HÄR FANNS ÖREBROS FÖRSTA TELEFON (införd 03-04-14)

Vykortet är skrivet på annandag jul 1906 av "vännen Gemi" och är skickat till Fröken Anna Ekman i Göteborg. Det vackra huset i hörnet av Drottninggatan och Vasagatan revs tyvärr 1963 för att ge plats åt dagens fastighet där Folksam huserar.

Ett av de vackrare husen som funnits i Örebro försvann onödigt nog redan 1963 för Folksams nybygge i hörnet av Drottninggatan och Vasagatan. Det gick allmänt under benämningen ”Edwalls hörna” efter den familjeägda urmakerirörelse som funnits här i flera generationer. Innan Edwall hette urmakaren P. A. Åberg som hade sin butikslokal något längre ner på Vasagatan, men i samma hus.

Detta var en förutseende företagare, han var den förste i Örebro som installerade lokaltelefon, med förbindelse mellan butiken och verkstaden. Detta så pass tidigt som 1877, samma år som telefonin demonstrerades i landet och han skulle också bli den förste telefonreparatören i småstaden Örebro.

DENNE ÅBERG blev bekant med en ingenjör Persson från Kumla som också han var mycket telefonintresserad och tillsammans med ingenjör Jonas Wennström, som då var verksam i staden, lyckades de övertala och samla 25 abonnenter att investera i denna nymodighet.

I oktober 1881 bildades Örebro telefonförening och i november kunde ingenjör Persson börja bygga den första riktiga telefonstationen i Örebro, detta i grosshandlare G O W Lindgrens hörnhus vid Drottninggatan och Vasagatan. Även linjedragningen ombesörjdes av denne telefonkunnige kumling, men själva apparaterna hos abonnenterna uppmonterades av urmakare Åberg. Dessa 25 abonnenter kunde endast tala med varandra, men ändå var det en stor sensation, och efter några år skulle möjlighet ges att telefonledes kontakta även Kumla och Hallsberg.

BYGGNADEN hade sina anor från 1660-talet då borgmästare Thomas Klerk här uppförde ett tvåvåningshus. Detta hus liksom grannfastigheterna på den västra sidan av Drottninggatan klarade sig mirakulöst från stadsbranden 1854. År 1884 lät dåvarande ägaren Lindgren bygga om fastigheten och beställde ytterligare en våningslänga, med tre tjusiga torn efter italiensk modell. När man förstärkte murgrunden upptäcktes här några människoskelett, vilket tyder på att kyrkogården förr varit utsträckt även till detta kvarter.

EDWALLS HÖRNA hade fina grannar; Nikolaikyrkan och det mellan 1859 och 1863 uppförda rådhuset, som kan ses till höger på vykortet. Därför passade hörnhuset in i miljön, vilket man inte kan säga att nuvarande röda 1960-talsbygge gör, men tomtmark i centrum är värdefull och det estetiska fick ge vika för det ekonomiska. Lägg märke till rådhusets tjusiga markiser, ”rullgardinsregleraren” eller persiennen som vi numera säger, skulle inte komma förrän på 1910-talet.

PÅ BILDEN syns också, granne med rådhuset, flera fastigheter som byggdes efter stadsbranden 1854 och som fortfarande står kvar. På Drottninggatan 5 låg C.A. Rohloffs bokhandel som var stadens största i sitt slag och som hade funnits sedan 1860-talet. Den var synnerligen välsorterad och enligt en annons från 1887 försåldes förutom vanliga böcker även ”räkenskapsböcker, kopieböcker, kontraböcker, annotationsböcker och plånböcker”. Även noter och en del instrument kunde här införskaffas, plus en mängd olika pappersvaror. Men de första vykorten skulle inte komma förrän en bit in på 1890-talet och slå igenom helt kring 1902, och bara några år efter såldes detta vykort i Rohloffs bokhandel.

Mellan Drottninggatan 5 och rådhuset låg nummer 7 och det var här som stadens store författare, Hjalmar Bergman, såg dagens ljus den 19 september 1883. Själv fick jag den stora äran att i början av 1990-talet ha mitt arbetsrum på HSB just i det rum som Hjalmars vagga lär ha stått.