PÅ GRÄNSEN MOT LANDET   (införd 01-05-28)

På riktigt gamla kartor kan man se att stadens västra tull var placerad i hörnet av nuvarande Klostergatan och Olaigatan.

Därefter började landsbygden med landsväg till ”Kihls Bergslag” som man kallade trakten kring nuvarande Närkes Kil. Det förklarar också namnet Kilsgatan som är en rest av denna västra stadsutfart och även delar av Ekersgatan tillhörde landsvägen som fortsatte förbi nuvarande Västerplansskolan.

NÄR MARKS tegelbruk avvecklades kunde området bebyggas med bostäder i slutet av 1950-talet (Markbacken) och man passade även på att bygga en ny utfart mot Eker och Närkes Kil. Dessförinnan utgjordes landsvägen av nuvarande Apelvägen, vilket förklarar dess slingriga och krokiga utseende. Gångna tiders ”vägingenjörer” bestod ofta av husdjur som t.ex. kor, flocken som drevs framåt av bonden valde ju den lättast framkomliga vägen. Den väjde för stock, sten och eventuella vattendrag, vilket resulterade i en mängd kostigar i vårt avlånga land. Det var naturligt att sedan färdas utefter dessa redan upptrampade stigar och lika naturligt var det att sedan bygga boställen, gästgiverier och kyrkor längs med dessa.

NUVARANDE Apelvägen kantas på sin norra sida av en mängd villor från 1900-talets tidigare decennier och dessa husägare slapp således genomfartstrafiken in på knutarna när den nya sträckningen byggdes. Ovanstående är ett tydligt exempel på två generationer stadsutfarter och liknande finns i den östra stadsdelen där Norrköpingsvägen övertog Sockengatan och Almbyvägens roll som utfart mot Östergötland.

Utfarten mot Stockholm i den norra stadsdelen har inte mindre än tre olika årgångar; först den urgamla Längbrogatan som 1928 uppföljdes av Hjortstorpsvägen, men numera kör man ju Östra Bangatan förbi Svampen.

ÄVEN DEN södra utfarten kan ståta med tre generationer vägleder. Från början var rullstensåsen den naturliga färdvägen där vi också har gatresten Gamla Vägen kvar och i slutet av 1920-talet byggdes den då så moderna Gustavsviksvägen med sin ståtliga björkallé. Men på 60-talet var det sedan dags för dagens södra infart som då nästan kändes amerikansk, med alla viadukter hit och dit, något som örebroaren inte alls var van vid.

SÅ TILLBAKS till bilden och den västra utfarten Ekersvägen. Vykortet framställdes sannolikt under slutet av 20-talet eller i början av 30-talet och visar landsvägen österut in mot staden. Närmast ser vi Apelvägen 60 följt av nr. 58 och därefter skymtar Vallnäsvägen (tidigare Vallmosavägen) som svänger av åt vänster. Den förstnämnda byggnaden kallades ”Rosenhill” innan stadsplanen med gatunamnen blev färdig och i denna fastighet bedrevs det från början vändskomakeri.

ATT MED HJÄLP av gamla vykort försöka lokalisera nuvarande byggnader är en spännande utmaning och speciellt villabebyggelsen har haft en tendens att ändra utseende. Många hus har säkerligen haft flera ägare under 1900-talet, som kanske velat sätta sin egen prägel på fastigheten eller haft behov av utbyggnationer. Personligen är jag för en varsam renovering av gamla hus, så att ursprungsstilen ändå bibehålles. Därför blev jag glatt överraskad när det visade sig att byggnaden närmast i bild har kvar det mesta av sitt ursprung, t.o.m. det vackra trästaketet är kvar i original!

Utomhusträ får ju annars utstå mycket av regn, kyla och vind, men det är bara att hoppas att den nuvarande fastighetsägaren tänker bevara det annorlunda originalstaketet. Om ni går förbi där ska ni se upp! För i trädet sitter någonting och ugglar. Dock, till alla eventuella ornitologers besvikelse, den är inte levande.