Ögats evolution

- en fråga om trovärdighet -
av Kjell Ulander

 

Med ögonen ser vi vår omvärld. Redan innan vi hunnit känna, lukta och smaka har synen gett oss mängder av information. Ögat är således ett sinnesorgan som informerar på avstånd. Men utan hjärnans bearbetning och tolkning skulle vi ändå aldrig uppleva några bilder. Den bearbetning som sker i speciella cellkolonner, "syn-datorer", är förbluffande. Dataforskare har försökt efterlikna mänsklig synförmåga, men med måttlig framgång. Att försöka lära maskiner den till synes enkla uppgiften att skilja vardagsföremål från varandra har visat sig vålla större problem än väntat. Respekten för den mänskliga synförmågan har på samma gång ökat. Vad många dataforskare avundas är dels näthinnan, med dess cirka 140 miljoner stavar och tappar och dels hjärnan där impulserna från ögat bearbetas och tar form. Vad som egentligen händer från det att bilden fångas på näthinnan till dess att den växer fram i vårt medvetande är långtifrån klarlagt och det finns de som menar att vi aldrig någonsin kommer att helt kunna klargöra vad som här sker.

 

Ögats evolution gav Darwin frossa

Det mänskliga ögat är en integrerad helhet, bestående av en mängd olika delar. Fattas en enda av dessa samverkande delar fungerar inte ögat normalt. I många fall är avsaknaden så avgörande att den "släcker ljuset helt” och medför fullständig blindhet. Denna antingen-eller-karaktär hos många av ögats ingående delar utgör ett stort problem för den som försöker förklara hur ögat kan ha utvecklats successivt - i små steg. Darwin visste om dessa svårigheter och skrev därför i ett personligt brev till vännen Asa Gray; "tanken på ögat ger mig frossa över hela kroppen". (1) Ändå utgick Darwin från dåtidens kunskap som var förhållandevis begränsad. På ett annat ställe skriver Darwin: "Att anta att ögat med sina utomordentligt konstfärdiga inrättningar för skärpeinställning, reglering av ljusinsläpp och utjämning av sfärisk och kromatisk aberration kunde ha formats av naturlig selektion förefaller, det skall jag villigt medge, i allra högsta grad absurt."(2) Darwin var således helt klar över vilket hot som vilade över hans mekanistiska och materialistiska teori. Och kunde ögats evolution ge "gåshud" för 140 år sedan, borde en "isande rysning" sprida sig bland dagens darwinister, med tanke på vad vi idag känner till. Trots att vår kunskap om ögat och dess funktion ökat dramatiskt, så är stagnationen vad beträffar utvecklingsbiologiska tankar och idéer påfallande. Det är som om man trodde att Darwin en gång för alla löst ögats evolution. Men så är det inte. Han fokuserade problemet under stor vånda - det är sant - men någon lösning kunde han inte ge. Gapet mellan den närmast explosionsartade kunskapsökningen och den stagnerande förklaringsmodellen, borde i sig vara en besvärande faktor, åtminstone för övertygade materialister.

 

Klassiska frågor och svar

Garrett Hardin (professor i biologi vid Kaliforniens universitet i Santa Barbara 1946-1978) tillhör den mycket begränsade skara av evolutionister som ändå försökt ta sig an detta problem. I boken Nature and man’s fate, (3), som skrevs i början av 60-talet, återupprepar han den klassiska frågan från Darwins dagar: Hur ska vi förklara evolutionen av ett så komplicerat organ som ögat? Sedan beskriver Hardin hur viktigt det är att alla delar fungerar tillsammans. Saknas någon del så bryts funktionen "eftersom ögat endera måste vara fulländat eller fullständigt obrukbar. Hur kan då ögat ha utvecklats genom små successiva utvecklingssteg?" (4) (Vad Hardin här beskriver är det Behe kallar för ett icke-reducerbart system. Mera om irreducible complexity)

