FRÅN SKOBYGGNAD TILL SKOLBYGGNAD    (införd 99-12-05)

Förra veckan var det öppet hus i Virginska skolan, alltså inte Västerplansskolan, utan skolan i gamla Oscariahuset. Då vet nog fler vad jag menar. Alla elever som någon gång gått i den skolan inbjöds också till en liten festlighet på eftermiddagen. Själv kunde jag inte sälla mig till nämnda skara, men jag tänkte det kunde passa bra med en liten historisk återblick i sammanhanget.

Det finns säkert elever som dagligdags går omkring i lokalerna utan att veta något om dess ursprung. Oscariaexemplet är verkligen symptomatiskt med hela Örebro, som ju gått från skostad till att vara skolstad. Men vi måste faktiskt börja i vårt grannlandskap i öster; Södermanland, och närmare bestämt i Västra Vingåker. För där föddes Ernst Åqvist en februaridag 1875. Redan som 10-åring sattes han i en tre år lång skomakarlära hos en av skomakarna i grannsocknen Julita och skola blev det inte tal om förrän efteråt då folkskolans slutkurs snabbt inlästes. Hans mor hade nämligen stora ambitioner för sin son och även de övriga barnen.

Ernst fick sedermera plats som springpojke hos en större lädergrossist i Örebro, och efter bara ett år styrdes kosan till en skohandel i Hudiksvall. År 1895 återvände han till Örebro för att arbeta i ytterligare en grosshandelsfirma, som delvis drevs av hans äldre bror, och efter ytterligare tre år, 23 år gammal, kände han sig mogen att starta egen grosshandel med kontor i Stockholm. Sommaren 1907 grundade han så Skofabriksaktiebolaget Oscaria (namnet från kung Oscar II som dog samma år) som till en början hade sina fabrikslokaler i Sundbyberg och affärerna gick lysande. Det dröjde inte länge förrän en större utvidgning var behövlig, men tomtpriserna i Stockholmstrakten var dyra. I Örebro var det helt andra priser och här fanns redan ett genuint kunnande inom skotillverkningen, vilket Åqvist inte var sen att utnyttja.

Tomt inköptes i södra stadsdelen av Örebro med fabriksinvigning 1914 och relativt omgående utkom detta reklamvykort. Ja, Örebro kunde med rätta kalla sig Sveriges skohuvudstad för samma år som Oscaria så etablerades även fabrikerna Rex och Kronan. Dessförinnan hade stadens första skofabrik sett dagens ljus redan 1894. Andra skofabriker var Skandia och Örnen vilka 1930 resp. 1933 blev uppköpta av Oscaria.

Den nya Oscariafabriken som stod klar 1914 var förstås toppmodern, med stora, ljusa och luftiga maskinsalar och produktionen slog alla rekord; 1916 tillverkades 340.000 par. Oscaria kunde med sin massproduktion verkligen pressa priserna och det gjorde att koncernens butiker gick väldigt bra. Redan 1917 hade man sju olika butiker runt om i Mellansverige och ungefär samtidigt nedkom direktör Åqvists sjunde barn varpå han yttrade: "Sju barn har jag och en affär för var och en skall jag ha". Att ha en butik för varje barn eller tvärs om, var något som Ernst Åqvist snabbt fick slå ur hågen för redan 1922 var antalet butiker uppe i 24, 1934  243 och 1939 hela 275.

Andra världskriget medförde att svensk skoindustri växte sig allt starkare och av Sveriges hela skoproduktion kom hälften från Örebro med omnejd. I Örebro var 1/3 av alla arbetare sysselsatta inom skoindustrin och Oscariakoncernen med sina 2 000 anställda (inkl. butiker) var naturligtvis störst.

