Ur artikelserien "Örebrobilder" i Nerikes Allehanda 2001-

 


ÖREBRO FRAMÅT SMÅTIMMARNA (Införd 01-12-31)

Lugn, lugn, det är inget fel på eran syn och inte heller har någon hällt sprattelvatten i morgonkaffet eller teet (får man hoppas). Bilden ska se ut så här och går under benämningen ”fyllekort” i vykortssamlarkretsar. De finns från en mängd olika städer både utomlands och här i Sverige och över Örebro finns åtminstone 6-7 st. med olika motiv. De är inte så väldans vanliga och på en vykortsauktion brukar de gå bort för mellan 100-200 kronor.

På tal om vykortsauktion så hade Nerikes Allehanda en artikel den 20 december där bland andra det avbildade kortet i den artikeln skulle klubbas bort. Härmed kan kungöras att det såldes för mer än 1 000 kronor! Detta är dock inget mått på dess värde som är flera hundralappar under det omnämnda försäljningspriset, men alla som någon gång har varit på en auktion vet hur priserna ibland kan sticka iväg. Ska även meddelas att det inte var undertecknad som var köparen. Ovanstående fakta kan under alla omständigheter få allmänheten att vara lite mer varsam vid vindsröjningar och uppdelningar av dödsbon. Släng inget som kan verka vara onödigt papperskrafs, det kan finnas en raritet däribland.

Sankt Nikolaikyrkan, Engelbrektsstatyn och Rådhuset tillhör bland de mest igenkännliga byggnadsverk Örebro har att erbjuda, efter Örebro slott förstås. Kyrkan har stått här i staden troligtvis lika länge som slottet och det var inflyttade tyska köpmän som på 1200-talet ville ha en egen boning för sin kristna tro. De hade lockats hit av det svenska järnet i Bergslagen och Birger Jarl befrämjade denna invandring 1251 i en kunglig förordning: ”De lybäckare, som önska bosätta sig i Sverige, skall lyda under svenska lagar och kallas svenske”.  Platsen Örebro bestod annars av Ånsta och Längbro sockenförsamlingar med sina respektive enklare kyrkor söder och norr om Svartån  som var avskiljare. Så egentligen kom ju Nikolaikyrkan att hamna i Ånsta socken rent fysiskt sett, även om den inte var dess sockenkyrka.

En stad skulle efter tyskt planmönster bestå av förutom en kyrka; ett torg och ett rådhus. Stortorget på 1200-talet var litet, men naturligtvis fullt tillräckligt på den tiden och det nådde knappt ner till nuvarande Köpmangatan. Stadens rådhus var på medeltiden beläget vid torgets sydöstra hörn, men i och med en gaturätning 1662 byggde man ett nytt i det nordvästra hörnet. Detta uppfördes i sten, vilket var högst ovanligt på 1600-talet, och i två våningar med ett spåntak, samt ett litet torn för rådstuguklockan.

Tidens tand gjorde dock rådhuset förfallet och nya behov gjorde att man invigde en ny ämbetsbyggnad på pricken 100 år efteråt som blev dubbelt så stort som det förra, och man hade faktiskt tagit till vara på yttermurarna till det gamla och byggt på dessa. Rådhuset klarade stadsbranden 1854 rätt bra, men revs ändock strax därefter till förmån för det åren 1859-1862 uppförda nuvarande bygge i nygotisk stil med Johan Fridolf Wijnbladh som arkitekt.

Detta var ett storslaget byggnadsverk (täckande närapå ett halvt kvarter)  i den lilla småstaden Örebro vilket föranledde kung Karl XV vid invigningen av Engelbrektsstatyn 1865 att utbrista: ”Å hut Örebro. Bornera inte svagdicka!”.   Ett uttryck som väl skulle ge en antydning om att staden hade fått en släng av storhetsvansinne, enligt kungens mening. Men man ville likt en fågel Fenix resa sig ur den stora stadsbranden och blicka framåt.

Till sist vill jag passa på att önska ett Gott Nytt År!