ZOOLOGISKA MUSEETS I LUND VÄNNER

Startsida | Sven Nilsson-hallen | Retziusgalleriet | Stobaeussalen | Fler samlingar | Artregister | Historik | Kontakt och länkar


Zoologiska museets historia

Stobaeus och Retzius (1700-talet)
Sven Nilssons tid
Samband med Riksmuseum
Flyttningar på 1840-talet
Nybygget på Helgonabacken
Entomologiska samlingar
Donationer
Källor

 

1700-talet: Stobaeus och Retzius

Zoologiska museet i Lund räknar sitt ursprung tillbaka till början av 1700-talet. Då verkade Kilian Stobaeus, framstående läkare och naturforskare i Lund och känd som Linnés lärare under det år denne bodde i Lund, 1727-28. Stobaeus hade ett naturaliekabinett, dvs en stor samling naturalier (uppstoppade djur, snäckskal och dylikt, även etnografiska föremål) som han skänkte till universitetet år 1735. Stobaeus medhjälpare Leche hade samlat insekter, vilka också kom med i donationen. En del av dessa finns kvar på museet och räknas som den näst äldsta insektssamlingen i världen. En målad minnestavla över Stobaeus med latinsk text finns i Zoologiska institutionens högtidssal.

Universitetet, som grundades 1666, hade då sina lokaler i Lundagårdshuset. Denna byggnad, som uppfördes åt den danske kungen Fredrik II år 1578-84, donerades till det nygrundade universitetet av Karl XI. Stobaei naturaliesamling kom att hamna i rummet på västra gaveln på andra våningen (byggnaden hade bara två våningar, den tredje byggdes till på 1800-talet). I rummet bredvid fanns en anatomisk teater (dissektionsrum).

Vid mitten av 1700-talet var aktiviteten låg och samlingarna mest inlåsta. Naturvetenskapen i Lund representerades av E.G. Lidbeck som var Linnélärjunge från Uppsala och mest botaniskt intresserad. Det var Lidbeck som odlade mullbärsträd och födde upp silkesmaskar på nuvarande Södra Lasarettsområdet för att i tidens anda försöka framställa inhemskt silke (man fick fram en liten bit silkestyg som nu finns på Zoologiska museet, men produktionen blev inte ekonomiskt lönande). Lidbeck införde Linnés metoder för klassifikation av växter och djur i Lund, och dessa fullföljdes sedan av Retzius.

Mot slutet av århundradet förbättrades situationen för de zoologiska samlingarna, då Anders Jahan Retzius fick i uppdrag att ordna dessa. Retzius var en mångsidig naturvetare som hade disputerat i kemi och undervisade i zoologi och geologi efter att ha blivit professor i naturalhistoria 1787. Han blev även professor i ekonomi 1786. Han övertog botanikundervisningen efter Lidbeck 1795 och från 1798 fick han även överta kemiundervisningen vid universitetet.

Han utgav böcker om klassifikationen av djurriket i Linnés efterföljd. Han hade stor betydelse för den kommande generationen av biologer som t.ex Sven Nilsson, B. Fries, C. J. Sundevall, Sven Lovén och mykologins (svampforskningens) grundare Elias Fries. Retzius skaffade också en mycket stor egen zoologisk samling som senare tillföll museet. Även över Retzius finns en målad minnestavla med latinsk text i Zoologiska institutionens högtidssal.

Kring sekelskiftet 1800 hade Lundagårdshuset blivit för trångt för universitetet och man beslöt om ett nybygge. Detta byggdes 1800-02 som en mindre, fristående tvåvånings flygelbyggnad vid Lundagårdshusets östra gavel, alltså upp mot nuvarande AF. Huset kom att kallas Kuggis eftersom tentamina ofta ägde rum där (och inte sällan ledde till kuggning, d.v.s. underkännande). På nedre våningen fanns universitets administration och hela övre våningen användes för naturaliesamlingarna. Kuggis revs 1897.

