Direktlänk till denna sida: www.intelligentdesign.st/race.htm

 

RASISM - dess födelse och tillämpning
"Två böcker, två epoker, två Lindqvist, en ideologi"
av Kjell Ulander

 

Rasistiskt inspirerade våldsdåd som riktats mot olika invandrargrupper har upprört och djupt sårat många svenskar. På något sätt trodde vi oss vara förskonade från denna typ av människoförakt. Oskuldsfullt frågar vi oss hur dessa tankar kunnat få fotfäste i vårt land. Men efter att ha tagit del av den senaste tidens debattartiklar och böcker (låt vara att de skrevs i början av 90-talaet) står det klart att det finns rasistiska traditioner även i vårt land, som vi ännu inte bearbetat. För att förstå att det som sker idag inte är ett plötsligt nedslag från en klarblå himmel behöver vi fördjupa våra historiska kunskaper. Den svenska folkhemstanken var inte bara en strävan mot högre materiell standard. Den närde också drömmen om en bättre människa. Under 30- och 40-talen steriliserades tiotusentals svenskar, som ansågs bära på genetiskt oönskade anlag. Handlingsprogrammet, som sanktionerats av en enig riksdag, hade en historisk grund i de akademiska diskussioner som fördes bland genetiker och botaniker i början av detta sekel. Det var en period i svensk akademisk forskning då avståndet mellan växtförädling och människoförädling var mycket kort. Tyvärr stannade det inte vi fröodling. Människans arvsmassa skulle också förbättras. För att finna ursprunget till denna människosyn måste vi gå ytterligare femtio år bakåt i tiden, till mitten av 1800-talet. Det var då en mera organiserad form av rasismen föds. Man börjar tala om "de vilda raserna" som "de lägre och mera fördärvliga". Paralleller från växt- och djurvärlden gav en skenbar bekräftelse åt tron på européernas biologiska överlägsenhet och de övriga rasernas ofrånkomliga undergång. Författaren Sven Lindkvist ger i "Utrota varenda jävel" (Bonniers 1992)(1) en skakande skildring av denna mörka epok i mänsklighetens historia. Det handlar om Europas onda samvete. Läs sedan om Sveriges onda samvete i "Förädlade Svenskar" (Alfabeta 1991)(2) av frilandsjournalisten Bosse Lindqvist och jag försäkrar att illusioner om människans inneboende godhet har fått sig en allvarlig knäck. Insikten, kunskapen och mognaden har samtidigt ökat.

 

BOK 1
"Utrota varenda jävul"


Titeln är hämtad från Josef Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. Den är en fri översättning av "Exterminate all the brutes", grundformeln för rasismens människoförakt. Sven Lindqvist tycker sig finna trådändan hos filosofen Herbert Spenser, som i Social statics (1850) skriver: "De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar (exterminates) sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg... Mänsklig varelse eller djur (brute) - hindret måste bort." (3) Här finns retoriska beröringspunkter mellan Conrads klassiska replik och "Spensers förintelsefantasier", en undersökande bedrift jämförbar med "en liten nätt vetenskaplig upptäckt". Men slutsatsen visade sig vara alltför enkel. Spenser var ingalunda ensam om dessa tankar och det var framförallt inga fantasier. Det har de s.k. lägre kulturfolken för länge sedan lärt sig. För Conrads samtid var Europas expansion en biologisk nödvändig process, som enligt naturens lagar måste leda till "de lägre rasernas" förintelse. I kapitlet "Rasismens födelse" möter vi den nakna sanningen.

 

Rasismens födelse


Fördomar, rädsla och förakt mot främmande folkslag har alltid funnits. Men det är först i mitten av 1800-talet som dessa fördomar får en mera organiserad och skenvetenskaplig motivering. Pionjären heter Robert Knox. Hans bok "The races of man. A fragment" (1850) "visar rasismen i själva födelseögonblicket". Efter en trög inledning svängde opinionen markant. Vändpunkten kom i och med publiceringen av Darwins berömda bok "Arternas uppkomst" (1859) konstaterar Lindqvist. Snöbollen hade satts i rörelse. I vetenskapliga kretsar började man tvivla på människans särart. Antropologiska sällskap var inte sena att "betona negerns nära släktskap med apan." I ett brev till Lyell (1859) uttryckte Darwin själv tanken att ett slags naturligt urval också skulle pågå mellan människoraser, där "de mindre intellektuella raserna blir utrotade." Snöbollseffekten var i full gång. Debatter om de lägre rasernas utdöende kunde nu föras i vetenskapliga sällskap.

