EYRAVALLEN OCH DE GAMLA HUSEN PÅ ENGELBREKTSGATAN   (införd 01-08-13)

Eyravallen har varit ett kärt diskussionsämne i flera år nu, det gäller ju förstås den gamla läktarens vara eller icke vara, eller förflyttning. När det gäller bevarande är det alltid en fråga om rätt balansgång mellan kultur, utrymme för själslig stimulans osv. kontra det praktiska och det krasst ekonomiska. Vi har många fall i historien (även lokalt) som man kan dra lärdom av. Det gamla söder i Örebro var ett sådant exempel. Ett trähusområde som länge tycktes odödligt; lyckades överleva både stadsbränder och gatubreddningar innan det ändå jämnades med marken på 50-talet. Nåväl, flera byggnader räddades åt eftervärlden och kunde återuppföras i Wadköping, men många menar att kulturreservatet hade kunna gjort sig  ännu bättre på ursprunglig plats, som i så många andra städer.

Personligen tycker jag därför att helt riva ner Eyravallens träläktare vore helt förkastligt, vilket säkert många med mig instämmer i. Att som i exemplet ovan med söderkåkarna, montera ner läktaren för uppförande på annan plats är ett alternativ som många förespråkar, men hur skulle resultatet bli? Att helt bevara läktaren på plats är förstås ett ideal, men i längden något som inte ens den mest inbitne bevarandeivraren tror kan realiseras, Eyravallen behöver moderniseras och en ny läktare löser många praktiska problem.

Men går det inte att göra en kompromiss? Visst skulle man kunna placera den gamla träläktaren på kortsidan mot idrottshuset. Vilken behaglig och charmfull stilblandning det skulle bli; läktare från 1923, 1974 och 2004 (?), entré från 1934 (om den nu får vara kvar). Slutet gott, allting gott.... eller? Det ska bli spännande att följa Eyravallens utveckling i framtiden.

Eyravallen ja, ordet ”vallen” finns ju med i många idrottsplatsers namn runt om i landet. Vall kan betyda många olika saker, bl.a. betesmark, men också en förhöjning i landytan, mestadels utförd av mänsklig hand och inte bestående av berggrund. Enligt historiska källor så utkämpades spel och lekar redan under vikingatiden, (när de inte var ute och plundrade). Troligtvis fanns även då publik med i sammanhanget och någon träläktare kunde man inte bygga, men väl skyffla upp jord till en vall, så att sikten blev bättre. Vi har många spel som härstammar från den tiden som t.ex. det numera så populära ”kubb” och kanske att denna sport i förhållande till folkmängden då var lika stor som dagens fotboll, även om det inte var en bollsport. Kanske man t.o.m. möttes i borta- och hemmamatcher med åskådare vilt hejande omkring sig? 

Äldre örebroare minns att det fanns en gräsvall även på Eyravallen, i det sydvästra hörnet, som fungerade som en liten läktare i sig. Många fotbollsplaner på landsbygden är ju uppbyggda efter samma princip.

Kortet här intill är från en friidrottstävling på 40-talet och innehåller förutom Eyravallen fler intressanta saker ur lokalhistorisk synpunkt. Österut på bilden fanns ett litet kåk-område, där numera tre höghus befinner sig. I ett av höghusen är undertecknad uppvuxen och detta område kommer att behandlas i en uppsats i den kommande jubileumsboken som ”Sällskapet Gamla Örebro” planerar att ge ut till sitt 50-årsfirande 2003. I uppsatsen kommer undertecknad att dela med sig av minnen och erfarenheter från uppväxttiden på 60-talet, men jag efterlyser även kontakt med personer som bodde i det äldre området.

Till sist måste jag även få nämna att denna bild från 40-talet är tagen av den gamla ÖSK-målvakten Gösta Klingberg. Han var även pressfotograf och det sägs att han ibland förvarade kameran vid stolproten när han stod i mål. Men man skulle vilja ha sett minen på den anfallare som kom fri med en målvakt som plötsligt drar upp en kamera. Han måste absolut ha missat bollen.