KÖRSÅNG I BETLEMSKYRKAN (Införd 01-12-10)

Som jag berättat i en tidigare artikel är Örebro sedan mitten av 1800-talet en stad med stark frireligiös förankring. Det började 1854 med Örebro Baptistförsamling och därifrån skedde flera förgreningar, vilket resulterade i nya kyrkobyggnader. Örebro Brödraförsamling var en sådan utbrytargrupp som bildades 1860 och efter att ha huserat i enklare lokaler kunde man 30 år senare, med god hjälp av medlemmen byggmästare Per Eriksson, få till stånd ett större kyrkobygge och inviga Vasakyrkan strax väster om Svartån. Församlingen växte och 1908 stod dess andra kyrka beredd att tas i bruk, denna gång i den östra stadsdelen,  med namnet Betlehemskyrkan. Två år senare bildades Örebro Betlehemsförsamling av medlemmar som då gick ur Brödraförsamlingen, alltså ännu en förgrening.

Vykortet här intill är troligen framställt kort tid efter kyrkoinvigningen, vilket man kan se på de nyplanterade träden. Husraden till vänster efter Sturegatan står ju också kvar än idag (där bl.a. paret Sjöberg bor, se nedan). Däremot har en nybyggnad framför kyrkan tillkommit på senare år, bestående av  lokaler åt församlingen och bostadslägenheter.

Förra året fick jag möjlighet att bekanta mig med denna kyrkobyggnad lite närmare eftersom jag hade anmält mig till en s.k. Prova-på-kör arrangerad av projektet Toner för miljoner. Jag fick ”blodad tand” (eller kanske ”blodad strupe” passar bättre) och fortsatte körandet även detta år. Kyrkan har alltid varit fullsatt under körövningarna och fler har tydligen upptäckt den stora körledartillgång som finns i denna stad. Vi blir lotsade av fyra  av landets absolut bästa i den genren, nämligen äkta makarna Fred & Gunnel Sjöberg och Magnus & Anki Spångberg, vilka gör körsång till en både rolig och häftig upplevelse.

Vi har inte enbart huserat i Betlehemskyrkan, utan det finns även möjlighet att turnéra runt tillsammans med Sveriges artistelit, vilket bl.a. undertecknad och körkompisen Gunnar har gjort på några platser nu  i november. I Karlstad fick vi t.o.m. ett möte med Sångfågeln med stort S. Plötsligt stod hon bara där framför oss och gav bort sina idolkort, och jag måste säga att hon är lika go´ och rar i verkligheten, om än något kortare i rocken än jag föreställt mig. Vem då? undrar ni säkert och då svarar jag; Carola förstås.

Hela Toner-för-miljoner-turnén avslutades med en pampig tilldragelse i ett närmast fullsatt Globen och till de som till äventyrs har lite fördomar mot att vuxna karlar sjunger i kör och inte stångar sig blodiga på en ishockeybana har jag följande att säga: Efter att ha gett maximalt i härliga gospellåtar som t.ex. ”Down by the riverside” är man helt färdig och uttömd, ungefär som en Henrik Zetterberg som åker skridsko över hela arenan och avslutar med ett ”Foppamål” mot finnarna. Man är lika utmattad, men glad och nöjd,  när applådåskorna väller fram från Globenpubliken, men en väsentlig skillnad är dock att man som körsångare har över 4000 medspelare som alla är lika delaktiga i målet.

Härmed önskar jag redan nu alla mina körvänner en god jul och vi ses väl i Betlehemskyrkan även nästa år!?