MED ÖRNKOLL PÅ ÖRNSRO (införd 06-03-23)

 När Ossian Adlers dog 1921, 91 år gammal, efterlämnade han inga barn, men väl en hel stadsdel; Örnsro.

Den härliga vintervyn från ett 20-talsflygplan var inte helt lätt att lokalisera, om man inte har haft anknytning till området. Den isbelagda Svartån till vänster var till viss hjälp och kanske att någon tog det på den enda  kvarvarande byggnaden; Örnsro-villan (längst ner till höger). Det är denna fastighet som gett hela stadsdelen sitt namn, en för den tiden oerhört lyxig byggnad som uppfördes åt notarien Ossian Adlers.

Ossian Adlers hade arbetat upp sin förmögenhet genom sitt hyrkuskverk vid Kungsgatan 1, som med tiden blev stadens största. Namnet Örnsro kom av hans efternamn, eftersom det tyska ordet adler betyder örn på svenska. Han hade tydligen ett visst idrottsintresse och stadens idrottsliv har mycket att tacka honom för. Samma år (1901) som Adlers själv flyttade till Stockholm så donerade han tre tunnland med förbehållet att marken skulle användas till anläggandet av en idrottsplats. Och1903 kunde staden så inviga Örnsro idrottsplats, en väldigt populär samlingspunkt både för fri idrott och fotboll, skulle det visa sig.

År 1905 hade man ytterligare en invigning då koloniområdet Örnsro såg dagens ljus (utanför bild), en oas som alltså fyllde 100 år förra året. Från att ha varit en bortglömd och ödslig del strax utanför Örebros stadsgräns blev Örnsro ett välbesökt område tack vare denne Adlers och frågan är om han själv någon gång återvände från Stockholm och kunde skåda förändringen.

I villa Örnsro inflyttade så småningom ett kafé och vid bryggan strax utanför stannade båtar till för att passagerarna skulle kunna göra ett besök därstädes eller bada i villans kallbadhus.

Den oexploaterade marken här ute skulle inte bara locka till nöjen, den attraherade även industrin. Från början, redan 1875, hade Elgérus färgeri flyttat till Västå strax hitom Örnsro (lokalerna övertogs 1910 av Bröderna Erikssons snickerifirma). Skofabriken Örnen och Örebro Skjortfabrik var andra företag som etablerades här intill och flera skulle följa. Henrikssons tekniska fabrik hade grundats 1897 på Västra gatan och blivit en stor rörelse i den kemisk-tekniska branschen. Man tillverkade tvål, tandkräm, parfym, såpa m.m. och hade 1902 58 st. anställda. År 1908 hade verksamheten utvidgats till den grad att en nybyggnation var nödvändig. Det är Henrikssons fabrikslokaler som vi ser till vänster om den höga skorstenen och man ägde även tomten Åbylundsgatan 2, strax intill Åbylunds gård.

På nummer 6 av nämnda gata i hörnet av Idrottsvägen, ser vi ännu en fabriksbyggnad. Det var ytterligare en rörelse som efter 11 år i staden förflyttat sin tillverkning ut på landet, som ju det här fortfarande var. Örebro Bleckemballagefabrik hade grundats 1898 av Karl A. Jansson och redan 1905 utvidgades rörelsen i ett nybygge, men också dessa lokaler blev för trånga, så 1909 gick flyttlasset till Örnsro. Order kom in från hela Sverige, men en av de flitigaste beställarna var stadens egen kexfabrik.

De välkända röda kexburkarna tillverkades alltså här och omkring 75 % av tillverkningen var dekorativ plåt. Därför utökades fabriken med litografiskt tryckeri och även lokaler för klipp- och packrum. På vykortet syns ännu inte företagets utvidgning på andra sidan Idrottsvägen som skulle ske 1938. Vid 50-årsjubileet 1948 hade de anställdas antal stigit till 150 personer och man tillverkade årligen miljontals burkar och emballage. Aktiebolaget Plåtmanufaktur i Malmö köpte dock upp rörelsen 1963 och verksamheten flyttades.

Andra företag som valde Örnsro för sin produktion var bl.a. Bröderna Danielsons karamellfabrik och Bröderna Liedströms snickeri på Åbylundsgatan 9 respektive 19. Dessutom Roberts AB och så får vi inte glömma denna tidnings tryckeri, på senare år.

   Bildens hyreshusbebyggelse mellan fabrikerna och villa Örnsro ägdes av AB Smålägenheter och var förr ett särdeles stort barnrikeområde. Byggnaderna gjorde skäl för namnet eftersom det i varje av de tolv husen endast fanns ettor och tvåor. Flerfamiljshusen skulle endast få uppleva 60 år och var på en del håll så pass populära att det åsamkade stora protester i lokalpressen när de skulle rivas i slutet av 1970-talet.