Direktlänk till denna sida: www.intelligentdesign.st/mus.htm

 

DEN MUSISKA MÄNNISKAN-
Om "barnet" tiger, kommer stenarna att ropa
av Kjell Ulander

 

"Av barn och fyllhundar får man veta sanningen." Detta är ett något vanvördigt talesätt som vill påvisa barnets obundna och öppenhjärtiga synsätt i jämförelse med vuxnas mera anpassade och eftertänksamma. Vuxna behöver använda bedövningsmedel för att "barnet" ska framträda. När så sker kan även en svensk börja samtala om existentiella frågor, frågor som rör livet dess mening och innehåll. Barnet finns där, men vuxenvärldens regler och förordningar har fängslat det. Tyvärr måste vi konstatera att en stor mänsklig resurs därmed gått till spillo.

Måste det vara så? Kan en vuxen släppa barnet fri utan att tvingas bedöva "fångvaktaren" eller måste vi acceptera att ett frihetsberövat barn aldrig helt kan rehabiliteras? Mycket talar för att det mest effektiva och bestående resultatet ändå uppnås av den som i tidiga barnaår lärt sig att slå vakt om barnsligheten. Men oavsett ålder bär vi alla på ett mer eller mindre tuktat "barn", ett barn som vill bli fri. Först då blir vi hela människor.

Den musiska människan

 Skolan måste slå vakt om barnsligheten, "den musiska människan", hävdar den norske professorn Jon-Roar Björkvold i en intervju i Skolvärlden (4/93) Ordet "musisk" som ingår i titeln på hans bok är hämtad från den grekiska mytologin. Muserna ansågs vara gudomliga väsen som hade till uppgift att lovsjunga skapelsens härlighet. Även om inte Björkvold använder ordet i dess bokstavliga betydelse, så vet vi att barn har ett öppet och naturligt förhållningssätt till skapelsen och Skaparen.

Varför ska vi slå vakt om barnsligheten? Svaret är att barnsligheten är djupt värdefull och något vi behöver hela livet för att bli "hela" människor. "Fantasi, kreativitet, oräddhet och förmågan att leva i nuet är egenskaper som är starka hos barn. Hos vuxna trycks de ofta undan till förmån för en stark betoning av logik, förnuft, kontrollerat beteende och planmässigt tänkande." Tyvärr uppmuntrar inte skolan "den musiska människan". Den spontanitet och öppna nyfikenhet som kännetecknade barnet hämmas av styrda intellektuella övningar inom avgränsade områden. Helhetssynen på världen byts ut mot en fragmentarisk indelning i olika läroämnen. Splittringen skapar i sin tur osäkerhet och förvirring. "För varje skolår som går blir eleven mindre barnslig och mer vuxen. Jon-Roar Björkvold menar att våra musiska resurser därmed förstörs". Detta är en stor förlust för samhället och den enskilde individen, inte minst ur inlärningssynpunkt. Akademisk undervisning pressad ned i åldrarna har inte lett till förväntad kunskapsökning. Det visar många undersökningar.

Kejsarens nya kläder

Direkt från Skolvärlden in i sagans värld är stegen inte så halsbrytande som det först kan tyckas. I sagan om "Kejsarens nya kläder" ställs vuxenvärldens anpassade och förutfattade meningar mot barnets instinktiva och spontana nu-upplevelse på sin spets. I sagans form ger den danske barnboksförfattaren H C Andersson prov på en djup mänsklig insikt som berör all mänsklig verksamhet. Sagan handlar om en kejsare som ville klä sig exklusivt. När han då erbjöds kläder som var osynlig för de "dumma och odugliga", så visade hans nyfikenhet ingen gräns. Tänk att kunna avslöja och avskeda hovpersonal, som inte höll måttet, bara genom att testa deras synförmåga. Men för att förvissa sig om att det inte bara var en bluff skickade han en av sina dugligaste ämbetsmän till skräddaren. Väl där fick han sitt livs stora chock, för han kunde inte se varesig väven eller tråden som skräddaren arbetade med. Rädslan att bli avslöjad som dum och oduglig fick honom att återvända till kejsaren med en överdådig visuell beskrivning av väven till den blivande klädnaden. Det stämde alltså, tänkte kejsaren.

