TENNGJUTAREGÅRDEN FICK NYTT LIV I WADKÖPING (införd 04-02-16)

När vykortsfotograferna letade motiv för 100 år sedan var stadsdelen Söder fortfarande en rest av det gamla Örebro och det var egentligen det nya man ville visa upp. Här är ändock ett av få söderkort.

Som berättats tidigare i denna spalt var vykortsfotograferna förr väldigt flitiga. I stort sett hela Örebro förevigades på förlagsutgivna vykort, men det finns dock vita fläckar.

För att nämna några; Karlslunds flygfält, Saluhallen vid Hamnplan och stadens olika cirkusbyggnader, men även stadsdelen Söder. De vykort som visar det riktigt gamla Söder längs Drottninggatan och Kyrkogårdsgatan är lätt räknade, men här ovan avbildas ett av dem. Det som 10-tals-fotografen hade i kikaren (eller linsen är väl ett bättre uttryck) denna gång var dock att visa upp den ståtliga och nybyggda fastigheten till höger i bild, på adress Drottninggatan 63, en byggnad uppförd 1910. Här stod tidigare ett vitt envånings stenhus som fanns i vägen för framdragningen av Södra Allén 1909. Många kämpade för att bildens ståtliga hörnhus skulle få stå kvar när man sanerade det gamla Söder på 1950-talet, men förgäves, för nybyggnationen på högra sidan av Drottninggatan skulle vara enhetlig, så hade man bestämt. Det innebar alltså att tomten skulle komma att vara bebyggd med tre olika fastigheter under cirka en 50-årsperiod, månne rekord?

Byggnaden till vänster finns dock kvar än idag, men ändå inte. Lugn, jag ska förklara mig; den är alltså flyttad till Wadköping och där den stod tidigare i hörnet av Drottninggatan och Södra Allén finns sedan slutet av 1950-talet modernare bostäder. Denna byggnad utgjorde förr i tiden den första anblick som resande söderifrån fick och kommer man gående från Stadsparken mot Wadköping möts man av samma syn.

Den går under benämningen Tenngjutaregården, hade på sin tid adress Drottninggatan 76 och fick sitt namn för att stadens siste tenngjutare, Gustaf Wilhelm Lindberg, här hade sin bostad och verkstad. Innan gatuadresserna kom till kallades tomten helt enkelt för Söder 82 och man kan se på Erik Nybergs stadskarta från 1784 att den då var bebyggd och tillhörde rådmannen Johan Broms, som dock själv bodde vid Stortorget.

Det var en ansenlig gård i 1700-talets Örebro och det kan vi också utläsa av ägarnas yrkestitlar; mellan 1790-91 ägd av en postinspektor, åren 1793-1829 av en landssekreterare och tullinspektor (de fyra sista åren av änkan) och 1830-1885 slutligen av nämnde tenngjutare, som därefter sålde gården till Örebro stad.

Förr i tiden var det ju vanligt med stora barnfamiljer, men inte i tenngjutare Lindbergs fall. Han och hans fru hade bara en dotter, men i hushållet tillkom återkommande flera gesäller och lärlingar, plus Lindbergs svärmor och svägerska med son.  I gården fanns på 1850-talet, förutom tenngjuteriet, också plats för målaren Johan Wahlberg med verkstad, gesäll och tre lärlingar. Senare förekom även skräddare, kakelugnsmakare, bokbindare och linnevävare. I boken ”Från Bergslag och bondebygd 1957” beskriver landsantikvarien Bertil Waldén ingående de första planerna för det kulturreservat som senare skulle få namnet Wadköping. Han skriver också: ”Tenngjutaregården blev med tiden en formlig asyl för merendels fattiga änkor och mamseller.”

Under tiden 21 mars till 24 april 1957 monterade man så ner Tenngjutaregården för tillfällig förvaring ute vid Renhållningsverket och 1965 var det dags för invigningen av Wadköping med självaste kung Gustav VI Adolf vid bandet, samma år som staden firade sitt 700-årsjubileum. Tenngjutaregården är väl kanske förutom Kungsstugan den byggnad som frekventeras mest av besökare till kulturområdet, för här kan man handla i handelsboden och här kan man även ta en fika. Eller som undertecknad gjorde nu i december; njuta av ett delikat och fullspäckat julbord, i en mysig och tidsenlig miljö. En stor kulinarisk upplevelse och man borde kanske tipsa Michelinguiden i Frankrike…