NOSTALGI FRÅN FORNA TIDERS LEKPARKER (införd 03-03-31)

 Lekande barn i Oskarsparken på 1930-talet. Här finns fortfarande en lekpark, dock med annat utseende.

 Nu ska vi ta fram, om inte barnasinnet, så ändock barnaminnet i oss. Örebro har ofta blivit kallat ”Parkernas stad” beroende på den stora förekomsten av grönskande oaser i vår hembygd, och i dessa parker anlade man så småningom även lekplatser.

Den yngre generationen kanske inte uppskattade blommor och blad lika mycket som de vuxna, för barnen lockade istället nöjen. Bilder och vykort på lekplatser är inte vanliga, men här är i alla fall ett från 1930-talets Oskarsparken, och det är full aktivitet åtminstone på barnen, för mammorna sitter förstås och övervakar sina ättlingar. Det var ingen tillfällighet att det var just mödrar som fastnade till höger på bilden, detta var ju långt innan pappaledighet och liknande reformer.

TILL VÄNSTER ser vi en klassisk lekanordning som helt har försvunnit för dagens barn. Den kvadratiska klätterställningen i fyra plan hade åtminstone vi 60-talsbarn väldigt roligt med, och av bilden att döma ser 30-talsgenerationen ut att ha lika skoj. Men det ska inte stickas under stol med att den var lite farlig, vilket var något av tjusningen förstås, och man hörde en del skryta med att de hade hängt upp- och ner i knävecken på den översta pinnen. Riskfyllda lekanordningar rensas naturligtvis bort och så även den förr, i många lekparker, så vanliga karusellen.  

NÄR JAG VÄXTE UPP fanns en sådan ungefär mittemellan de bägge sandlådorna på bilden och visst, det hände en del olyckor. Farten kunde bli riktigt hög och alltid var det något barn som trodde att det gick att hålla i sig, men som likväl misstog sig och ramlade av.

Satte man sig på en bräda i mitten av karusellen så gjorde centrifugalkraften ändå att man drogs mot kanten och då gällde det att ha krafter att hålla sig kvar. Sedan var det alltid några som skulle visa sig modiga och sticka in en fot eller ett ben under karusellen medan den var igång, men dessa fick skylla sig själva om något hände.

Kring 1976-77 drogs dessa karuseller in helt och hållet sedan det visade sig finnas nya innovativa sätt att öka hastigheten och med den också olycksrisken. Ungdomar satte mopedens bakhjul mot karusellens kant och gasade på och därmed såg kommunen till att det var slutsnurrat för alltid. Går ni in under www.orebrobilder.info.se och klickar fram till artikeln ”Bilden väckte minnen till liv” så finns karusellen att beskåda på Internet. Det lär också finnas ett exemplar i en villaträdgård i Hidingsta om någon skulle vilja återse detta museala föremål i levande livet.

GUNGORNA sedan flera decennier består som bekant av gamla bil- och traktordäck, men på min tid utgjordes de av enkla träbrädor; en blå, en grön, en röd och en gul. Bland oss grabbar var det kapplöpning till gungställningen, för den som kom först kunde ju välja gunga och då blev det förstås den blåa, för ”blått är flott”. Det gick möjligtvis även an med den gröna, för ”grönt är skönt”, men inte den röda för ”rött är sött” och det passade mest för flickor.

Gungstunden kunde kännas förstörd om man hade en sådan fruktansvärd otur att få den gula, för gult var fult, tyckte vi i alla fall då, och på många gungställningar var denna en bäbisvariant vilket inte gjorde saken bättre. Sådana här allvarliga och viktiga angelägenheter upptog vår vardag på det glada 60-talet. Men sämst var det förstås för den som råkade komma femma i springtävlingen mot gungställningen, denne fick snällt stå och vänta tills någon av de fyra andra tröttnat.

GUNGORNA SATT INTE uppe året runt som i dag utan de monterades upp någon lämplig dag när de ansvariga ansåg att vintern hade rasat ut. Detta var vårtecknet med stort V för oss. Med dessa trägungor kunde man få upp en betydligt högre fart än med dagens däckgungor och vi hade också prestigefyllda hopptävlingar.

När man hade fått upp en hyfsat lagom fart samlade man mod för att lätta från gungan och hoppet resulterade förhoppningsvis i att man tog ledningen i tävlingen, om man nu landade på fötterna. Det hände att man kunde ”slå över”, som vi sa, vilket betydde att vi tappade överbalansen och stod på öronen. Då gällde det att sanden under var mjuk och att man åtminstone hade fått fram händerna som första skydd. Men oftast var det tyvärr grus och ibland på sommaren så torrt, att man knappt kunde göra sina streckmarkeringar i det.

LUSTIGT NOG (eller olustigt) läser jag en larmrapport i dagstidningen, precis när jag skrivit färdigt dessa rader. Där står att däckgungan kan vara farlig för barnen, eftersom de kan få i sig cancerframkallande ämnen om de biter eller suger på däcken. En utredare på Kemikalieinspektionen förordar därför trägungor. Se där, kanske en renässans är på gång.

NÅVÄL, allt är stadd i förändring, så ock våra lekplatser. Men glädjande nog har jag upptäckt en park där man ändå har hållit på nostalgifaktorn och har bevarat gamla lekdon från förr. Det är Brunnsparken, där den blåa gunghästställningen fortfarande står kvar och där även den originella rundformade klätterställningen i metall klarat sig från skrotning. Det känns härligt att trots allt få känna en fläkt från 60-talet.