Som synes svävar inte Hardin på målet när det gäller ögats funktionella "on-off" karaktär, men samtidigt kräver den vetenskapliga modellen en naturlig förklaring, som i små steg visar hur ögat kan ha utvecklats genom årmiljonerna. Spänningen mellan "fullständigt obrukbar" och vad teorin kräver är påfallande. Och lika insiktsfull och problemorienterad som Hardin är när han ställer frågan, lika ytlig och traditionellt avvärjande är han när han försöker besvara den. "Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades utveckla ett om än mycket bristfälligt öga därigenom ha en fördel framför andra", säger han - och vem motsäger detta? Sedan ger han oss ett exempel på detta. "Ostron har bristfälliga ögon ... som kan registrera en förbipasserande skugga, reagera på den som om den var orsakad av ett annalkande rovdjur, och eftersom det ibland stämmer - går livet vidare. Genom att välja exemplar från olika delar av djurriket, kan vi sätta samman en sammanhängande serie av ögon, ordnad genom inte alltför stora steg, från primitiva ... till fulländade ögon... Sådana serier är inte avsedda att vara historiska, men de visar hur evolutionen kunde ha gått till." (4)
Hardin vet mycket väl att mellanformerna i föreslagna ögonserier är funktionellt och strukturellt omöjliga och värjer sig därför mot den kritik som en ingående granskning skulle väcka genom tillägget - sådana serier är inte avsedd att vara historiska. Logiken haltar betänkligt när han sedan drar slutsatsen att de visar "hur evolutionen kunde ha gått till.". Hur kan det som uppenbarligen inte har ägt rum, visa hur det kunde ha gått till? (Följande citat av S. J. Gould visar att kritiken mot en successiv utveckling av komplexa organ som t ex ögat var och är alltjämt ett starkt hot mot Darwins utvecklingslära. Vill du läsa citatet, så TRYCK HÄR (5)

Fyrögonfisken - en vattendelare i dubbel bemärkelse

Genom att skissera en "ögonserie" med utgångspunkt från nu levande djur försöker Hardin visa att ögats evolution är möjlig. Försöket är lovvärt men han undviker ändå kärnfrågan genom att hänvisa till olika typer, som var och en fungerar perfekt och har sin unika uppbyggnad utifrån de speciella krav organismen ställer. En mullvads begränsade synförmåga är helt tillräcklig för den underjordiska miljö som den normalt vistas i. Därför har den utrustats med ögon som i absoluta mått kan betraktas som outvecklade, men som i en miljörelaterad bedömning skulle inta en tätposition. Att rangordna ögon i en fallande skala är således en grannlaga uppgift som rymmer många fallgropar. Inte heller kan man säga att ögon hos livsformer som befinner sig längre ned på utvecklingsskalan, är genomgående "enkla". Ta som exempel vissa tropiska tandkarpar (Anableps), vars speciella ögon gett dem namnet "fyrögonfiskar". (6) Varje öga hos dessa fiskar är delat i två sektioner med separata övre och undre hornhinnor och näthinnor. Fyrögonfiskarna simmar vanligtvis alldeles under ytan, med halva ögat stickande upp ur den. Den övre halvan har en tillplattad lins avpassad för seende i luft, medan den nedre halvan har en typisk ovalformad fisklins - i sanning ett bifokalt mästerverk av högsta ingenjörsklass. Att en fisk som regelbundet tränger genom den tunna hinna som skiljer det enorma lufthavet från de stora havsdjupen, ska ha kunnat spontant utveckla en linjeskarp tudelning av ögat, så distinkt anpassad till respektive miljö att den ser perfekt både över och under vattnet samtidigt, det är att tillmäta det naturliga urvalet större genomslagskraft än vad som är försvarbart. En process som är så välartikulerad att den drar en skarp anatomisk skiljelinje rakt genom ögat i nivå med vattenlinjen kan knappast förklara den fixering på hundratals miljoner år (7) , som fossilföljden hos många arter ger besked om. (8)

Nya tekniska lösningar

Att kunna bilda en sekvens av ögon, tagna från nu levande djurformer, bevisar inte att ögat kan ha utvecklats genom en smygande steg-för-steg-process. Vad man kan säga är att det finns olika lösningar på seendets problematik. För att ytterligare belysa vilka svårigheter som döljer sig bakom en successiv uppbyggnad av komplexa system vill jag hämta en analogi från automobilens "evolution". Det vore inte svårt att bilda en utvecklingsserie av olika typer av automobiler från den första T-Forden (år 1896) fram till den allra senaste ford-modellen. Genom att välja lämpliga modeller ur respektive årskollektion kan det graduella intrycket förstärkas, åtminstone för den ytlige betraktaren. Men att kunna presentera en utvecklingsserie av olika bilmodeller är något helt annat än att hävda att den ena modellen är en modifiering av den närmast föregående. Visst kan vissa modeller vara så lika varandra att de med fog kan ses som varianter av en föregående årsmodell. Men betraktar man hela sekvensen av bilmodeller från T-Forden fram till dagens glänsande fartvidunder, så är det uppenbart att en mängd innovationer med helt nya tekniska lösningar plötsligt dyker upp mellan många till synes likartade bilmodeller. Varje sådan innovation, som alltid föregås av ett grundligt ritbordsarbete, kan knappast betraktas som en modifikation av föregående modell, eftersom väsentliga delar genomgått en total ombearbetning. Ta som exempel fjädringen där konstruktören i ena fallet utgick från bladfjäderprincipen, i nästa modell var karossen upphängd på spiralfjädrar, för att kanske några år senare ha övergått till en hydraulisk gasvätskefjädring. Spiralfjädern kan inte med bästa vilja i världen betraktas som en modifierad bladfjäder, lika lite som en hydraulisk kolv kan ses som en modifierad form av spiralfjäder, eftersom de bygger på helt olika grundprinciper.

