BLAND SKRÄNANDE KAJOR OCH SKRATTANDE ÄNDER (införd 03-11-03)

  Två små flickor vid det förr så populära fågelmatarstället vid Kvarndammen. Baksidestexten ger också prov på ett roligt tidsdokument: "Resan har gått bra och vi mår fint. Vi har åkt rulltrappa till Konsumrestaurangen, där vi åt middag".

Vad har örebroarna för förhållande till sina fåglar? Tänker då mest på stadsfåglarna som bilden bland annat ger prov på. Platsen är Kvarndammen i slutet av 1940-talet som förr var ett populärt tillhåll att mata flygfäna vid och än idag finns de gamla kvarnhjulen kvar som minner om platsens månghundraåriga historia som kvarnställe. Men kvarnen har jag skrivit om vid ett annat tillfälle så jag tänkte det här skulle bli ett gåseri, f´låt kåseri om våra bevingade vänner, lite ornitologiskt tänkande. Vänner och vänner förresten, de där ”flyttfåglarna” lär inte ha så många vänner och då tänker jag på de som flyttar två gånger per dygn, först från stadskärnan till landsbygden i gryningen och sedan tillbaks vid skymningsdags.  

Härom kvällen nu i oktober cyklade jag uppför Stortorget och skulle vara borta på ett föredrag med Jan Mårtensson klockan 18.30 och faktiskt tyckte jag det var en maffig upplevelse när tusentals kajor flockvis flög över örebroarnas huvuden med en ljudnivå som knappt går att beskriva. Men det var något stämningsfullt över det hela, solen som sakta sänkte sig ner i horisonten över en stadskärna som skulle dra sig undan den hektiskt fartfyllda dagen till ett viloläge inför nästa dag i evigheten (en stad kanske ändå kan vila under inflytande av kajskrän). Det var mystiskt, kusligt och smått skräckinjagande, som om självaste Hitchcock hade stått för regin, men på ett fascinerande sätt. Det var snudd på att jag kunde försvara dessa fåglars plats och rättighet i samhället ända tills… Ja, ni förstår nog vad som hände och det var inte särskilt fascinerande. Men som tur var hamnade inte den maffiga blaffan i håret, utan på ryggen och den gick relativt lätt att få bort från jackan.

Duvorna, som bland annat bilden visar, var fler förr har jag för mig, då Slottsparken ibland kunde liknas vid Trafalgar Square och det hände ofta att duvorna satte sig på huvudet när man matade fåglarna i parken. Duvorna har även de inneburit ett sanitärt problem genom åren och jag tror att kommunen fått bukt med de värsta obehagen numera. Änderna är väl de fåglar som ställer till minst oreda i staden och trots att de finns här året runt gör de inte en människa förnär, förutom att de skrattar åt en när man cyklar förbi och det är ju ändå lite ohyfsat. Kanadagässen har bildat sina V-formationer och flugit iväg till andra breddgrader och de är väl inte så saknade, särskilt inte det som de brukar lämna ifrån sig på alla gång- och cykelbanor i parkerna.

Men på våren är de fina, eller rättare sagt gässlingarna är det, bara man inte går för nära, för då åker man säkerligen på ett tjuvnyp av mamma eller pappa Gås. Och våren är väl enda tidpunkten som man uppskattar måsarnas skrik, det är ett riktigt vårtecken det, och tro´t om ni vill, det kommer ännu en vår. Av alla svanar som stannar till vid Tysslingen brukar också en och annan leta sig in till staden och bilda familj, och förr fanns det även svarta svanar i Svartån (var annars) som en del vykort kan uppvisa.

Tillbaka till vykortet så kan jag avslöja att flickan mitt på bilden hunnit bli 61 år och heter Margit Lidman. I slutet av 1940-talet brukade hon följa med sin pappa och lillasyster Birgit och mata dessa fåglar vid Kvarndammen, mycket också för att mamman därmed skulle få en ledig stund hemmavid. Det är Birgit som syns till höger och hon gav bort en uppförstoring av detta vykort till sin systers 60-årsdag förra året, vilket blev väldigt uppskattat.

Kanske finns det fler örebroare som vet med sig att de själva eller någon bekant figurerar på gamla vykort? Men det ska förstås vara förlagsutgivna vykort och hör gärna av er till mig i så fall på telefon 019-321851.