Många hus har försvunnit ur stadsbilden under årens lopp. Bland annat dessa som låg på Rudbecksgatans högra sida, med jämna nummer. Här på ett foto från 70-talet.

 När man tittar på alla gamla bilder över rivna fastigheter, ofta öde och redan utflyttade, ska man inte glömma bort att det en gång bott en massa människor i dem. Det kan vara skiftande livshistorier som ligger bakom, vilka man önskat hade blivit dokumenterade.

För det är ju genom de boende som husen fått liv och som ger den där helheten, än bara anblicken av fasader.

Det dök upp ett gammalt tidningsurklipp från 1969, alltså snart 50 år sedan. Någon som hette Thomas Dahlqvist hade där skrivit om sin barndom i Rudbecksgatan 8, det gula huset mitt på bilden. Det är sådana berättelser man önskar läsa om flera andra byggnader i staden.

Thomas hade bott där under 20 av sina första levnadsår och kunde ledsamt se hur bostadshuset sakta förföll mot en säker rivning.

"Jag minns , och det är inte alls länge sedan, när Rudbecksgatan var en liten idyllisk småstadsgata med trädgårdar, häckar, syrénträd, buskar och trädrader. Häckarna gick ut ett tiotal meter från husen och innanför dessa fanns syrénbuskarna, de små knotiga trädväxterna som doftade så gott på försommaren och som var så bra att klättra i."

Ja, någon småstadsgata kan man då rakt inte säga att det är nu, stadens mest trafikerade. Thomas beskriver också ett väldigt bokträd som sträckte sina brunröda blad högt över hustaket. Det måste vara det man ser över taket till den gula byggnaden.

"Var man riktigt djärv hade man kunnat ta sig ifrån taket över till trädet, men så djärv var man aldrig."

"Ingen annan gård hade ett stall. Här fanns ett tag tre bondkampar, som drog ett åkeris vagnar runt stan."

"Det var en ständig strid mellan oss och kuskarna. Vi fick inte vara på den underbara höskullen ovanför stallet och det tyckte vi inte om."