Alfred the great (Wessex)
kung England. Blev högst 50 år.
Noteringar
Alfred (Ælfræth), efterträdde 871 sin bror Edelred som kung av Wessex; ett rike, som till största delen låg i danskarnas våld och som genom deras ständiga plundringståg blivit fört till undergångens brant. Alfred, som redan under sin brors regering avlagt lysande prov på skicklighet och kraft att tillbakaslå danskarnas anfall, fördubblade nu sina ansträngningar för att återställa sitt lands oberoende. I början fördes striden med växlande framgång, men fienderna sände ständigt nya skaror över till Englands kuster, och Alfred måste flera gånger genom penningesummor friköpa sitt land från dem. Slutligen översvämmade en väldig dansk här västsachsarnas kungarike (878). Alfred var i ytterlig fara, men lyckades i Somersetshire samla omkring sig en liten skara, som sedan tjänade som medelpunkt för försvaret. Hans styrka ökades, och snart var han i stånd att tillfoga danskarna ett avgörande nederlag vid Ethandún (sannolikt Edington i Wiltshire) år 878. Att Alfred under danskarnas invasion vandrat omkring fattig, förklädd och okänd av sina undersåtar, torde kunna förvisas till sägnernas område. Han var visserligen bragt i svårt betryck, men han lade aldrig ned vapnen. Efter slaget förband sig danskarnas hövding Guthrum att lämna Wessex och lät därjämte döpa sig - han fick i dopet namnet Ethelstan - tillika med en stor mängd av sitt följe.
Under de fredliga år, som nu följde för England, ägnade sig Alfred åt sitt lands inre utveckling. Han återuppbyggde förstörda städer och fästen samt anlade nya, byggde fartyg, uppmuntrade handel, näringsflit och geografiska upptäckter, inkallade främmande handtverkare och köpmän samt utgav en mängd visa lagar och författningar. Det mest slående i hans lagar i jämförelse med hans företrädares är frånvaron av varje hänsyn till olikheten mellan engelsmän och britter. De senare hade nu inom det västsachsiska riket praktiskt taget blivit engelsmän. Det är ett stort och egendomligt drag hos Alfred, att han mitt i en tid av okunnighet och barbari med en iver, som få regenter någonsin upphunnit, sökte främja sitt folks upplysning och andliga förädling. För detta ändamål uppbyggde han de under krigen nedbrutna klostren, den tidens härdar för vetenskap och odling, och inkallade till sitt hov en mängd lärda män. Han översatte och bearbetade från latin till angelsachsiska Boëthius' berömda skrift "De consolatione philosophiæ" (Om filosofiens tröst), Bedas "Historia ecclesiastica gentis anglorum" (Angelsachsernas kyrkohistoria), Orosius' "Historiarum libri VII adversus paganos" m.fl. I detta sistnämnda, arbete införde Alfred även åtskilliga geografiska underrättelser, bl.a. norrmannen Ottars beskrivning över Norge, företrädesvis över Finnmarken från Hålogalands norra gräns till Dvinaflodens utlopp, samt även en del andra upplysningar, som han hämtat ur nordiska resandes mun. - Det tycks även ha varit Alfred, som kallat till liv den märkliga historia på engelska språket om engelska folket, vilken kallas "The english chronicles".
År 884 landsteg en svärm vikingar och började belägra Rochester, men drevs av Alfred tillbaka till sina skepp. Hans fredliga värv avbröts åter 893 av ett nytt infall av danskarna under den fruktade vikingen Hasting. Vid deras ankomst reste sig även danskarna i Northumberland och öst-Angeln. Alfred var dock fullt rustad att möta dem och tillfogade dem flera nederlag och förluster. Han kunde likväl icke hindra dem att översvämma och plundra en stor del av landet, och först 897 lyckades han förjaga huvudstyrkan från England. Återstoden av hans regeringstid synes ha varit fredlig. Efter en mångårig sjukdom avled Alfred 901, 52 år gammal. Alfred den Store var enligt alla engelska hävdatecknares överensstämmande omdömen den visaste, bäste och störste kung, som någonsin härskat i England. Han var stor icke blott i det offentliga livet, såsom krigare, statsman och lagstiftare, utan även i sitt enskilda liv, såsom kristen och människa. Hans skrifter utgavs i 2 band 1858 under titeln "The whole works of king A". Den viktigaste källan till hans historia är de av hans vän Asser skrivna "Annales rerum gestarum Aelfredi". [NFB, I/561ff; ES, II/78]
|