När det så var dags för kejsaren att pröva de nya kläderna, var det hans tur att få sitt livs stora chock. Klädkartongen var nämligen tom. Det var i alla fall vad han såg. Men att redovisa sin direkta iakttagelse, det vågade han inte, i synnerhet som han då hade intelligentian d.v.s. en av landets kunnigaste ämbetsmän emot sig. Här gällde det att handla metodiskt och att inte tappa fattningen. Ingen skulle få reda på att de hade en kejsare som var dum och oduglig. Efter simulerad påklädningen var det dags för kejsaren att göra sin sedvanliga parad. Alla som stod kantad vid vägen hade hört om klädernas förunderliga egenskaper. De var så att säga införstådda med den kejserliga konventionen och dess konsekvenser. De var därför inte sena att berömma kejsaren för de vackra kläderna och hade det inte varit för ett barn, uppkrupen på pappas axlar, hade allt gått vägen. Men då händer något som förändrar situationen helt. Barnet, obesmittad av kejserliga dekret, börjar ställa frågor som ingen vågat ställa av rädsla för att bli betraktade som ointelligent. "Varför är kejsaren utan kläder?" frågar barnet öppenhjärtigt och som en löpeld gick det upp för var och en att de hade låtit sig luras. Barnets direkta iakttagelse hade fått vuxenvärldens logik och planmässiga tänkande att framstå som en koloss på lerfötter.

Vetenskaplig likriktning

Steget från sagans värld till vetenskapens värld behöver inte heller den vara så halsbrytande som man först föreställer sig. Åtminstone finns det allmängiltiga lärdomar från ovanstående saga som kan tillämpas i överförd bemärkelse på vetenskaplig verksamhet. Detta hänger samman med att vetenskapsmän på intet sätt är bättre rustade än andra att komma till rätta med blockeringar till följd av förutfattade meningar hos dem själva eller hos sin samtid. Historien kan uppvisa många sådana exempel. En pedagogisk illustration får vi när Galiléi demonstrerade sitt teleskop för några av dåtidens astronomer. Dessa "uppsatta män och ärade doktorer" var så säker på riktigheten i sin samtids världsbild att man helt enkelt förnekade vad man såg genom kikaren. Horky, en av Keplers lärjungar, som var med vid detta tillfälle ansåg att kikaren var ett bedrägligt instrument. "Jag sov varken dag eller natt den 24 och 25 april, utan testade Galiléis teleskop på tusen olika sätt, både på saker här nere och de ovanför oss. Här nere fungerade det underbart, men på himlavalvet bedrar det en... jag har som vittnen högt uppsatta män och ärade doktorer... och alla har medgivit, att instrumentet är bedrägligt" skriver Horkey. Inte ens Galiléi, som räknas till en av giganterna inom vetenskapen, var mogen att öppet delge sina innersta tankar om vilken "orimlig" slutsats man dragit. "Detta tystade Galilei och den 26:e tidigt på morgonen gick han bedrövad, utan att ens tacka Magini för den utmärkta måltiden."

Tydligen var det lättare att förklara avvikelsen mellan vad man såg och ansåg, som en defekt hos instrumentet än en begränsning hos dom själva. Ett konstaterande som lätt kan göras efteråt, men som samtida alltid har lika svårt att inse. Vad man kan lära av detta är att det krävs en viss distans för att kunna se bristerna och svagheterna i rådande teorier eller uppfattningar. Företrädare för etablerade teorier kommer alltid att brottas med det problem som Horky och hans sällskap hade, nämligen att se utan att inse. Hur kommer man till rätta med detta problem? Svaret på den frågan har H C Andersson gett i sagans form. Det handlar om att bryta likriktningen eller värdegemenskapen och våga ställa grundläggande icke-initierade frågor. Men det är lika viktigt att dessa okonventionella frågeställningar tas emot på ett seriöst sätt och inte avfärdas därför att de strider mot gängse uppfattning. De handlar alltså om att börja lyssna på "barnet", att låta "den musiska människan" få en respektabel ställning i all kunskapsutövning.

