STRÖMSNÄS - EN IDYLL I ÖREBROS UTKANT (införd 05-05-08)

 Strömsnäs i början av 1900-talet, ett populärt utflyktsmål för stadens invånare. Byggt 1895 och rivet 1971, men däremellan skådeplats för mycket nöje.

Ett säkert vårtecken är när Karlslunds hembygdsförening utkommer med sin årsskrift och den som kom nu i april är den 18:e i ordningen. Redaktören Hans-Olov Andersson har alltid en enastående förmåga att samla ihop intressant material på ett så pass litet område och det verkar som om Karlslundsbygden är outömlig på fakta och skildringar. I årets upplaga kan man bland annat läsa om både fåglar, brännvinsbränneri och gamla affärslokaler.

  Jag hade äran att få medverka i förra årets nummer och behandlade då en numera försvunnen företeelse; Strömsnäs i Hästhagen. Många äldre örebroare har minnen av denna byggnad i dess natursköna läge, men för alla yngre och nyinflyttade får vi härmed göra en tillbakablick.

Tidigare har jag berättat om flera av de sommarställen i Adolfsberg som ägdes av stadens förnäma befolkning, men det var ju inte alla förunnat att ha ett bestämt mål för sin söndagsutflykt. För när arbetsveckan var slut ville man, precis som idag, ut i det gröna på sin lediga dag. Det stora söndagsnöjet bland allmänheten i slutet av 1800-talet var ofta att packa en picknickkorg och kanske ta en tur med en av ångsluparna mot Hästhagen. Olika loger och frikyrkor förlade sina söndagsmöten ute i det fria och områdena runt Karlslund var verkligen populära. 

   Eftersom det var svårt att passera under järnvägsbron så gick man på båtarna från en brygga i Hagaparken. Inte långt därifrån drev källarmästare Johan Eriksson restaurang Vasakällaren och han insåg de stora möjligheterna för Hästhagen. Han hörde sig för med markägare Theodor Dieden på Karlslunds gård om att få arrendera mark i den västra delen av Hästhagen för uppförande av ett värdshus, vilket beviljades 1895. Han fick även byggnadstillstånd för en egen bostad intill och för bryggor till sina nya ångslupar, som skulle komma att kallas Strömsnäs I och II.

Det ursprungliga Strömsnäs bestod endast av den låga mittendelen och uppfördes, som mycket annat vid denna tid, av Bröderna Erikssons snickerifabrik. Det blev en given succé och efter några år förlängdes fastigheten med de två tillbyggnaderna i dubbla våningsplan som bilden visar. Förutom naturupplevelsen vid Strömsnäs lockades besökaren även av dansbana, konserter, artistuppträdanden, teater, kafé, restaurang och ibland även fyrverkerier. Tennisbana, krocketplan och kallbad gjorde att även den sportintresserade här fick sitt lystmäte.

Värdshuset gynnades också av markägaren Dieden som hit förlade några av Karlslunds gårds skördefester där personalen med respektive kunde njuta av mat, dryck och dans. Många föreningar och organisationer höll sina årsmöten och festligheter vid Strömsnäs, som Örebro Fabriks- och Handtvärksförening den 19 juli 1902 då en storslagen supé anrättades. Till kaffet höll fabrikör Anton Hahn ett bejublat anförande och uppskattade hedersgästerna landshövding Axel Svedelius och fabrikör D.J. Elgérius medverkande under förhandlingarna. Sedan utbringades ett fyrfaldigt leve för fosterlandet, följt av nationalsången.

På 1910-talet bredde emellertid fylleriet ut sig vid Strömsnäs och Hästhagen, vilket gjorde området till en oroshärd. Den stora oordningen gjorde att den hästdragna fyllekärran ofta gick åt detta håll och polisen fick även i uppdrag att avstyra bråk mellan olika slagskämpar. Sommaren 1916 blev därför den sista för det offentliga nöjeslivet här ute, men i och med att KFUM tog över byggnaden 1918 levde ändå livet vidare för Strömsnäs, med både servering och nöjen under mer ordnade former.

Byggnaden blev så småningom omodern och otidsenlig, men KFUM blev kvar till augusti 1968 och sommaren året därefter kom jag Strömsnäs riktigt nära. Eftersom byggnaden övertagits av Idrottsstyrelsen där också min far arbetade, så hade han tillgång till lokalerna. Det året hade vi i vår familj inte något eget sommarställe, så vi kunde få disponera det tomma huset precis som vi ville. Som grabb tyckte man det var spännande att med den jättelika nyckelknippan (säkert 50 stycken av den gamla 1800-talsmodellen) öppna de många dörrarna i det kusligt öde och mystiska före detta värdshushotellet. Hade väggarna kunnat tala så kunde de ha berättat om många skiftande historiska skeenden. Och den som hade varit i Jack Nicholsons rollfigurs tillstånd i filmen The Shining hade säkerligen kunnat både se och höra Anton Hahns tacktal den där sommardagen 1902 och även stämma in i sången och musiken.  

I april 1971 jämnades så byggnaden med marken och en epok gick tyvärr i graven.