Blundar för svårigheterna

Väl medveten om den mekaniska analogins brister, så menar jag ändå att den i princip blottlägger svagheter i Hardins och (vilket jag återkommer till längre fram) Dawkins resonemang. När Hardin bildar sin ögonserie, så blundar han för de innovativa sprången, bestående av anatomiska och funktionella nymodigheter, som vi vet finns mellan fullständig blindhet och en synförmåga av mänsklig beskaffenhet.
H S Hamilton har i flera artiklar redogjort för många av dessa "nykonstruktioner". I artikeln The retina of the eye - an evolutionary road block tar han upp den karaktäristiska skillnaden mellan invertebraternas (ryggradslösa djurens) och vertebraternas (ryggradsdjurens) ögon, med avseende på näthinnans funktion och fysiska utformning.
(se fig. nedan)

A: Ljuskänsliga synceller

B: Synnervtrådar

C: Synnerven

D: Lager av pigmentceller

 

Om man jämför dessa schematiska bilder av ögats näthinna, finner man att de ljuskänsliga sinnescellerna (A) vridit sig 180 grader i förhållande till det inkommande ljuset, vilket medfört att nervtrådarna (B) intagit diametralt motsatta lägen. Här har vi exempel som närmast kan betraktas som en biologisk motsvarighet till automobilens fjädersystem, med dess olika konstruktionslösningar.

 

Mycket tankemöda har ägnats åt att försöka finna möjliga utvecklingsvägar, som överbryggar de funktionella och strukturella hinder som här tonar upp sig, "men på basis av fakta är ingen av dessa hållbar". Och det är sannerligen ingen enkel uppgift att försöka tänka ut en sammanhängande och samtidigt funktionellt duglig ögonserie, som knyter samman den ”rättvända” näthinnan med dess "upp och nedvända" variant. Tyvärr ger inte heller naturen den draghjälp som skulle behövas, för att höja trovärdigheten hos föreslagna utvecklingshypoteser. Frånvaron av övergångsformer mellan dessa klart åtskilda näthinnor utgör bara ett delproblem i ett mera omfattande koplexområde, menar Hamilton. (Enligt Dawkins är den "upp-och-nedvända" näthinnan ett exempel på dålig ingenjörskonst (maladaption) och därmed ett argument mot Intelligent design. Läs Michael Dentons invändning mot detta argument: The Inverted Retina: Maladaption or Pre-adaption? Se även: Dawkins and our backward retina eller vad  biologen Ronald Kröger vid Lunds universitet har kommit fram till. )

 

I fallet med olika bilmodeller är det helt omöjligt att föreställa sig en fungerande serie som genom små modifieringar löper genom de bilmodeller som vi vet har fungerat och fyllt sin samtids behov. När det gäller bilar är tekniska nykonstruktioner inget problem. Vi vet att varje förändring utgår från ett grundligt ritbordsarbete. Redan på ritbordet bestäms om bilen exempelvis skall ha bladfjädring eller spiralfjädring eller rent av en kombination av dessa typer. När det gäller ögats evolution är detta en otillåten åtgärd. Här gäller endast slumpmässig modifiering av närmast föregående "ögonmodell". Någon planering vid "ritbordet" är således uteslutet, eftersom råmaterialet till nästa "modell" utgår från det redan uppnådda. Varje modifikation motiveras utifrån omedelbara fördelar. Någon uppoffring till förmån för ett framtida syfte existerar inte. Utvecklingen är således blind, vilket också Richard Dawkins understryker med sin boktitel: Den blinde urmakaren. (9)  (Klicka här om du vill läsa om biokemiska svårigheter vad beträffar ögats evolution och recensioner av Behes bok - Darwins Black Box - bekräftar att Darwinistiska förklaringar till "irreducibla strukturer" är ett försummat område inom modern vetenskap(10) )