 

Darwinistiska slutsatser


"Efter Darwin blev det smart att rycka på axlarna åt folkmord", säger Lindqvist. "Om man blev upprörd, visade man bara sin obildning. Protesterade gjorde många gamla stötar, som inte förmått hänga med i de naturvetenskapliga framstegen. Tasmanien blev ett paradigm, efter vilket den ena världsdelen efter den andra böjdes".(4) Brittisk imperieideologi hade fått en mönsterbild. Förändringens vindar var obarmhärtiga. Här gällde att hänga med eller bli en bortglömd kvarleva. Många i Darwins omgivning var klar över detta, och hade "dragit `darwinistiska` slutsatser för människa och samhälle redan av Arternas uppkomst (1859)." Men det skulle ändå dröja ytterligare 12 år innan Darwin själv var beredd att i "Människans härkomst" (1871), formulera omfattningen av det snöskred han själv satt igång eller som Lindqvist så träffande uttrycker det: "Darwin blev förekommen av sina eftersägare och lät sig förföras av deras överbud."(5)

 

Personligt ansvar


Darwin hade hunnit ikapp tiden och det med besked. Trots att han stått öga mot öga med spanska trupper och på nära håll fått inblick i de vidrigheter Sydamerikas indianer fått utstå, så finner vi honom trettio år senare instämma i den kakofoni som ser folkmorden som en biologisk nödvändighet, helt i enlighet med naturens lagar. "I en framtid ... kommer de civiliserade människoraserna säkerligen att utrota och ersätta de vilda raserna överallt i världen", konstaterar Darwin kallt.

Sven Lindqvist kritik av Darwin är inte nådig. Han ser honom närmast som en förrädare. "Han hade sett general Rosas indianslaktare nedsmorda av blod och spyor, han visste hur man trycker ut ögonen på en indian som bitit sig fast i tummen, hur man slår ihjäl kvinnorna och får fångarna att tala... Darwin visste hur kampen för tillvaron gick till. Ändå trodde han att den utvecklade och förädlade människan." (6) Indignationen är överväldigande. Naturligtvis menar inte Lindqvist att "den blide Darwin" bär skulden till de vidrigheter som begicks av kolonialmakter runt om i världen, Långt därifrån, men ändå kan ingen frånta honom det personliga ansvar som ligger i att han lät sig förföras av sina eftersägare, som han i sin tur hade förfört.

 

Berättigad kritik


Sven Lindqvist bok "Utrota varenda jävel" har lovprisats av många recensenter, men den har också fått kritik. Bland annat har hans ambitioner att försöka inordna nazismens judeutrotnig under samma strategiska och ideologiska paraply som 1800-talets imperialistiska utbredningsstrategi, fått utstå stark kritik. Judeutrotningen skulle med andra ord vara en följd av att Hitler ville skapa en kontinental motsvarighet till det brittiska imperiet. Och eftersom "ryska judarna råkade bo i just de områden Hitler var ute efter", (7) kom de att mördas. Här bortser Lindqvist från att Hiltlers judeförakt var generellt och kompromisslöst. Systematiskt spårade därför nazisterna upp judar var de än befann sig, och förde dem till gaskamrarna. Enligt den nazistiska propagandan var varje jude en undermänniska, en bakterie, en cancer på samhällskroppen, som måste avlägsnas. Att mörda judar var inte i första hand ett medel att vidga territoriet, utan ett mål i sig. Vill man hitta beröringspunkter mellan folkmorden i Afrika och judeutrotningen i Auschwitz så räcker det om man granskar den ideologiska människosynen, helt skild från den strategiska tillämpningen. Och det är här Lindqvists enhetssträvanden går för långt. Däri ligger också bokens svaghet som ingalunda överskuggar dess förtjänster. Främlingsfientligheten i svenska samhället, med inslag av rasistiska övergrepp, visar att Sven Lindqvists bok fortfarande är skrämmande aktuell. Den ger insikt och kunskap. Plötsligt börjar vi ana vidden och betydelsen av slutrepliken: "Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna". (8)

 

BOK 2
"Förädlade Svenskar"


Detta är titeln på en annan närbesläktad bok. Författaren heter även han Lindqvist, men med förnamnet Bosse. Han är frilandsjournalist och arbetar bl. a. på Sveriges Radios dokumentärredaktion. Om den förra boken var en viktig dokumentation om Europas onda samvete så är detta en viktig bok om Sveriges onda samvete. Man kan säga att "Förädlade Svenskar" är en kronologisk fortsättning på Sven Lindqvist bok. Ideologiskt står dessa böcker varandra mycket nära.

 

Rasbiologins grund


Drömmen om att förädla människor är gammal. Den hänger intimt samman med de erfarenheter vi skaffat oss från djur- och växtförädling. Men det avgörande hindret har hela tiden varit synen på människan som en speciell skapelse, väsensskild från djuren. Efter hand som utvecklingsläran vann terräng kom dock gränsen mellan människa och djur och att suddas ut. Man började tala om "lägre" och "högre" människoraser. Precis som djuren kom människan att delas in i olika raser med speciella karaktärsdrag. Rastillhörighet blev "i vida kretsar en helt utslagsgivande" faktor.