Det blev Retzius som fick ansvara för flyttningen till Kuggis, och till sin hjälp hade han en ung energisk magister vid namn Sven Nilsson. När man således hade fått bättre plats kunde man ta emot donationer av samlingar. Retzius själv donerade sin stora samling 1811. Dessförinnan hade man mottagit en samling fåglar från greve Wachtmeister på Trolle-Ljungby samt en stor insektssamling, den Bondeska samlingen, med ca 2 000 insekter.

Intressant är att statyer av alla de tre forskare som har givit namn åt museets tre delar står runt Lunds universitets huvudbyggnad. På hedersplats söder om universitetsbyggnaden, på den öppna plats som tidigare var Lilla Torg (mitt emot konditori Lundagård) finns Sven Nilsson. På universitetsplatsen (nedanför balustraden mellan fontänen och huvudingången) finner vi Stobaeus på norra sidan (bland magnoliorna) och Retzius på södra sidan (vid Lundagårdshuset). Detta säger en del om dessa personers betydelse i Lunds universitets historia.

Sidtopp

Sven Nilssons tid

Först då Retzius avgick 1812 delades professuren i tre: en i zoologi och geologi, en i botanik och ekonomi och en i kemi och fysik. Den förstnämnda gick till entomologen C. F. Fallén som skänkte en större insektssamling men för övrigt inte gjorde några förändringar i museet. Fallén kan däremot ses som grundare av en viktig tradition av entomologi i Lund med efterföljare som Zetterstedt, Dahlbom och Thomson (se nedan). Eftersom Fallén stödde Zetterstedt uppstod en spänning mellan dessa två forskare och Sven Nilsson som var inriktad mot däggdjur och fåglar.

Så småningom blev Sven Nilsson museiintendent (senare också professor i zoologi) och därmed började en kraftig modernisering och uppryckning av zoologin. Målet var att museet skulle ha ett exemplar av alla svenska ryggradsdjur och representanter för viktigare utländska grupper. Nilsson gav ut samlingsverk om den svenska faunan och räknas som den svenska faunistikens grundare. Han samarbetade mycket med Svenska Jägarförbundet (som han varit med om att grunda under sina år i Stockholm) och infordrade data från jägare om förekomst och vanor hos olika djur, flyttfåglarnas ankomst etc. Zoologiska museet i Kuggis växte och Nilsson lät tillverka moderna montrar med glasdörrar efter mönster från naturhistoriska museet i Berlin. Han intresserade sig för subfossila

fynd i torvmossar (något som hade påbörjats av Retzius) och köpte upp en stor mängd kranier och andra skelettdelar av uroxar från de skånska markägarna. Uroxsamlingen utgör en vetenskapligt mycket värdefull del av Lundasamlingarna. I storlek är det den näst största uroxsamlingen i världen – en större finns i Danmark.

Sven Nilsson disputerade 1812 på däggdjur och utgav sedan flera arbeten om fåglar och fiskar, 1814 och 1817-21 resp. 1832, och även arbeten om land- och sötvattensmollusker. Vid denna tid utkom också hans kända ”Skandinavisk Fauna” i två delar, som starkt bidrog till att öka intresset för Sveriges högre djurvärld i vida kretsar. Han hade också ett starkt intresse för arkeologi, samlade fornsaker och utgav banbrytande arbeten om bl a jakt och fiskeredskap från stenåldern.

I alla skildringar av Sven Nilssons liv framstår han som en synnerligen kraftfull och dynamisk ledare, men också mycket dominerande. Att ha annan åsikt var inte tillrådligt. Men han hade mycket stor betydelse för zoologin i både Lund och Sverige i övrigt.

Sidtopp

Samband med Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm

Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har sitt ursprung i samlingar hos Vetenskapsakademin från Linnés tid, 1740-talet och framåt. År 1828 flyttade museet från Gamla Stan till nya rymligare lokaler vid Drottninggatan, och Sven Nilsson kallades från Lund för att bli chef för detta. Han organiserade effektivt upp det nya museet där med tonvikt på ryggradsdjur (han hade mindre intresse för insekter och andra evertebrater) och spelade stor roll i Riksmuseets utveckling. Redan 1832 återvände han emellertid till Lund efter att ha blivit utnämnd till professor i zoologi (i hård konkurrens med entomologen Zetterstedt).