Mysteriet bara fördjupas

Inget nytt under solen, brukar man säga. Flyttar vi oss från Hardin 25 år framåt i tiden, till år 1986, så möter vi den nyss nämnde Richard Dawkins sysselsatt med samma problem som Hardin. Han är vältalig och intressant, det ska inte förnekas, men strategin han valt är ändå förvånansvärt stereotyp sedd i ett historiskt perspektiv. "Det är inte bara så, att en del av ett öga är bättre än inget öga alls. Vi kan också hitta en möjlig serie av mellanstadier hos nu levande djur. Detta innebär naturligtvis inte att dessa moderna mellanformer, verkligen är förstadier till människoögat. Men de visar att mellanliggande former verkligen kan fungera." (11) Precis som Hardin gjorde på 60-talet och Darwin hundra år dessförinnan, beskriver Dawkins en typserie av ögon genom att välja ut lämpliga representanter bland nu levande djur. Men liksom Hardin skyndar han sig att betona seriens artificiella fylogeni (släktskap), i vetskap om att serien rymmer ögonformer med oförenliga "konstruktionslösningar" och som enligt evolutionisterna själva utvecklats efter helt oberoende utvecklingslinjer. E Mayr m fl har vid ingående undersökningar funnit att ögat måste ha utvecklats minst 40 gånger. (12) Ingen av dessa utvecklingsmässigt åtskilda ögontyper anses därför ha ett direkt släktskap med någon av de övriga, av det enkla skälet att skillnaden funktionellt och strukturellt är alltför stor dem emellan. En sammanhängande ögonserie av likartade strukturer med växande komplexitet saknas således, alla föreslagna ögonserier till trots.

Svagheten i Dawkins resonemang har Norman Macbeth tidigare behandlat i sin bok Darwin Retried (men då som en reaktion på Hardin). Där säger Macbeth följande: "Sammanställning av materialet i skilda grupper visar verkligen att naturen löst seendets problem på en mängd olika sätt, men eftersom vi inte ens kan förklara ett av dessa, kommer mysteriet bara att fördjupas när vi finner att naturen frambringat flera". (13) Att bilda en serie ögon, där det ingår representanter med var för sig okända utvecklingslinjer, löser ingenting, snarare förvärras problemet.

Cirkelresonemang

Vidare påpekar Dawkins med utgångspunkt från den konstgjorda ögonserie han valt ut bland nu levande djur att "mellanliggande former faktiskt kan fungera" - ett tämligen meningslöst påstående, om han inte därmed menar att det visar att ögats verkliga steg-för-steg-evolution också kan fungera. Här visar Dawkins att han mera är ute efter att propagera än att lösa ett problem. Fungerande ögon med var för sig oberoende utvecklingslinjer är naturligtvis inget bevis för att dessa ögon sinsemellan går att länka samman till en i varje steg fungerande ögonform. Det är som om jag skulle säga att bladfjädrar, spiralfjädrar och hydrauliska kolvar genom sin utmärkta funktion var för sig visat att bilens fjädringssystem från T-Forden fram till våra dagar, går att sammanbinda till en ackumulerad steg-för-steg sekvens, med bibehållen fjäderfunktion i varje utvecklingsfas. Här resonerar Dawkins i cirkel. Först rangordnar han ögon hos nu levande djur utifrån den teori han tänker bevisa. Och sedan konstaterar han helt riktigt att dessa ögon fungerar, vilket i sin tur tolkas som ett stöd för att ögat "faktiskt kan fungera" under sin graduella utveckling. Han antar således det han ska visa.

 

Olika synsätt på funktion och struktur

Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades utveckla ett om än mycket bristfälligt öga, ha en fördel framför andra, skrev Hardin. Detta är en grundtanke som Dawkins upprepar, men han är mer grundlig eller snarare övertydlig i sin argumentation. Det som ändå skiljer honom från Hardin och även Darwin för den delen, är synen på ögats funktion kopplad till dess strukturella samordning eller integration. Medan Hardin menar att det råder ett mer "digitalt" allt-eller-inget-samband, mellan funktion och strukturell uppbyggnad, förefaller Dawkins utgå från en "analog" steg-för-steg-process, där funktionen växer med graden av strukturell fulländning. "Ett urtida djur med 5 procent av ett öga kan mycket väl ha använt det till något annat än syn" skriver han som en direkt kommentar till vad en Harvardkollega föreslagit, (14) "men det förefaller mig lika troligt att det använde det till 5 procent syn. ... En synförmåga som är 5 procent av vår är mycket värd i förhållande till ingen syn alls. Likaså är 1 procent synförmåga också bättre än total blindhet. Och 6 procent är bättre än 5; 7 procent bättre än 6 och så vidare genom den gradvis sammanhängande serien." (15)