När det gäller rasbiologin i alla dess former är det framförallt tre ideér som finns i bakgrunden, säger Bosse Lindqvist:

* Olika människor har olika egenskaper.

* Vissa egenskaper är mer värda än andra.

* Vissa människor har sådana egenskaper att de aldrig borde ha fått
  komma till världen." (9)

Vilka dessa egenskaper är har varit föremål för intensiv forskning där svenska vetenskapsmän (tyvärr) intagit en tätposition. Redan under 1800-talets första hälft utvecklar den svenske professorn Anders Retzius "ett par mätmetoder som kom att få stor användning över hela världen inom den fysiska antropologin och rasbiologin." Genom att göra beräkningar på skallar kunde Retzius få fram ett "skallindex" som sedan används för att gruppera människor. "Ansiktsvinkeln" var ett annat mått på hur långt man nått "på civilisationens stege." Nya vetenskapliga discipliner som kraniologi och frenologin växte fram i spåren av denna verksamhet.

 

Svensk rasbiologi


Folkbildaren Anton Nyström är inte sen att snappa upp och föra ut de senaste rönen. Sålunda skriver han i sin vitt spridda bok "Allmän kulturhistoria" (omkring år 1890) "att tre gånger så många negrer som fransmän har liten hjärna och att kvinnor, barn och fattiga människor på landsbygden har mindre hjärnvolym än manlig medelklass. Därav drar han slutsatsen att `... vildar och barbarer till en viss grad likna de lägst stående bland landtallmogen". (10) Det var inte bara hudfärgen och andra fysiska kännetecken som var utslagsgivande utan också sociala faktorer fanns med i bilden. För ett land med en vit och relativt homogen befolkning var detta en ny infallsvinkel.

Francis Galton, kusin till Darwin, hade redan 1865 varnat för civilisationens undergång, om inte människans arvsmassa förbättrades. De människor som inte består de ärftlighetsmässiga proven bör förhindras att föra sina anlag vidare menade Galton. Under senare hälften av 1800-talet utvecklas Galtons lärosatser till en fullfjädrad akademisk disciplin. Kring sekelskiftet får rasfrågor allt större utrymme även bland svenska akademiker. Botanikern Bengt Lidfors, professor i Lund, är bara en av många naturvetare som väver "samman biologisk teori med spekulationer och fördomar i rasfrågor." Men den person som kanske mer än någon annan förknippats med svensk rasbiologi är medicinaren och psykiatrikern Herman Lundberg. Hans rasbiologi sammanfattar Bosse Lindqvist i följande satser: "Det föds för många barn till lågutbildade industriarbetare, judar, zigenare, tattare, sinnessjuka, sinnesslöa, asociala, sexuellt fixerade och kriminella människor. Dessa människors fortplantning måste begränsas. Svenska folket måste lära sig se till allmännyttan snarare än den personliga tillfredsställelsen, när det gäller att bilda familj." (11)

 

Ny inriktning


År 1921 beslöt en enig riksdag att inrätta "Statens institut för rasbiologi". Herman Lundberg utnämns till chef och senare till professor. Den första steriliseringsutredningen tillsattes år 1929. Fem år senare antog riksdagen en lag som innebar att sterilisering fick utföras utan samtycke. Lagen siktar in sig på "människor som är sinnessjuka, sinnesslöa eller lider av rubbad själsverksamhet." Tonläget hos "människoförbättrarna" fick med lagen en ny inriktning. "Om de tidigare rashygienikerna talar om lägre stående rasers degenererande inflytande... så intresserar sig 30-talets förespråkare ... för sjukt och friskt, samhällsnytta och sociala problem." (12) Ordet "rashygien" kom så småningom också att bytas ut mot mera neutrala ord som eugenik och arvshygien. Makarna Gunnar och Alva Myrdal tillhörde de som ville gå hårt fram och krävde "en så sträng lagtillämpning som möjligt". Svensk ekonomi skulle gynnas om antalet "intelligensdefekta" hem minskades. År 1941, mitt under brinnande världskrig, införde riksdagen en ny lag med en medicinsk och en rent social indikation. Enligt denna lag kunde människor från "samhällets bottenskikt" d.v.s. lösdrivare, kriminella, alkoholister m fl, steriliseras utan eget samtycke. Tattarna var en utpekad målgrupp. Man kan säga att de var dåtidens "svartskallar". Läkardiagnosen "tattarblod" kunde räcka som skäl för sterilisering under 40- och 50-talet.

