GAMMALT OCH NYTT VID KILSPLAN (införd 04-12-07)

Kilsplan var en stor, öppen (och lerig) plats i början av 1900-talet. Här omkring fanns senare både mjölkaffär, cigarraffär, gummiverkstad, fiskaffär, manufakturaffär, bensinmack och skomakeri.

Kilsplan som det ser ut idag, samma hus som det förr fanns en skoaffär i rymmer idag en dansk retaurang.
                                                                                                            BILD: Hannes Eklund

Javisst var det Kilsplan som skulle ha varit rätt lösning i förra tävlingen, vilket många hade svarat, trots att platsen numera inte ger sken av någon öppen plan. Men förr var både Thulegatan och Norrgatan anslutna till Kilsgatan, vilket de nu endast är med cykeltrafik.

   Vid fastighetsbyggnation fordom lade man ofta ner stor möda och konstnärligt arbete på hörnhusen, vilket vi också ser ett tydligt prov på i hörnet av de två sistnämnda gatorna, ett hus som för övrigt fortfarande väl tål att beskådas.

I början av 1900-talet låg här en skoaffär och man ser faktiskt skylten rakt ovanför hästen på bilden. Senare huserade företaget ”Skomateriellagret och Nåtlingsaffären Monopol” i lokalerna, strax intill Axel Wallins fiskaffär. På tal om fisk, många minns säkert restaurang Guldfisken under 1980- och 90-talen på denna adress Kilsgatan 8, eller för att uttrycka sig riktigt flott; Le Poisson d´Or, som den hette på det verkliga restaurangspråket, franska.

   Deras Sjötunga Walewska var en ren njutning, men med Povel Ramels slagdänga ”Underbart är kort” ringandes i huvudet så var man snart hungrig igen, för det var ingen större bit man fick in på tallriken. Fast nog saknar man en rejäl fisk- och skaldjursrestaurang i Örebro, med tanke på att restaurangutbudet i övrigt är väldigt talrikt.

   Numera kan man där inmundiga äkta smörrebröd eftersom Den Danske Kroen återfinns i byggnaden sedan ett antal år tillbaks. 

För några veckor sedan kunde man se en skolbyggnad till höger på ett vykort i Örebrobilder och detsamma gäller också denna gång då Brolyckans skola framträder på fotot, en skolbyggnad som stod färdig1882 i en tid då lokalkrisen var som störst. Sedan 1870-talet hade tillkommit Sofielunds skola, nya skolan i Ladugårdsskogen, Marsfältet och Rudbeckiusskolan, varav de två sistnämnda till en början var rena flickskolor.

   År 1882 byggdes även Nikolaiskolan vid Trädgårdsgatan som liksom Brolyckan var en pojkskola. Alla nämnda undervisningsanstalter är numera raserade och Nikolaiskolan alldeles helt i onödan, men det är ett kapitel för sig.

   Brolyckans skola kostade 24 000 kronor att uppföra, en skola med blott fyra klassrum, men verksamheten nedlades i slutet av 1930-talet. År 1942 användes den tomma byggnaden av civilförvaret till realistiska sprängövningar, innan den slutligen revs.

När vi väl är inne på ämnet skola kanske det kan vara intressant med temat ”brott och straff” i ämnet. Inte för att det är något som var speciellt relevant till artikelförfattaren (kan bara minnas en liten öronsnibbsnypning och en kollektiv utskickning i korridoren), men man kan tänka sig att förhållandena har varierat genom årens lopp.

   Numera är ju lyckligtvis skolagan försvunnen (i alla fall lärare mot elev), men så sent som på 1960-talet hörde man talas om fall där elever fått fingrarna klämda under bänklocket eller rappade av pekpinnen. Går vi längre tillbaks var det ofta ännu värre bestraffningar. Axel Bromander refererar till 1800-talets skolaga i sin bok Örebro folkskoleväsen och dess utveckling: ”Då kom karbasen (läderpiska) fram och började dansa, kanske utan föregående dom och rannsakning.”

   ”Stadiga käppar användes, som pojkarna i Ladugårdsskogen hade till uppgift att leverera till sin och andras tuktan.”  Bromander berättar också om andra straffmetoder, som den med den öppna spisen. Nej, det var ingen som blev inslängd i brasan, men däremot placerad högt, högt upp på en smal spishylla och ”där fick den bångstyrige pilten stå kvar, tills han blev spak”. Inför hela klassen inte att förglömma.

    Ja, det var nog inte så lätt alla gånger att vara elev förr i tiden och förseelsen behövde inte vara särskilt märkvärdig. Men numera har skolklimatet blivit helt annorlunda för lärarna och jag beundrar verkligen den yrkeskåren. Dagens elever borde känna en djup vördnad och tacksamhet för de människor som vigt sitt liv till att åt dem förmedla värdefull kunskap.