Ur artikelserien "Örebrobilder" i nerikes allehanda 2001-

 


BILDEN VÄCKTE MINNEN TILL LIV   (införd 01-03-15)

 

Visst är det härligt med gamla bilder från svunna epoker. Det behöver inte gå många årtionden förrän vi lite småroat ser på folks annorlunda klädedräkter på diverse fotografier. Därför fångade denna bild ur Nerikes Allehanda 13/11 1999 min speciella uppmärksamhet.

Det hade utkommit en bok som heter ”Örebroskolan då och nu” av Maria Hermansson, vilken handlade om dövskoleverksamheten i Örebro under 125 år.

Eftersom bilden föreställde Stureskolan som jag själv gick i sedan den blev vanlig folkskola och eftersom fotot även visade upp barn från min tidsepok så granskade jag bilden lite extra. Av bildtexten kunde man dock utröna att det rörde sig om karusellåkande 50-talselever, ett faktum som grusade mina förhoppningar om att känna igen någon på bilden, och förresten så kände jag ju ingen som gick på dövstumsskolan. Men det var något bekant med fotografiet vilket nödgade mig att titta lite närmare och... Ja, men tusan är det inte jag själv som står där mitt i bilden?! Men jag gick ju inte på dövstumsskolan och var bara tre år 1959, så det stämde ju inte.

Då kom jag i håg ett tidigt 60-talsminne, ett av de bättre faktiskt, då undertecknad tillsammans med tre andra grannungar alldeles på egen hand fick gå till ett litet tivoli på dövstumsskolans skolgård. Förmodligen anordnades tivolit som ett slags avsked för skolan som dövstumsskola. Terminen efter stod Birgittaskolan färdigbyggd på Oskarsvägen och Stureskolan kunde inhysa hörande elever precis som idag.

Minns att jag plötsligt kände mig vuxen på ett sätt trots min ringa ålder, att få gå utan pappa och mamma på tivoli och tillsammans med en tjej, Liselott. Det kändes nästan som att vi var pappa och mamma, trots att mitt sällskap var hela två år äldre. Vi var dock inte ensamma, ungefär jämnåriga Anders och Ingela, var också med och glada i hågen, med några kronor på fickan, stövlade vi fyra iväg på ett riktigt äventyr.

Inte samma faror
Det här var alltså 1961 och trafiken var inte närmelsevis så farlig som den är idag och ordet pedofil var inte uppfunnet. Idag skulle nog ingen släppa iväg så små barn att gå ett par kilometer, inte ens en ljus vårkväll. Tiderna förändras och kanske att våra föräldrar tvekade även de, men att vi barn tjatade och fick vår vilja fram, detta minns jag ej.

Minns inte heller att vi åkte denna karusell och att någon tog kort. Detta syns kanske även på bilden för själv tittar jag rakt upp i luften och ser allmänt snurrig, men glad, ut. Jag är alltså den lille parveln som krampaktigt håller i sig och på högerkanten står Anders och vinkar, medan Ingela skymtar till vänster på karusellen.

Men Liselott då? Kanske att det är hon som står och betraktar oss i bildens vänsterkant. Karusellen var en typ som fanns i praktiskt taget alla parker på 50-, 60- och kanske en bit in på 70-talet. Man kunde få upp en hiskelig fart med denna vilket roade oss väldiga som också bilden visar. Men det fanns också en påtaglig olycksrisk, ungar kunde ramla av och det hände att man fick in något ben under karusellen. Detta var nog den bidragande orsaken till att denna förlustelse försvann från våra parker.

Pilotkänsla
Men det jag mindes bäst från denna kväll var ändå en flygplanskarusell som ingick i tivolit, efter åtskilliga varv med denna så kände man sig som en riktig pilot och antagligen gick min medhavda kassa oavkortat till denna attraktion. Slutligen ber jag att få tacka författaren som valde ut denna bild som omslagssida och att Nerikes Allehanda recenserade boken, annars har jag nog aldrig blivit varse att fotografiet överhuvudtaget fanns.