Under perioden 1935 -1976 steriliserades ungefär 60 000 svenskar. Av dessa var det uppskattningsvis 13 000 som steriliserades på grund av den tidens ras- och arvshygienska värderingar. Vid en jämförelse med andra länder intar Sverige en föga smickrande tätposition efter Tyskland.

 

Samma hotbild


Mot slutet av 50- och början av 60-talet börjar termer som rasbiologi och eugenik att ersättas med beteckningen medicinsk etik. Sålunda få professorn i rasbiologi Jan-Arvild Böök den nya titeln professor i medicinsk genetik. Men för övrigt "fortsätter arbetet sin gilla gång" med nya förtecken och ny modern teknik. Biologiska och tekniska landvinningar har förskjutit gränserna framåt. Nutidens arvshygienska tillämpning sker med hjälp av fosterdiagnostik. Med denna teknik (på gott och ont) kan man tidigt, långt innan födseln, undanröja "undermåliga" individer. "Oberoende om det som sker kan anses som bra eller dåligt, så sker det delvis med samma motiv som tidigare rashygienska ingrepp", (13) skriver Lindqvist. Förståndshandikappade, tattare eller foster med genetiska defekter tillhör de oönskade i samhället, som vi på ett eller annat sätt måste oskadliggöra. Skälen bakom kan variera men hotbilden är densamma. "Har vi rätt att förädla bort oönskade ärftliga egenskaper eller lägga till nya, precis som om människor vore äppelträd?", frågar Lindqvist. "Oätna äppelkart kan vi stå ut med, men är en förädling av människan - utförd i det ädlaste av lovvärda syften - värd ett enda misslyckande?" (14)

 

Existensen avgörande


Den ideologiska grunden för kolonialmakternas utplåning av "de vilda raserna" och svenska myndigheters självpåtagna rätt att sterilisera "undermåliga" individer, är socialdarwinismen. Genom att utplåna gränsen mellan människa och djur, var fältet öppet för en graderad människosyn. Bedömningsgrunden för denna rangordning har varierat, men konsekvenserna har ändå varit förödande. Genteknikens landvinningar ställer oss idag inför stora och svåra avvägningar. Dagens diskussioner präglas ofta av en förfärande historielöshet, en övertygelse om vår tids förträfflighet och en tilltro till vår tids förmåga att döma och bedöma. Mot den bakgrunden är Bosse Lindqvists bok mycket viktig. Den är ett skakande dokument över det svenska folkhemmets moraliska förfall. Den visar på konsekvenserna av att människovärdet knyts till vissa villkor, till egenskaper och funktioner i stället för till blotta existensen. Människovärdets helgd måste återerövras. Så snart "inte nästan upplevs som en människa av kött och blod, som en själv", (15) då finns alltid grogrund för rasism och främlingsförakt. (Nedanstående länk rekommenderas för den som vill fördjupa sig i ämnet.)

Review of From Darwin to Hitler: Evolutionary Ethics, Eugenics, and Racism in Germany   (Review by Johannes L. Jacobse Townhall.com February 2, 2005)

 

 

 

 

1. Lindqvist Sven (1992) "Utrota varenda jävel", Bonniers förlag. 
2. Lindqvist Bosse (1991) "Förädlade svenskar", Alfabeta bokförlag. 
3. Lindqvist S, ibid, sid 18. 
4. Lindqvist S, ibid, sid 186. 
5. Lindqvist S, ibid, sid 203. 
6. Lindqvist S, ibid, sid 193. 
7. Lindqvist S, ibid, sid 224. 
8. Lindqvist S, ibid, sid 242. 
9. Lindqvist B, ibid, sid 33. 
10.Lindqvist B, ibid, sid 39. 
11.Lindqvist B, ibid, sid 52. 
12.Lindqvist B, ibid, sid 71. 
13.Lindqvist B, ibid, sid 152. 
14.Lindqvist B, ibid, sid 167. 
15.Lindqvist B, ibid, sid 180.

 

Journalisten Bosse Lindqvist får 1997 års Vilhelm Mobergs - stipendium: "Genom sitt grävande i den svenska historiens mindre trevliga avsnitt har Bosse Lindqvist givit viktiga bidrag till vår förståelse av samtiden": Det är framför allt Bosse Lindqvists dokumentärserie i radion om den svenska maoismen och en debattbok om tvångssteriliseringar som tidningenArbetaren lyfter fram i den motivering som avgjorde valet. Boken "Förädlade svenskar"  kom redan 1991, utan att väcka någon större uppmärksamhet. Det var först förra året (1997) som det rasbiologiska tänkandet och tvångssterialiseringar i det svenska folkhemmet väckte en omfattande debatt efter en uppmärksammad serie i Dagens Nyheter. (Valda delat av ett TT-meddelande) (TILLBAKA)