Jesus och barnet

Temat om den "musiska människans" inneboende resurser och förmåga att kunna se väsentligheter tas också upp i Bibeln. Vid ett tillfälle tar Jesus fram två grupper och ställer dem mot varandra. Den ena gruppen består av "lärda och kloka", medan den andra är de "som är som ett barn.". I den jämförelsen ser vi att de "barnsliga" äger kvalitéer som de "kloka" saknar. Det bör dock påpekas att när Jesus lovordar "dem som är som barn", så menar han inte barnsliga i betydelsen enfaldiga och okunniga. Utan vad Jesus talar om är egenskaper som barn har. Ett viktigt kännetecken hos barn är deras okonstlade och okonventionella syn på skapelsen. De har ännu inte lärt sig något om den stora smällen och vet inte mycket om vetenskapsteori, vilket också märks i deras sätt att resonera. Med obesmittad fräschhet inser barn sambandet mellan det skapade och Skaparen. Detta naturliga och okomplicerade förhållande var Jesus helt klar över när han går tillrätta med vuxenvärldens irritation över barnens sprudlande och spontana lovsång, med orden: "Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig". För barnet är det naturligt att ge en odelad lovsång till Skaparen.

Det är det obesmittade och ursprungliga hos människan som Jesus vill understryka när han fäller den klassiska repliken: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket." Intellektuellt högmod är ett av de största hindren att komma till tro. Tyvärr måste vi konstatera att den överbetoning av (kulturellt styrda) intellektuella övningar som bedrivits i skolans regi haft ett negativt inflytande på "barnatron". Den som vågat bekänna sin tro på en Skapare, har mer eller mindre öppet betraktats som enfaldig och inskränkt. Rädslan över att uppfattas som dum har i sin tur lett till förnekelse. "Logik, förnuft och planmässigt tänkande" har inkräktat på tron och med åren fått allt större utrymme Nu ska det direkt sägas att det behöver inte vara en motsättning mellan förnuft och barnatro. Det finns otaliga exempel på detta, inte minst inom vetenskapshistorien. Frukten från "kunskapens träd" är som bekant både på "gott och ont" och det är den perverterade kunskapen som gjort människan omdömeslös och inte kunskapen som sådan.

Bibelns avsikt är inte att angripa någon slags intellektuell kunskapsutövning, utan vad det handlar om är lärdom som förblindar och blockerar. Det är här som barnet, "den musiska människan" kommer in som en slags befriare. Intellektuellt snobberi och högmod har alltid velat tysta "barnets" spontana och direkta uttryckssätt. Men när de skriftlärda försöker sätta munkavle på dem som i uppriktig glädje prisade Gud, då kan inte Jesus hålla tyst längre: "Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa." Materiens "lovsång" till Skaparen kommer således inte att tystas av vår oförmåga att vilja uttrycka den.

SAMMANFATTNING

Tanken bedrar visheten

I sagans värld är allt så enkelt. Där kan ett barns omedelbara fråga omvända en hel folkhop. Verkligheten är inte lika lätt att manipulera som påhittade berättelser. Men det är just denna renodlade och förenklade framställning som gör sagan till ett viktigt pedagogiskt hjälpmedel. Sensmoralen förtydligas av att verkligheten förenklas. I sagans form vill H C Andersson ge oss en viktig lärdom för livet. Det handlar om barnets obearbetade klarsyn ställd mot de vuxnas förutfattade sätt att tänka. Hade Kejsaren litat på sin "barnsliga" nuupplevelse, hade han sluppit förnedras. Men rädslan för att bli betraktad som "dum och oduglig", gjorde honom till det han egentligen inte ville bli. Det är denna rädsla som utgör grunden för intellektuellt högmod och som får många att utesluta viktiga bitar av tillvaron. Jon-Roar Björkvold ser "barnsligheten" som djupt värdefull och något som vi behöver hela livet för att bli "hela" människor. Redan för två tusen år sedan tog Jesus upp detta ämne. Han ser "barnet" som en förutsättning för "det eviga livet".

