Harald hårdråde (Hårfagreätten)

kung Norge. Blev högst 51 år.

Barn med Tora Torbergsdotter (Arnungaätten) (1025? - >1066)

Noteringar

Deltog 1030, på halvbrodern kung Olaf den heliges sida, i slaget vid Stiklastad i Nord-Tröndelag, där kungen stupade. Lämnade därefter Norge och for till Novgorod, där han uppehöll sig en tid innan han med 500 man fortsatte till Konstantinopel i Byzantium, där han som anförare av väringagardet tjänstgjorde i kejsarens livvakt. Deltog där förtjänstfullt i flera strider i medelhavsländerna, bl.a. på Sicilien. Vände efter 1043, med stora rikedomar, hemåt över Ryssland och mottogs vänligt i Sigtuna av kung Anund Jakob. Då Magnus den gode regerade i Norge, och Danmark, vid hans hemkomst 1046, delade han sina rikedomar med kungen mot del av riket. Blev efter kung Magnus död 1047 ensam härskare i Norge; striden mellan honom och den danske tronpretendenten Sven Estridsson ändade efter sjöslaget vid Nissan 1062 med förlikning, vari Sven erkändes som kung i Danmark och Harald av Norge. Utövade dessutom enligt uppgift ett visst övervälde över Island. Drog 1066, efter kung Edward the Confessor död, med stor flotta till England men besegrades av den anglosaxiske kungen Harald Godwinsson i slaget vid Stamford bridge (nära York) i september samma år. I det inre hävdade Harald med våldsam kraft gentemot aristokratiska och lokala intressen den kungliga myndigheten. Kyrkopolitiskt strävade han efter oberoende av ärkestiftet Hamburg-Bremen och lät viga sina biskopar i England och Normandie. [NFB, X/1442f; ES, II/109]