Länsposten fick följa med guiden Anders Ekvall upp i Nikolaikyrkans torn. Det var många trappsteg för att nå denna utsikt.

Jag har tagit för vana att räkna trappstegen vid beträdandet av höga byggnadsverk. Än så länge leder Kvarntorpshögen med 427 trappsteg, men då är lutningen inte lika brant. Frihetsgudinnans 354 steg togs med kö och mycket väntan. Aspholmens silo innebar 285 steg i rask takt. Nikolaikyrkans 240 steg står sig väl i konkurrensen, fem fler än Olaus Petrikyrkans torn.

Nu till frågan vem min föregångare var. Han som släpade upp en bra mycket större kamera än min för över 120 år sedan. Det var nog inte Sam Lindskog som föddes 1878 och bara var 15 år vid det tillfället. Mera troligt är att Bernard Hakelier eller Axel Barr stått som upphovsman, två av Sam Lindskogs föregångare.

På den gamla bilden ser vi att staden slutade vid Ekströmska gården, som ligger där inbäddad bland träd i det som 1898 skulle bli Oskarsparken. Rådhuset känns väl igen till vänster, som stod färdigt 1863. På andra sidan torget har vi byggnaden där Lindhska bokhandeln huserar idag, en fastighet som uppfördes 1878, sedan det Bromsiska huset rivits.

Att vandra uppför alla trapporna i tornet är en historieresa bara det. På vinden kan ses kyrkbänkar från 1700-talet, ett altartavlefundament från 1600-talet och faktiskt delar av Längbro gamla kyrka, som låg på Storgatan. Det var den som Gustav Vasa lät riva på 1500-talet under reformationen. Här finns gamla ljushållare, som blev omoderna när kyrkan elektrifierades.

Tornet består av ett flertal avsatser där man kan pusta ut och där man kan bese olika intressanta saker. På en våning finns de väldiga kyrkklockorna, riktigt bastanta saker för att klangen ska nå ut. De är fyra till antalet i olika storlek och kan sättas igång till ett klockspel.
På ett annat etage går det att beskåda rummet där en av brandvakterna kunde sova några timmar mellan passen. Det lilla utrymmet har utrustats med olika tapetbitar för att göra det så ombonat som möjligt.