Dawkins trossats

Att ett öga som fungerar till fem procent är bättre än inget öga alls, måste nog betraktas som en självklarhet. Ingen motsäger detta. Men felet Dawkins gör är att han tar för givet att utvecklingen av komplexa organ och strukturer huvudsakligen sker med obruten funktionalitet. Problemet är att det naturliga urvalet selekterar utifrån direkta fördelar och så länge vi rör oss utanför ”funktionsradien” finns inga omedelbara fördelar som det naturliga urvalet kan ta ställning till. Och även om vi (som förutseende varelser) kan tycka att ett delvis utvecklat öga är strukturellt närmare ett fungerande tillstånd, än inget öga alls, så är den selektiva kortsiktigheten fullständigt likgiltig för målrelaterade hänsyn. Och så länge närhet inte åtföljs av omedelbara fördelar är Darwins selektionsprocess satt ur spel, vilket i sin tur ger slumpen en ny och mera destruktiv roll. Det går inte heller att automatiskt hänvisa till den urvalsprocess som bevisligen kan anpassa finkarnas näbbar till olika miljökrav och hävda att det i princip är samma slags process som en gång utvecklade komplexa ögon. Man behöver således hålla isär funktionsanpassad förändring som omfattar små kvantitativa steg (sk mikroevolution) - från funktionsblockerande förändring som omfattar stora kvalitativa steg (sk makroevolution). Något utrymme för språngvisa strukturella nymodigheter ges inte, eftersom det skulle vara förödande för funktionen. Utan funktion ingen Darwinistisk evolution.

Dawkins blottar teorins akilleshäl

Ögats motsvarighet till innovativa språng av typen bladfjädring till hydraulisk fjädring, förekommer inte i den gradvis sammanhängande utvecklingsserie Dawkins försvarar. Orsaken är att sådana nykonstruktioner kräver en återgång till "ritbordet" vilket i sin tur nödvändiggör en konstruktör, och detta strider mot en av grundtankarna inom evolutionsteorin. Den "hydrauliska fjädringen" måste således växa fram successivt utan förberedande planering, där varje nytt litet steg måste motiveras av omedelbara fördelar, jämfört med närmast föregående dellösning. Detta är i princip det problem Dawkins brottas med. Det svar han ger genom att tilldela funktionen olika procentsatser visar att han inte på allvar tagit itu med motsättningen mellan kortsiktighet och funktionalitet hos komplicerade strukturer. Trots den påfallande likheten mellan Hardins och Dawkins sätt att argumentera, kan man dock märka konsekvenserna av den teoribearbetning som ägt rum under mellanliggande decennium. För mig verkar det uteslutet att Dawkins skulle blotta sig och framlägga sin analoga "struktur-funktionella" hypotes och därmed gå emot inte bara sina föregångare, utan även merparten av dagens vetenskapsmän, om det inte vore så att teorins överlevnad kräver detta. Han undviker verkligen inte svårigheterna, utan tar de teoretiska konsekvenserna av sin övertygelse. Men med sin analoga hypotes, där strukturell uppbyggnad och funktionalitet ses som parallella skeenden, avslöjar han dock den mekanistiska teorins akilleshäl. Plötsligt finns det något att ta på. Det är bra nog.
 

Bild. Är en steg-för-steg- utveckling av ett komplext system (t ex cykel) till ett helt annat komplext system (motorcykel) möjlig, med bibehållen funktion i varje utvecklingsfas? Enligt evolutionsmodellen sker utvecklingen (av komplexa biologiska system) genom slumpmässiga modifieringar av närmast föregående system. Någon planering vid "ritbordet" är inte att tänka på, eftersom råmaterialet till nästa "modell" utgår från det redan uppnådda. Varje modifikation motiveras således utifrån omedelbara fördelar. Någon uppoffring till förmån för ett framtida syfte existerar inte. I det avseendet är utvecklingen "blind". Vill du läsa mera så KLICKA HÄR eller på bild.
Vilka förändringar krävs för att en reptil skall börja flyga? KLICKA HÄR

Philip Johnson är inte ensam om att motsäga Dawkins analoga synsätt. I Darwin on Trail skriver han att förutsättningen "för att ett djur ska ha någon fungerande synförmåga alls, är att många komplexa delar fungerar tillsammans. Även ett komplett öga är värdelöst om det tillhör en varelse som saknar den mentala och neurala kapacitet som krävs för att använda informationen på ett sätt som befrämjar överlevnaden eller reproduktionen" (16)

 

