KASTEN OTTERGATAN - EN MÖTESPLATS I MÅNGA ÅR  (införd 02-01-28)

Många historiska örebroare har fått en gata uppkallad efter sig, så även Carsten Otter, men när stadsplanen 1900 stod färdig döptes gatan till Kasten Ottergatan. Carsten är ett gammalt tyskt namn som även en del svenskar heter, men kanske att stadsplanerarna vid förra sekelskiftet hade gått efter Bagges stavning. I hans bok ”Beskrifning om Upstaden Örebro” stavas namnet utan ”r”.

Hur som helst föddes Carsten Otter 1589 i Bremen och lockades hit av en anställning vid Karl IX:s hov. Eftersom Sverige under långa tider låg i krig behövdes vapentillverkning och gevärsfaktorier inrättades på flera platser i början av 1600-talet, bl.a. i Örebro.

Svårt uppdrag

Med faktori menades inte tillverkning i någon större fabrikslokal utan det hela var mer som en organisation med produktionen utspridd hos olika vapensmeder i Närke. Men man ville locka in smederna till Örebro och det blev Carsten Otters, som det senare skulle visa sig, svåra uppdrag. Närkessmederna vägrade att lämna sina hembygder för att bli stadsbor, men med beviljande av stadsmedel på 1000 daler silvermynt för uppförande av dessa smedjor lockades de så småningom hit. Smederna hade också hotats att bli utskrivna som knektar om de inte flyttade och det verkade ha tagit skruv.

Det blev sedermera som en staden i staden då både Norra och Södra Smedjebacken (nuvarande Olaigatan resp. Hamnplan) anlades och dessa smeder försörjde inte Örebro med några skattemedel, eftersom de därifrån var befriade.

Anlade såg och kvarn

Carsten Otter var faktorichef åren 1626-55 och han anlade både såg och kvarn vid fallen i Snavlunda och stångjärnshammare i Bergslagen. År 1650 uppförde han en stor gård på tomten där Stora Hotellet nu ligger och vid sin död var han ägare till flera stora egendomar. Carsten Otter begravdes i Nikolaikyrkan där en minnestavla över honom, hans två hustrur och tjugo barn finns att beskåda.

På vykortet från 1930-talet ser vi den numera rivna hörnfastigheten Kasten Ottergatan – Nygatan där Klings cigarraffär (tidigare Eyramagasinet) var en mötesplats i många år. Som uppvuxen på Nygatan blev det många godisbesök hos Kalle Kling och det var inte alltid vi ungar kunde bestämma oss på direkten vad vi ville köpa. Kom det då andra kunder in i den lilla butiken blev det snart ganska fullt och gubben Kling mer och mer högröd i ansiktet, och då visste man att snart kom utbrottet: ”Ska ni inte ha något får ni gå ut, ungar!”.

Fru Kling brukade ha mer tålamod med oss och det var ju svårt att bestämma sig. Skulle man ha 1-öresgodis eller 2-öreskola eller rent utav en Marabou mjölkchoklad om man råkade äga en hel krona?

Vi köpte också Coralli tablettaskar, men inte för tabletternas skull, utan för en fotbollsbild. Minns att vi var några grabbar som hade köpt kanske fem askar var och efter varje öppnad ask kastade vi denna full av tabletter i papperskorgen, för vi hade sedan länge förätit oss på dem. Bredvid oss stod några dövstumma killar som inte alls var samlare av fotbollsbilder och de följde oss med stora ögon och trodde väl inte vi var kloka.

Eftertraktad målvakt

Förmodligen hade tillverkarna av fotbollsbilderna medvetet strypt upplagan på vissa spelare och det fanns många samlare som hade ”fullt” i ÖSK utom målvakten Sven-Gunnar Larsson. Råkade man få dubblett av honom kunde man byta till sig minst 20 valfria bilder hos någon annan samlare. Det du Sven-Gunnar, det kanske du inte visste?

Karl Kling bar käpp och hade svårigheter att gå och tydligen var det ordnat så förr att folk med dylika funktionshinder hade så att säga företräde att bli tobakshandlare. En del kanske minns Stellan Skarsgård i filmen ”Kådisbellan”. Detta samband med funktionshinder och tobaksaffär är något som jag inte visste om då utan uppmärksammat på senare år.

På bilden syns också en del av parken Margaretalunden som förr bara var hälften så stor. Vid nuvarande gångbanan i parken gick tidigare Sveavägen och parkytan söder därom fanns alltså inte.