjänsteandar" vakar dessa över att allt följer ett givet mönster. Gud gör sig inget besvär. Om nu dessa tankar vore en företeelse från sekelskiftets början utan giltighet idag, vore det mest ärligt att förbigå dem med tystnad, men så är inte fallet.
För drygt tio år sedan läste jag en populärvetenskaplig helsidesartikel med rubriken: "När lagarna är givna, vad gör Gud på sin fritid?" (10) Här antyder artikelförfattaren att Gud skulle ha bortrationaliserat sig själv genom att lämna över kontrollen till lagbundna processer i naturen. Naturlagarna skulle med andra ord bestämma och "själva" ange ramarna för vad som kan inträffa i vår värld. Men vad man då förbiser är att lagarna (som begrepp) är en mänsklig uppfinning. De uttrycker regelbundenheter som vetenskapsmän funnit i sin dagliga kontakt med naturen. Och att använda dessa iakttagelser till att avfärda Gud vore lika missvisande som att förneka trafikledarens existens med motiveringen att "bussarna följer ju tidtabellen". Busstidtabellen är ett resultat av planmässig verksamhet i syfte att betjäna människan. På samma sätt (men med en ofantlig precision) är det med naturens "tidtabell" naturlagarna. De bringar ordning och reda i kaos, därför befinner vi oss i kosmos. Våra iakttagelser av bestående mönster i naturen (naturlagar) utesluter inte Skaparen. Att vi till leda sett föremål falla tar naturligtvis bort all mystik kring tyngdlagen och kan också ge en känsla av förståelse, men djupast sett är det ändå OBEGRIPLIGT.
Förklaringsvärdet i naturens repeterbarhet är lika med noll. Att vi över huvud taget talar om naturlagar visar att det finns något utöver dessa, att naturen är full av unika (icke-repeterbara) händelser. Även om människan är underkastad de fysiska livsvillkoren så är hon ändå ingen robot, utan en moralisk fri varelse. Hon kan av fri vilja påverka sin situation. Och vi får vara glada att Haeckel återigen har fel när han säger att "viljans verksamhet är liksom varje annan själsverksamhet betingad av materiella fenomen" och att människans vilja därför aldrig är fri.

 

IDAG ÄR HAECKEL VIKTIG


Haeckel var ett barn av sin tid. Hans rasideologi har fått sin dom. Hans vetenskapssyn är till för de troende, liksom hans biogenetiska lärosats. Hans naturbeskrivning är hopplöst förlegad och ger ett tragikomiskt intryck. Det komiska har tiden bistått med. Det tragiska är att vi idag tycker hans beskrivningar är komiska. Nittio år är ändå en förhållandevis kort tid i mänsklighetens historia. Men tillräckligt lång för att Haeckel skall ha något viktigt att säga oss.

 

 

Referenser:
1. Ernst Haeckel (1907) "Naturlig Skapelsehistoria".Albert Bonnier.
2. Wilhelm Leche (1909) "Människan, hennes uppkomst och utveckling". AB Ljus, sid 18 (Leche var professor vid Stockholms högskola vid denna tidpunkt)
3.
Brev till Munchener Allegemeine Zeitung, 9 jan, 1909.
Haeckels bekännelse ( engelska): "... a small portion of my embryo-pictures are really "falsified" - all those, namely, in which the disclosed material for inspection is so incomplete or insufficient that one is compelled in a restoration of a connected development series to fill the gaps through hypotheses, and to reconstruct the missing members through comparative syntheses. What difficulties this task encounters, and how easily the draughtsman may blunder in it, the embeyologist alone can judge".
(Vill du läsa mera om Haeckels vilseledande teckningar så TRYCK HÄR)
4.
F.Hitching (1982) "The Neck of the Giraffe".Pan Books
London sid 204-205
5.
Brunström m.fl.(1974) "Naturkunskap 1b för gymnasieskolan". Natur och Kultur sid 294
6. L.Ljunggren (1984) "Biologi.Liv i utveckling.NT 3".Natur och Kultur sid 115
7.
George J Stein, "Biological Science and the Roots of Nazism", American Scientist, vol. 76, Jan-Feb. 1988, sid 55. Följande insprängda Haeckelcitat är tagna från denna artikel (Röd text visar citatet i sin helhet från artikeln): Det är tyskarna som "kommit längst bort från apmänniskans gemensamma form" och som sålunda "överträffar alla andra civilisationers framåtskridande" och kommer att leda mänskligheten till en "ny period av högre mental utveckling". Och inte bara mentalt utan också fysiskt, för det är endast bland Arier som man finner "harmoni mellan alla delarna och således homogen utveckling, vilket vi kallar urtypen för den perfekta människans skönhet".
8. Haeckels resonemang är fullständigt obegripligt om man inte sätter in det i sitt tidssamanhang. På sid 50 (Naturlig Skapelsehistoria) skriver han: "Ursprungligen är hvarje organisk cell föga mer än en enkel slemkula lik en moner."
9. H.Gruber (1981) "Darwin on Man".University of Chicago Press. sid 126-126
10.
R.Gyllander "När lagarna är giuvna,vad gör Gud på sin fritid" Dagens Nyheter 16 nov 1986.