Hur stod det till med personalen då? Ja, Oscarialedningen värnade verkligen om sina medarbetare ch redan 1926 inrättades en tjänst som personalkonsulent eller "fabrikssyster" som hon också kallades. Detta var något unikt inom svensk industri och säkert välbehövligt eftersom arbetsmiljön ofta var påfrestande med maskinbuller och starka lukter från läder och lim. År 1929 överlät makarna Åqvist sitt sommarhus Sundbyvik vid Hjälmaren till personalen som ett rekreaktionsområde. Åtskilliga är de Oscariaanställda med familjer som fått chansen till en riktig semestervistelse när ekonomin var skral. Oscarias Intressekontor var ett annat begrepp som bistod med ekonomisk service och hade till uppgift att stimulera sparande och insättningar till de anställdas skatter, hyror, försäkringar, ved och kol etc. Det byggdes personalbostäder vid Södra Allén öster om Kungsgatan och gatan blev följdriktigt döpt till Skomakaregatan.

Det tunga och ofta monotona arbetet på fabriken gjorde att kamratskapen bland de anställda utvecklades positivt, den berömda "Oscariaandan" är det många som vittnar om. Det fanns även en personaltidning "Skobandet" och i decembernumret 1957 kunde man läsa om jubileumsfesten i Idrottshuset två månader tidigare. Oscaria firade alltså 50 år och "maken till skiva har sällan skådats på våra breddgrader" skrev lokalpressen efter den hejdundrande tillställningen med c:a 2 000 gäster, förutom Sickan Carlsson, Martin Ljung och Bertil Boo. Direktör Gösta Åqvist, den då bortgångne Ernsts son, höll också ett festtal och man kan förmoda att han redan då visste åt vilket håll vindarna blåste, även om han naturligtvis inte ville lägga någon sordin på feststämningen.

Med facit i handen vet vi att inte bara Oscaria utan hela den svenska skoindustrin inte kunde anpassa sig till den ökade skoimporten och andra länders konkurrens. Ernst Åqvists änka Lillie fick uppleva den stora 50-årsfesten, vilket säkerligen var ett mäktigt ögonblick, hon hade ju stöttat sin make under företagets expansioner under alla dessa år. Kanske blev hon tagen av den jättelika nostalgiska aftonen så till den grad att hennes kropp inte orkade mer, för senare under samma kväll gick hon över till sin avlidne make på andra sidan.

På 60-talet ökade skoimporten alltmer och familjen Åqvist såg ingen annan utväg än att sälja rörelsen till kanadensiska skoimperiet Bata Shoe Ltd. De hade vid övertagandet lovat att driva fabriken i ytterligare tre år, vilket också skedde innan Oscaria slutgiltigt gick i graven 1971. Många olika slags maskinljud hade hörts i Oscarias fabrikslokaler under alla dessa år, men också många skratt. Ett speciellt skratt utspelade sig i ett något dramatiskt sammanhang. Växeltelefonisterna Clary och Maj-Britt satt som vanligt i sitt växelbås när en okänd man plötsligt kommer in och talar i luckan. Denne frågade efter en viss person, men fick till svar att han inte fanns på plats för tillfället.

- "Ta hit honom annars skjuter jag er!!" replikerade den förvirrade mannen och sträckte ner handen i fickan.

Det lät ju inte riktigt klokt tyckte växelflickorna och Maj-Britt satte igång att skratta, men han blev allt mer hotfull och Clary började inse stundens allvar, kom på något sätt ner på golvet och ålade sig till dörren där hon fick kontakt med övrig personal, och Maj-Britt......ja, hon skrattade och skrattade. Clary påtalade den hotfulla situationen, vilken dock ej blev särskilt trovärdig när de övriga tittade in i växelbåset och fick se Maj-Britt sitta och gapflabba. Hursomhelst lyckades hon övertyga dem om allvaret, de kom till undsättning och greppade tag i mannen och så småningom kom också polisen. När det hela hade lugnat ner sig hade Clary en fråga som hon var tvungen att få svar på; till sin kollega Maj-Britt.

- "Men hur kunde du bara sitta och skratta hela tiden?".

- "Tja, vad skulle jag göra?" svarade Maj-Britt helt naturligt.