EYRAVALLEN I VÅRA HJÄRTAN   (införd 99-11-14)

I dag söndag den 14:e november är det Fars Dag, som säkert de flesta av läsarna känner till. Kanske blir man till och med uppvaktad av sina två tonårssöner om deras mor i bästa fall påminner dem. I den åldern har de ju så mycket annat viktigare att tänka på. Min egen far är bortgången sedan många år tillbaka, men om jag nu en dag som denna skulle hedra min fader med ett speciellt Örebro-vykort, skulle han nog ha valt det här, om jag känner honom rätt, idrottsmänniska som han var.

Vykortet visar nämligen invigningen av Eyravallen 26 augusti 1923, eller "Nya idrottsparken" som det står på vykortets baksida och som arenan kallades av många innan det nya namnet blev etablerat. Min far Pontus var endast åtta år vid detta tillfälle och var troligen inte närvarande vid ceremonin. Jag har i alla fall inget minne av att han nämnde det. Men däremot gick han dit senare och tittade på både fotboll, bandy och allmän idrott, ofta tillsammans med sin bror Folke som också var sportintresserad. I början av 60-talet fick de sällskap av en liten parvel och det var från ett sådant tillfälle mitt första vallenminne härrör. Minns att ÖSK mötte Örgryte och att man hade en farlig center som alla hoppades på. Han hette Leif Wendt. Andra namn som figurerade var Orvar Bergmark och Olle Sääw.

Det har varit en tung och mindre rolig säsong för Örebro SK i år, men jag tycker faktiskt ändå att fotbollssupportrarna är att gratulera. Eyravallens träläktare får stå kvar. Jag vet att det finns många som har en annan uppfattning, inte minst inom ÖSK-leden, men det har ju visat sig på andra håll att en mindre och gemytligare arena är att föredra. Tänker då på betonganläggningarna som byggdes lagom till VM 1958;  i Göteborg och Malmö, arenor där publiken inte trivs längre och där man alltså återgått till föregångare; Gamla Ullevi och Malmö Idrottspark.

Det var många i landet som imponerades av de stora byggnadsverken från 1958 så till den milda grad att man även här i Örebro på 60-talet hade planer på att göra om Eyravallen till ett nytt Ullevi. Som tur var inskränkte sig det hela 1974 till en ny sittplatsläktare i betong på södra långsidan och som ersättning för den gamla ståplatsläktaren i trä från 1934. Ja, den läktaren kom faktiskt till elva år senare än sittplatsläktaren som alltså invigdes 1923.

Till invigningsåret byggdes också en entré som dock redan hade tjänat ut (!) i början av 30-talet och samtidigt som ståplatsläktaren kom till uppfördes således nuvarande entrén. Det är nog många som tror att entrén och sittplatsläktaren i trä är samtida, vilket alltså inte är fallet. Som en liten parentes i sammanhanget kan också nämnas att Brovallen i Kristinehamn invigdes precis samma dag som Eyravallen. Lite märkligt faktiskt, två idrottsplatser med bara 7-8 mil emellan.

När Eyravallen fick sin betongläktare avlägsnade man samtidigt löparbanorna vilket resulterade i ett genuint fotbollsstadium, ett av de trevligaste i landet, enligt många. Varför göra några onödigt stora och drastiska förändringar? Nu kommer träläktaren att få bekvämare säten framöver, men det är ju inget som inkräktar på exteriörens arkitektur. Så därför låter vi symboliskt bildens Kungliga Livregementets grenadjärers musikkår ge alla fädren som i gången tid har fått och i framtiden får uppleva Eyravallens själ en pampig fanfar.