KÖPMANGATAN UPPÅT VÄGGARNA (införd 03-07-07)

Köpmangatan på en vy från 1930-talet. Det är inte bara slottet som är värt att uppmärksammas av alla Örebros hus.

Stadsmänniskan är oftast lite småstressad, medvetet eller omedvetet. Vid lunch ska snabbt ett matställe uppsökas och helst ska också något ärende hinnas med, för att spara tid. Efter arbetet slut vill man ju hem så fort som möjligt, till hemmets lugna vrå. På lördagen görs kanske ett nytt besök i citykärnan och då irrar man mellan olika butiker. Därför kan det ibland vara skönt att ta sig an Örebros gator och torg på ett mer flanerande sätt, ta sig tid att lyfta blickarna uppåt husväggarna. Visst, det kan se märkligt ut om man helt sonika ställer sig och glor upp mot taken på fastigheterna i centrum. Folk kan ju undra vad man står och stirrar på. Är det någon som är desperat och ska hoppa, eller…?

MEN GER MAN SIG HÄN åt husens arkitektur kan man bli rikt belönad på intryck. Fast man gått utefter Drottninggatan och Köpmangatan hundratals, ja kanske tusentals gånger kan man upptäcka detaljer och utsirningar som är helt nya för en. Speciellt gångna tiders arkitekter lade ner väldigt mycket arbete på fasadernas dekorationer, något som verkar ha försvunnit under senare tidevarvs krassa insparningar.

Som många av läsarna säkert känner till så drabbades Örebro av en förödande stadsbrand natten mellan den 22 och 23 mars 1854, då mer än 60 av stadens gårdar försvann i lågorna. Redan lördagen den 25 mars hade borgerskapets äldste kallat stadens invånare till allmän rådstuga och där bestämdes att drätselkammaren skulle vidta nödvändiga åtgärder. Dess ordförande Widestrand fick bråda dagar, men innan månaden var slut hade en speciell tjänst som stadsarkitekt inrättats, ett värv som tillföll den endast 28-årige Johan Fridolf Wijnbladh.  

I DET GAMLA RÅDHUSET, som skonats från branden, stod han varje dag till hjälp för att visa allmänheten det förslag till nya gator och torg som han rekordsnabbt hade arbetat fram. Det nya stadsplaneförslaget antogs vid ett möte med stadens invånare redan den 10 april och på detta kunde ses en helt ny gata; Köpmangatan.

Att vara ledamot av drätselkammaren detta år var en uppoffrande uppgift, från tidpunkten för branden till årets slut hölls inte mindre än 36 protokollförda sammanträden. Nåja, det fanns ju ingen TV eller sommarstuga som stal tid från ämbetsmännen.

J F WIJNBLADHS arbetskapacitet var enorm och han har satt spår även i andra mellansvenska städer som Norrköping, Jönköping, Karlstad och Filipstad. Hans mest storslagna skapelse i Örebro är det på sin tid häpnadsväckande Rådhuset (skymtar till vänster) som påbörjades 1858, men även Stora Hotellet och de två rikt utsmyckade byggnaderna till höger på bilden. Bertil Waldén skrev 1945 om denne Wijnbladh: ”Han förlänade stadsbilden en prägel av pompa och festivitas, som icke kan frånkännas dessa av nutiden föga uppskattade arkitektoniska skapelser.”

Och man är beredd att instämma.

Trots en nedsättande sjukdom var han fortfarande kreativ ända till sin alltför tidiga död 1872, blott 46 år gammal, och av Örebros alla stadsarkitekter är han den som satt den största prägeln. På grund av (eller kanske tack vare) branden fick han möjlighet att börja omdaningen av Örebro från lantlig trähussmåstad till en stenstad med storstadskänsla.

ETT TIPS; vill man lite diskret beundra husen på bilden kan man alltid ta en fönsterplats vid kaféet som finns mittemot, då behöver man ju inte känna sig fånig som står och glor på hus.