Sven Nilsson efterträddes vid Riksmuseet av lundabiologen Bengt Fries, docent i anatomi och en mångsidig zoolog som blivit mest känd som ichtyolog och marinbiolog. Han hade varit (oavlönad) medhjälpare vid Zoologiska museet och vikarierat för Nilsson under dennes Stockholmstid. Fries grundade 1835 forskningsstationen Kristineberg i Fiskebäckskil vid Gullmarsfjorden, och han bidrog mycket till att ordna riksmusei samlingar, särskilt de entomologiska.

Fries dog redan 1839 och efterträddes av C.J. Sundevall, även han docent från Lund och intendent för de zoologiska samlingarna här. Sundevall var sedan intendent och professor vid Riksmuseet till 1871 och spelade stor roll för att modernisera museet. Samtidigt gjorde han en lång rad vetenskapliga insatser inom ornitologi (fåglar), ichtyologi (fiskar) och entomologi (insekter). Under hans tid blev museet också mer känt hos allmänheten och populär-vetenskaplig verksamhet växte fram.

Som den svenska marinbiologins fader (jämte Fries) och kanske även den svenska polarforskningens fader brukar Sven Lovén räknas. Lovén hade blivit docent i zoologi i Lund 1831 och var amanuens vid museet här. Han kallades 1841 till intendent vid Riksmuseets evertebratavdelning, en tjänst som han innehade under ett halv sekel, 1841-92, och han gjorde Kristineberg till en ledande marinbiologisk forskningsinstitution. Marinbiologin vid Göteborgs universitet inkluderande forskningsstationerna Kristineberg och Tjärnö har nyligen slagits ihop till "The Sven Lovén Center for Marine Sciences". Med sin första forskningsresa till Svalbard 1837 inledde han en serie viktiga polarexpeditioner genomförda på 50-60-talen av Otto Torell och senare även av A.E. Nordenskiöld.

Otto Torell var lundazoolog och -geolog och deltog i flera expeditioner till Svalbard och Grönland 1858 - 61. Han utsågs 1867 till föreståndare för de geologiska samlingarna, men lämnade Lund 1871 för att bli chef för Sveriges Geologiska Undersökning. Han gjorde banbrytande insatser inom geologin genom att som en av de första visa att Skandinavien har varit täckt av en inlandsis.

Intressant är att samtliga dessa fem forskare kom från Lund, vilket säger en del om lundazoologins betydelse redan vid denna tid.

Sidtopp

Flyttningarna på 1840-talet

På 1840-talet expanderade naturvetenskapen och man kände behov av nya lokaler. Lunds Universitet ville ha en representativ byggnad för alla dessa ämnen, och man byggde därför det stora och vackert belägna nuvarande biskopshuset vid Sandgatans norra ände, ritat av Brunius. Ungefär samtidigt byggde man ett nytt biskopshus vid Krafts torg bakom domkyrkan, nuvarande Historiska museet. De naturvetenskapliga ämnena flyttade in vid Sandgatan 1845. Men den mäktige biskop Vilhelm Faxe tyckte inte om huset vid Krafts torg, det var för stort och opraktiskt. Då beslöt man att helt enkelt byta – biskopen fick huset vid Sandgatan och naturvetarna huset vid Krafts torg, vilket båda parter var nöjda med. Således blev det ny flyttning och 1849 tog de zoologiska samlingarna plats vid Krafts torg, där de kom att förbli tills det nuvarande museet byggdes 1917.