Ögat inget specialfall

Många organ består av ett komplext samspel mellan olika delar som tillsammans utgör en funktionell enhet. Dessa enheter är i sin tur inbegripna i en mer övergripande samverkan som gemensamt bildar en funktionell helhet, dvs. en organism. Jag har ägnat stor del av artikeln åt ögat och dess evolution, men det vore helt missvisande om det gav intryck av att vara ett specialfall. Människans och djurens kroppar är bokstavligt talat överfulla med liknande "underverk". När vi då talar om svårigheterna med ögats evolution, får vi inte glömma bort att detta endast är ett delproblem i ett övergripande komplex som berör kroppens alla organ. Och har Dawkins svårt att övertyga, när det gäller ögats graduella utveckling, så blir det inte lättare när vi betraktar alla organen tillsammans. Problemet är inte enbart en fråga om vad som av en ren tillfällighet kan tänkas uppstå, även om detta är ett monumentalt problem i sig, utan när detta äger rum. Ta exempelvis det första steget mot en ny samverkande funktion. Betydelsen av denna förändring beror till stor del på vad som händer i direkt eller i nära anslutning till det inträffade. Som en analogi, kan man föreställa sig en medeltida alkemist som av en ren tillfällighet lyckas framställa ett mikrochips av kisel. I frånvaro av stödjande datateknologi skulle den i och för sig fantastiska uppfinningen vara värdelös och den skulle följaktligen kastas på avskrädeshögen. (16) Det räcker således inte med att det i mängden av skadliga genförändringar uppstår mutationer som är icke-destruktiva. De måste dessutom vara additiva, dvs. möjliga att lägga samman med närmast föregående mutation och under hela utvecklingsprocessen ha en sammanhängande funktionell påbyggnadspotential utan avbrott. Samordningen i tid är därför utomordentligt viktig.

Vem är blind - Dawkins eller Urmakaren?

 Av vad som här sagts framgår att tillväxt och utveckling är en långt mera komplicerad process än vad många av evolutionslärans förespråkare vill medge. För mig förefaller det helt fantastiskt att livet över huvud taget bildades. Att det dessutom bemödade sig att mot alla odds utvecklas mot allt högre grad av fulländning, gör det om möjligt än mera ofattbart, i synnerhet som vi vet hur framgångsrika och livskraftiga exempelvis bakterier är. (17) Varför stannade inte livet upp på det stadium där livskraften och reproduktionen var som störst? Ett säkert svar på den frågan har vi inte, men eftersom frågan ställs vet vi att något förunderligt ändå måste ha inträffat, som fått materien att nå den grad av komplexitet där självreflektion är möjlig. Hur har detta gått till? Hur har komplexa organ, som exempelvis ögat, kunnat utvecklas? Darwin skrev på sin tid att "om man kunde bevisa att det fanns något invecklat organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små modifikationer, skulle min teori absolut falla samman". (18) Många menar att ögat är ett av många exempel som omöjligen låter sig förklaras utifrån en mekanistisk, materialistisk evolutionsteori. Varför har då inte dagens evolutionslära fallit samman? Jag tror att det finns flera skäl till detta. Ett skäl är att det fortfarande saknas en (av forskarsamhället) accepterad medtävlare till Darwins evolutionsteori. (19) På senare tid har dock allt fler vetenskapsmän öppet börjat redovisa sina tvivel om den kreativa förmågan hos Darwins förklaringar. Många av dessa dissidenter menar (utifrån vetenskapliga observationer) att livet, dess tillblivelse och utveckling har en intelligent orsak. (20) Denna förhållandevis unga rörelse, som går under beteckningen Intelligent Design, har redan rönt stora framgångar i USA. Trots starka protester från flera tongivande forskarkollegor och vetenskapliga institutioner har intelligent design seglat upp som en respektabel medtävlare till neo-darwinismen. (21) Det är ändå för tidigt att säga vilken inverkan design-teorin kommer att ha på nuvarande vetenskapssyn. Intelligent Design kan innebära att livets slutliga förklaring inte kan begränsas till den materialistiska förklaringsmodellen. Mycket tyder på det. Och skulle det medföra en metodisk nyorientering för vetenskaplig verksamhet, så får vi acceptera det. Vetenskapen får inte nöja sig med den metodiskt bästa förklaringen utan den sannaste, låt vara att vi därmed tvingas tillstå vissa begränsningar i vår förklaringsförmåga.(22)

Ett annat skäl till varför förespråkare av evolutionsteorin förefaller så opåverkade av välgrundad kritik, och som också förklarar det starka motstånd som vetenskapsmän inom Intelligent Design möter, är att en teori så intimt förbunden med existentiella frågor upphör inte plötsligt genom vetenskaplig överbevisning, utan den dör med sina trosutövare. För många är evolutionsteorin långt mera än en vetenskaplig lära, den är en livsfilosofi man hängivet tror på.(26) Dawkins, som en lärjunge till Darwin, tror på "den blinde urmakaren". Detta märks tydligt när han försöker förklara hur komplexa organ tillkommit. Men hans svar är långt ifrån övertygande.