Värdegemenskapens tyranni

En annan allmänmänsklig lärdom som sagan förmedlar är vad jag skulle vilja kalla "värdegemenskapens tyranni" Det handlar om ett slags förtryck eller snarare en social likriktning orsakad av den värdegemenskap man känner med andra. Folket som kantade färdvägen var alla införstådda med det kejserliga dekretet och dess konsekvenser. Denna värdegemenskap hade ett auktoritärt inflytande, i den bemärkelsen att berättigad sund kritik undertrycktes. Det är följdriktigt, att barnet som stod utanför denna gemenskap avslöjade komplotten. Att sagan i detta fall är en återspegling av verkligheten behöver ingen tveka om.

Skildringen om Galiléi och hans lärda gäng, som försökte avslöja hemligheten bakom vad man då trodde vara ett gäckande instrument, är allmängiltig. Dessa "uppsatta män och ärade doktorer" förmådde inte övervinna "värdegemenskapens tyranni", och inse det självklara. Skulle slutsatsen ha varit annorlunda om sällskapet hade utökats till att omfatta alla dåtidens naturvetare? Förmodligen inte. Man kan snarare misstänka en ökad låsning och likriktning till följd av den värdegemenskap som ett sådant lärt sällskap representerar. Kunskapen var det inget fel på, den var väl representerad vid detta tillfälle, däremot var barnet, "den musiska människan" starkt undertryckt.

Kan det ske idag? Visst! Astronomerna Fred Hoyle och N. C. Wickramasinghe är helt klar över vilken inverkan våra förutfattade meningar har vid tolkning av olika upptäckter. Så här skriver de: "Om man inte av antingen sociala trosuppfattningar eller en vetenskaplig utbildning har en förutfattad mening och övertygelse om att livet uppstod (genom självalstring) på jorden, skulle denna enkla uträkning (av de matematiska oddsen mot det) göra tanken ohållbar." Men för många handlar inte livet, dess tillblivelse och utveckling i första hand om rimlighet, utan om trohet till den vetenskapliga doktrinen. Säger majoriteten av "uppsatta män och ärade doktorer" att livet uppstod genom enbart materialistiska orsaker, då är det förmodligen så, resonerar många. Barnet som i början skrek "NEJ, nej, nej" har för länge sedan tystnat. Man har helt enkelt fallit till föga inför värdegemenskapens tyranni

Tvivlet, ett livstecken

Det finns många idag som vill tysta och omyndigförklara "barnets" eller lekmannens rätt att ha synpunkter på exklusiva frågeställningar. Tillhör man inte värdegemenskapen så tillbakavisas kritiken under förevändningen "skomakare bli kvar vid din läst".

Självklart så kan inte lekmannen klampa in och ha synpunkter på komplicerade vetenskapliga frågeställningar. Men det finns ändå en mera övergripande nivå där vi alla inte bara får, utan bör vara med. Jag tänker då närmast på de frågor som berör ursprung och utveckling. Rädslan för att bli betraktad som dum får inte tysta berättigad kritik. När exempelvis vetenskapens försvarare säger att hittillsvarande forskning inte kunnat visa ens ett uns av belägg för tron på en Skapare, då kan endast intellektuellt snobberi och likriktning förhindra att "barnet" framlägger ett spontant veto. När vi med vetenskapens hjälp kan räkna ut att DNA av ett knappnålshuvuds storlek rymmer lika mycket information som femhundra boktravar till månen skulle rymma, då kan bara ett vetenskapligt "kejserligt dekret" överrösta "barnet". Den som vågar lyssna inåt kommer att urskilja barnets kristallklara utrop: "Den materialistiska filosofin är död - den saknar förmåga att förklara livets mysterium".

Vetenskapsmannen är inte bättre skickad att ta ställning till grundläggande existentiella frågor än någon annan. Rent generellt är vetenskaplig professionalism (liksom all annan fackmässig verksamhet) ett starkt hot mot lekmannen inom oss. Därför behöver vi uppmuntra och ge plats åt ett öppet konventionsfritt tänkande utan mästrande pekpinnar från vetenskapliga förståsigpåare. Vi behöver således inte blygas över tankar som går på tvären med vad forskarsamhället i stort tror idag. Skulle du varje gång du ser dig i spegeln tvivla på att livet är framsprungen ur naturligt urval av slumpvisa variationer, så förtryck inte tvivlet. Det är nämligen ett tecken på tankens frihet och att "barnet" fortfarande lever.