Ofta har flyttningar åtföljts av donationer, och så skedde även nu. Efter flyttningen 1845 fick museet den största donationen i sin historia, den Gyllenkrokska samlingen. Friherre Gyllenkrok på Björnstorp hade under 20 år och med stora kostnader skaffat en stor mängd fåglar, mest exotiska, och även andra djur. Det var ca 1 400 fåglar av nästan lika många arter. Allt detta såldes till universitetet för ett mycket lågt pris (där pengarna oavkortat gick till välgörande ändamål), i praktiken en donation. Många av dessa föremål ingår fortfarande i utställningarna. Efter flyttningen till Krafts torg 1849 mottogs en stor samling fiskar, mest svenska, i de flesta fall uppstoppade och torkade, från friherre Gyllenstierna på Krapperup. En del av denna märkliga samling kan beskådas på kortväggen i Retziusgalleriet. Oscar II skänkte 1875 en stor samling av snäckor och musslor från Java och vid samma tid fick man ett skelett av en moafågel. Garfågeln anskaffades av Sven Nilsson år 1845 (året efter att den blivit utrotad).

Tack vare donationerna blev även de nya lokalerna trånga, och de entomologiska samlingarna fick stanna kvar på Kuggis.

museet expanderade alltså mycket under Sven Nilssons styrelse i lokalerna vid Krafts torg, så mycket att andra professorer t ex algforskaren J. G. Agardh (sonson till algforskningens grundare C. A. Agardh) klagade över att zoologin tog för mycket resurser.

Då Sven Nilsson avgick 1856 minskade insamlandet av djurarter – det blåste nya vindar och hans efterträdare F. Wahlgren sysslade mest med jämförande anatomi. Histologin var modevetenskap i slutet av 1800-talet och institutionen inköpte sina första mikroskop! Han efterföljdes av D. Bergendahl, darwinist som forskade om olika evertebratgrupper som virvelmaskar och slemmaskar.

Slutet av 1800-talet dominerades av protozospecialisten A. Quennerstedt, som hade deltagit i Torells och Nordenskiölds Svalbardsexpeditioner och forskat bl.a.om infusorier. Quennerstedt var motståndare till darwinismen och är mest känd för sina Karl XII-studier, och museet utvecklades inte under denna tid. (Vid hans pensionering skrev botanisten Bengt Lidforss dräpande i tidningen: ”Professor Quennerstedt har sagt att han är glad över att han nu kan ägna sig på heltid åt sin Karl XII-forskning. Ännu gladare över detta är säkert hans kolleger på Zoologiska Insitutionen.” – Den mörkblå Quennerstedt och den radikale socialisten Lidforss avskydde varandra ömsesidigt.)

Sidtopp

Nybygget på Helgonabacken

Vid början av 1900-talet hade huset vid Kraftstorg blivit för trångt trots att efterhand kemister och geologer hade flyttat ut till egna nya lokaler, och trots att de entomologiska samlingarna hade flyttats tillbaka till Lundagårdshuset. Man började projektera ett nybygge. Den nuvarande zoologiska institutionen vid Helgonabacken uppfördes, och man flyttade in 1916 – 1917. Professor vid denna tid och drivande vid nybygget var zoofysiologen Hans Wallengren. Institutionen verkade väldigt väl tilltagen i början, men det visade sig vara klokt – den fylldes snart med forskningsaktiviteter och har fungerat bra fram till vår tid. Den nuvarande museidelen skapades i stora drag då.

På första våningen fanns en osteologisk avdelning liksom nu, och på andra våningen fanns däggdjur, fåglar och kräldjur. Tredje våningen har däremot utvecklats under tiden.

På 1940-talet mottogs en stor donation fåglar av adjunkt Ivar Andersson i Hässleholm, och lite senare ytterligare preparat av konservator Linders, också i Hässleholm. Dessa utgör en stor del av de nu visade fåglarna.

Wallengrens forskningsområde var zoofysiologi - han studerade bl a cilierörelser hos olika lägre djur och har grundat undervisningen i zoofysiologi i Lund. Vid samma tid var Oskar Carlgren professor, världskänd specialist på anthozoer, koralldjur. Professorer från 1930-talet fram till 1950-talet var evertbratzoologen Torsten Gislén (som arbetade med tagghudingar och andra marina evertebrater) och neurozoofysiologen Bertil Hanström, känd för upptäckter kring neurosekretion hos evertebrater. Gislén har bidragit med en stor del av de befintliga spritpreparaten av evertebrater.