Och mot bakgrund av den kunskap vi har idag om komplexa organ finns det skäl att ställa frågan: Vem är blind, Dawkins eller Urmakaren? (22)

 

 

 

Noter:

1. Charles Darwin - i ett brev till Asa Gray (den 3:e april 1860), citerad av Norman Macbeth, i Darwin Retried: An Appeal to Reason, Gambit, Boston, 1971, sid 101          

2. Darwin, Charles: The Origin of Species. Första utgåvan, november 1859, återutgiven 1998 av Wordsworth Editions. Kap 6, sid 143.

3. Hardin, Garrett, 1961, Nature and man´s fate, Mentor, N.Y.

4. "How then are we to account for the evolution of such a complicated organ as the eye? . . If even the slightest thing is wrong if the retina is missing, or the lens opaque, or the dimensions in error the eye fails to form a recognizable image and is consequently useless. Since it must be either perfect, or perfectly useless, how could it have evolved by small, successive, Darwinian steps?."

Hardin, Garrett, ibid., sid 71-72

5. CITAT: Perhaps the most formidable of Darwin's critics was St. George Mivart. His major book, On the Genesis of Species, took aim at the notion that natural selection could account for the accumulation of the incipient stages of useful structures (Mivart, 1871). Stephen Jay Gould notes that;
"Darwin offered strong, if grudging, praise and took Mivart far more seriously than any other critic...Mivart gathered, and illustrated "with admirable art and force" (Darwin's words), all objections to the theory of natural selection---"a formidable array" (Darwin's words again). Yet one particular theme, urged with special attention by Mivart, stood out as the centerpiece of his criticism. It remains today the primary stumbling block among thoughtful and friendly scrutinizers of Darwinism. No other criticism seems so troubling, so obviously and evidently "right" (against a Darwinian claim that seems intuitively paradoxical and improbable).
Mivart awarded this criticism a separate chapter in his book, right after the introduction. He also gave it a name, remembered ever since. He called it "The Incompetency of 'Natural Selection' to account for the Incipient Stages of Useful Structures." If this phrase sounds like a mouthful, consider the easy translation: we can readily understand how complex and full developed structures work and owe their maintenance and preservation to natural selection---a wing, an eye, the resemblance of a bittern to a branch or of an insect to a stick or dead leaf. But how do you get from nothing to such an elaborate something if evolution must proceed through a long sequence of intermediate stages, each favoured by natural selection? You can't fly with 2% of a wing or gain much protection from an iota's similarity with a potentially concealing piece of vegetation. How, in other words, can natural selection explain these incipient stages of structures that can only be used (as we now observe them) in much more elaborated form?"
Gould goes on to point out that among the difficulties of Darwinian Theory "one point stands high above the rest: the dilemma of incipient stages. Mivart identified this problem as primary and it remains so today."
 Gould, S. J. (1985) "Not Necessarily a Wing"  Natural History, October, pp. 12, 13 (TILLBAKA)

6. "Fiskarna", Jordens Djur, 1986,  band 10, sid 108

7. Om det naturliga urvalet är så uttrycksfull som tandkarparnas ögonhalvor antyder, då återstår att förklara den typ av utvecklingshistoriska divergens som exempelvis besläktade kvastfeningar sägs ha genomgått, där ena grenens nutida "talesman" sitter och skriver en artikel om ögats evolution, medan en annan släktgren "förstenades" för flera hundra miljoner år sedan och vars nutida representant simmar omkring i vattnen kring Komorerna, helt omedveten om sitt utvecklingshistoriska öde. (TILLBAKA)

8. PowerPoint presentation där bl.a fyrögonfisken ingår.

9. Dawkins, Richard, 1988, Den blinde urmakaren, Wahlström & Widstrand

10. Att "irreducible complexity" verkligen är ett ännu olöst problem för dagens darwinister framgår tydligt av de bokrecensioner som Behe fått. Exempelvis skriver James Shapiro, mikrobiolog vid Chicago-universitetet i National Review att "There are no detailed Darwinian accounts for the evolution of any fundamental biochemical or cellular system, only a variety of wishful speculations." (Shapiro 1996) I tidskriften Nature skriver biologen Jerry Coyne (också han vid Chichagouniversitetet) att, "There is no doubt that the pathways described by Behe are dauntingly complex, and their evolution will be hard to unravel. …We may forever be unable to envisage the first proto-pathways." (Coyne 1996)  I en recension infört i Trends in Ecology and Evolution skriver Tom Cavalier-Smith,  (biolog vid Universitetet i British Columbia) "For none of the cases mentioned by Behe is there yet a comprehensive and detailed explanation of the probable steps in the evolution of the observed complexity. The problems have indeed been sorely neglected--though Behe repeatedly exaggerates this neglect with such hyperboles as 'an eerie and complete silence.'" (TILLBAKA)

