DEN KÄRA GAMLA VALLEN ... (införd 02-10-21)

Snart borta. ”Vi tar farväl och stora tårar rullar på vår kind” skulle man liksom Per Myrberg kunna sjunga nu när Eyravallens träläktare går i himlen in.

Det har skrivits förr i denna spalt om vårt kära Eyravallen och nu håller ytterligare en epok i dess historia på att gå i graven.

Efter ÖSK:s sista hemmamatch mot Örgryte den 2 november börjar man att montera ner det sista som är kvar av ursprungsarenan från 1922 och det verkar som om det inte går att hindra utvecklingen.

Men alla ihärdiga nybyggnadsivrare måste ändå ta hänsyn till alla oss obotliga nostalgiker som förmodligen kommer att ha en och annan tår i ögonvrån när grävskopan sätter in. Det kanske måste accepteras att likväl som representationslaget har skiftat utseende genom åren så kommer även arenan att göra detsamma, men att träläktaren helt skulle försvinna, nej, det trodde man aldrig.

DET FINNS EN risk, i en inte alltför avlägsen framtid, att Eyraområdet helt enkelt blir för trångt, att man därför är tvungen att förlägga både bandy-, ishockey- och fotbollsarenor utanför stadskärnan, exempelvis utefter Norrköpingsvägen bortom Universitetet. Då kommer minnet av denna rivning av Eyravallens träläktare att kännas extra tungt.

ATT ÖSK MÖTER Örgryte är lite speciellt för mig personligen, för det var mot just det laget som mitt första Vallen-minne härrör, och en titt i ÖSK-bibeln (den som Christer Blohm skrev för några år sedan) visar att datumet då måste ha varit den 9 september 1961.

Där satt jag som femåring på gamla sittplatsläktaren mittemellan min far och farbror och jag minns att så fort Örgryte närmade sig straffområdet höll jag för ögonen, det tänker jag dock inte göra den 2 november.

SENARE PÅ HÖSTEN 1961 noterade Örebro Sportklubb sitt förmodligen för all framtid oslagbara publikrekord då 20 066 åskådare räknades in. Däribland var inte undertecknad, min far var säkert rädd för att jag skulle bli nedtrampad av den stora folkhopen.

En herre som var med när Eyravallen invigdes den 26 augusti 1923 (invigningen skedde således året efter färdigställandet) var Kurt Virestedt, en aktiv örebroare med många minnen som han delger medlemmarna i Sällskapet Gamla Örebro med.

Förmodligen var också han i femårsåldern då han med sin far fick uppleva general Viktor Balcks invigningstal som bland annat löd så här: ”Ni örebroidrottsmän! Tag emot denna vackra och väl belägna idrottsplats! Älska den, vårda den, nyttja den! Visen eder värdiga!”  Månne fäller även herr Balck en tår i november där han sitter på sin molntapp i himlen.

SOM MAN KAN se på flygkortet från slutet av 40-talet så hade Eyravallen förr en löparbana och själv har jag upplevt mycket annat än fotboll här. Friidrottstävlingar förekom flitigt förr och även vissa av Engelbrektsskolans gymnastiklektioner förlades till denna arena. Motorshowen ”Hell Drivers” hade årligen uppvisningar och efter att ha besökt speedwaytävlingar skickade min mor mig i badkaret när jag kom hem, för i håret fanns nämligen stora delar av löparbanans kolstybb.

Som uppväxt granne med Vallen blev det här man tog sina första stapplande skridskoskär om vintrarna, men däremot hade inte bandyintresset vaknat än så därför blev det inga ÖSK-matcher för min del. Länge hörde man folk berätta om den klassiska allsvenska seriefinalen mellan ÖSK och Katrineholm, den som ÖSK vann med 15-0 (!).  Dock har jag ett svagt minne från en ishockeymatch som spelades bakom den gamla ståplatsläktaren till vänster i bild. Detta var ju innan Vinterstadion kom till.

ÄLDRE ÖREBROARE känner till att Eyravallen har varit VM-arena i fotboll och därmed faktiskt är delaktig i ett alla tiders världsrekord. Den 15 juni 1958 möttes Frankrike och Skottland där de förstnämnda vann med 2-1 och där en av målskyttarna var Just Fontaine, som i sin tur har målrekordet i en och samma VM-turnering. Förutom målet i Örebro blev det tolv till och det har ingen mäktat med, varken före eller efter.

ÄVEN OM MAN nu inte tänker vårda den gamla träläktaren, som Viktor Balck förespråkade, så hoppas jag ändå på någon form av hedrande ceremoni den 2 november, låt de som upplevde invigningen plus gamla ÖSK:are få komma till tals i pausen och berätta sina minnen.

Jag skulle också föreslå ÖSK:s styrelse att inför nämnda hemmamatch låta alla som har en kamera med sig få gå in gratis, mot det förbehållet att de sedan tar en sista bild på läktaren som kommer att försvinna.