Sidtopp

De entomologiska samlingarna

Av insekterna är endast en liten del utställd i museet, det mesta finns på entomologiska avdelningen ovanför museet. Dessa samlingar inkluderar Stobaei insekter, insamlade av Leche och utökades under 1700-talet med donationer av Lidbecks son Anders Lidbeck, och 1809 med den stora Bondeska donationen. Först under Falléns och Zetterstedts tid blev emellertid samlingarna verkligt betydande. Zetterstedt insamlade t. ex. stora mängder insekter under en lapplandsresa 1821 och erbjöd ca 10 000 insekter därifrån. Zetterstedt är mest känd som specialist på tvåvingar (flugor och myggor) varav han beskrev ett stort antal nya arter, och hans viktigaste arbete "Diptera Scandinaviae" handlar om dessa. Även Falléns samlingar innehöll mycket tvåvingar och skinnbaggar. Efter diverse turer hamnade dessa samlingar på Zoologiska museet i Lund och innehåller många värdefulla s.k. typexemplar för arter.

Samlingarna vårdades sedan av A.G. Dahlbom som varit med Zetterstedt i Lappland och starkt stöddes av denne. Dahlbom utgav arbeten om steklar och en handbok i praktisk entomologi. Han skänkte också stora mängder insekter, och under denna tid kan en entomologisk avdelning anses ha uppkommit.

Då museet flyttade till Sandgatan 1845 blev insektssamlingarna kvar i Kuggis. De flyttades sedan 1858 till en byggnad vid Lilla torg men återförenades 1862 med övriga zoologiska samlingar vid Krafts torg.

Lundaentomologin dominerades under slutet av 1800-talet av C.G. Thomson, en av våra största entomologer. Thomson sysslade mest med skalbaggar och steklar och utgav 1854-68 "Skandinaviens Coleoptera" i 10 band och 1871-79 "Skandinaviens Hymenoptera" i 5 band. Han uppges ha beskrivit 2 375 för den svenska faunan nya insekter. Han var också känd som flöjtvirtuos och hans flöjt finns fortfarande på institutionen.

Efter Thomsons död 1899 sköttes samlingarna av Simon Bengtsson och sedan N.A. Kemner. De flyttades till nuvarande lokaler på 4:e våningen 1919-20 och fick sitt nuvarande utseende. Sedan har ytterligare många donationer av insektssamlingar mottagits och man räknar ca 10 miljoner exemplar. Viktiga insatser inom entomologin gjordes av C.H. Lindroth som var professor 1951-72.

Sidtopp

 

Donationer

Stobaei (Leches) insektssamling

Johan Leche (1704-64) var amanuens hos Stobaeus och upphov till den äldsta bevarade insektssamlingen i Sverige, varav fortfarande ca 80 exemplar finns på Zoologiska museet. Leches insekter är monterade mellan två glasskivor som hålls ihop av en pappersremsa längs kanten och hålls isär av små klossar i hörnen.

Många av insekterna är insamlade på Romeleåsen. Samlingen förvärvades av Stobaeus 1733 och enligt en förteckning från 1753 bestod den av 292 insekter.

Retzii donation

Retzius var en aktiv samlare, och 1811 gjorde han en stor donation till Zoologiska museet, då inrymt i Kuggis. Samlingen omfattade ca 1 700 föremål, huvudsakligen evertebrater, men även 120 kranier och horn, 20 hela skelett, 25 uppstoppade eller spritlagda däggdjur, amfibier och fiskar samt många subfossil (torvmossefynd). museets äldsta bevarade fågel, som ännu kan beskådas i en monter på tredje våningen, fanns i denna samling. Det är en rödhalsad gås (Branta ruficollis) som hittades oktober 1793 utanför Lund.

Det var första svenska fyndet av denna art, som normalt häckar i arktiska Sibirien och övervintrar kring Kaspiska havet. För att hedra Retzii donation gjordes en minnestavla av svart marmor med latinsk text som murades in i väggen i Kuggis. Den finns nu i väggen i trappuppgången på Zoologiska museet.