11. Dawkins, Richard, ibid., sid 92

12. Mayr, E. & Salvini-Plawen, L. 1977, On the Evolution of Photoreceptors and Eyes,  vol 10, Hecht, Max K. et al (red.) Plenum Press, NY, sid 207-263

13. Macbeth, Norman, 1971, Darwin Retried: An Appeal to Reason, Gambit. Boston, sid 101

14.  Gould, Stephan J. 1978, Ever Since Darwin: Reflections In Natural History, Burnett Books, N.Y. "Vi undviker den utmärkta frågan: Vad är 5 procent av ett öga bra för? genom att hävda att den som fått en sådan begynnande struktur inte använder det att se med." Påpekandet att 5 procent av ett öga måste ha gett någon annan fördel än motsvarande synförbättring visar att respekten för delvis utvecklade strukturer ändå är betydande, även bland flertalet darwinister. Dawkins negligerar problemet vilket inverkar menligt på hans trovärdighet.

15. Dawkins, Richard, ibid., sid 88

16. Johnson, Phillip, E. 1991,  Darwin on Trial, Inter Varsity Press, sid 34

17. Darwin, Charles: The Origin of Species. Första utgåvan, november 1859, återutgiven 1998 av Wordsworth Editions. Kap 6, sid 146.

18. Koestler, A. 1981, Janus - En sammanfattning, bokförlaget Korpen, sid 178-179 "Jag har citerat några uttalade åsiktsavvikelser hos biologer i höga akademiska positioner. Många andra har varit lika kritiska till den ortodoxa läran om än inte alltid uttalat - och deras antal växer stadigt. Även om denna kritik har åstadkommit åtskilliga bräckor i muren ståt citadellet fortfarande kvar - huvudsakligen ... eftersom ingen har ett tillfredsställande alternativ att erbjuda."

19. Chapman, B and Meyer S (2002) ”Darwin Would Love This Debate”. Hundra vetenskapsmän, inkluderande professorer från institutioner som MIT, Yale och Rice, har gått ut med ett uttalande där man ifrågasätter den kreativa förmågan hos det naturliga urvalet. Många av dessa vetenskapsmän ser bevis som pekar på intelligent utformning av livet. www.arn.org/docs2/news/darwinwouldlove061102.htm alternativt www.reviewevolution.com/press/pressRelease_100Scientists.php

Press Release (2002-03-20): ”Fifty-two Ohio Scientists Call for Academic Freedom on Darwin’s Theory” www.arn.org/docs2/news/52ohioscientists031902.htm

20. Att se tydligt är viktigare än det man ser.

De argument som ibland används för att försvara den vetenskapliga renlärigheten påminner om samtalet med den något överförfriskade nattflanören som hade tappat sin rumsnyckel. Krypande - i skenet från gatlyktan - söker han sin borttappade nyckel, när en man plötsligt dyker upp:

- Vad är det du söker? - frågar mannen nyfiket.

- Jag söker min rumsnyckel - svarar flanören buttert.

- Var tappade du den? - frågar mannen och gör sig beredd att hjälpa till.

- Där borta i mörkret - svarar flanören och pekar mot dunklet utanför.

- Men varför söker du här då? - frågar mannen förvånat.

- Därborta är det för mörkt för att kunna upptäcka något, här är det i alla fall upplyst - svarar flanören oreflekterat. (TILLBAKA)

21. Ulander, Kjell, 1994, Vetenskaplig integritet - en fråga om gränser, Genesis, nr 2, sid 19-22

22. Grassé, Pierre, 1977, Evolution of Living Organism, Academic Press, NY, sid 87 "Det är svårt att tro att slumpvisa mutationer skall kunna fylla de behov som djur och växter har. Ändå är den darwinistiska teorin långt mera anspråksfull. En enda planta, ett enda djur skulle avkräva naturen tusentals och åter tusentals tursamma och ändamålsenliga tilldragelser. Sålunda skulle mirakel inträffa regelbundet, händelser med oändligt liten sannolikhet skulle inte kunna undgå att inträffa ... Det finns ingen lag mot dagdrömmeri, men vetenskapen får inte hänge sig åt det", påpekar Grassé beskt mot bakgrund av de anspråk neo-darwinismen har idag. (TILLBAKA)