Wachtmeisters donation

Vid inflyttningen till Kuggis 1802 erhöll museet en donation av greve Hans Gabriel Wachtmeister på Trolle-Ljungby, som anlagt en fågelsamling med inriktning på andfåglar och rovfåglar.

Den donerade samlingen bestod av 230 exemplar, tillhörande 169 arter. Större delen var insatta i glaslådor, s k boetter, som skydd mot skadedjur. Efter donationen började man tillämpa denna metod även för museets andra fåglar.

Den Bondeska insektssamlingen

En stor insektssamling donerades 1809 av friherre Carl Bonde. Den innehöll ca 2 000 exemplar.

Samlingen kom från brodern Knut Henrik Bonde och en del var inköpt från Stralsund.

Gyllenkroks donation

Den största donationen till Zoologiska museet gjordes av friherre Axel Gustaf Gyllenkrok på Björnstorp 1845. Gyllenkrok hade börjat samla fåglar 1820 då han köpte ett antal skinn av brasilianska och nordamerikanska fåglar som monterades och placerades i glaslådor, s. k. boetter. Gyllenkrok finansierade forskningsresor för zoologer och fortsatte att köpa upp fr. a. fågelskinn men även däggdjur, snäckor och koraller. Efter museets flyttning till Helgonabacken erbjöd Gyllenkrok universitetet att köpa hela samlingen och dessutom ett antal böcker till ett mycket lågt pris, 1 330 riksdaler banco. Sven Nilsson for genast till Björnstorp och tittade på samlingen, som enligt hans redogörelse bestod av mer än 900 utländska och 460 svenska fåglar varav nästan inga var dubletter.

Samlingen innehöll 133 papegojor och 108 kolibrier (grupper som Gyllenkrok specialiserat sig på), paradisfåglar, kvesaler, kondorer, påfågelfasaner m.m. Även nu utrotade arterr som vandringsduva och carolinaparakit fanns med. Vidare fanns praktfulla koraller och snäckor samt åtskilliga sköldpaddor och ett näbbdjur. Samlingen inköptes av universitetet, och Gyllenkrok instiftade sedan också en stipendiefond (baserad på köpesumman) vars avkastning skulle gå till en studerande som hjälpte till att vårda samlingen. Den Gyllenkrokska samlingen fyllde tre rum i byggnaden vid Krafts torg. I det nuvarande museet finns fortfarande många fåglar från denna samling (igenkännbara på att de står på vita träklossar), men en stor del har magasinerats och ersatts av nyare material.

Gyllenstiernas fisksamling

Efter flyttningen till Krafts torg 1849 fick museet en stor donation av baron Nils Gyllenstierna på Krapperup, som från 1820-talet hade anlagt en fisksamling. Samlingen omfattade 180 spritlagda och 90 torrmonterade fiskar.

En stor del kom från Skälderviken och vattnen kring Kullaberg, men många också från andra skandinaviska vatten.Denna samling spelade stor roll för Sven Nilsson när han skrev sin bok om Skandinaviens fiskar (1832). – Museet hade redan tidigare förvärvat en hel del medelhavsfiskar och andra utländska arter.

Donationer på 1900-talet

Efter inflyttningen till nuvarande Zootis rustades museet upp och 1942 mottogs en stor donation av uppstoppade svenska fåglar, ca 500 exemplar, av läroverksadjunkt Ivar Andersson i Hässleholm. Ännu en likartad donation av fåglar erhölls 1965 av konservator Stig Linders i Hässleholm, vilken även innefattade ägg. Dessa samlingar utgör nu största delen av de utställda svenska fåglarna

Under 1930 och 40-talen utbyggdes evertebratsamlingarna väsentligt under ledning av prof Torsten Gislén. Planen var att visa alla svenska evertebratarter (utom insekter) och representanter för alla ordningar i djurriket. Större delen av evertebratsamlingen på tredje våningen tillkom under denna tid.

Sidtopp

Källor:

Löwegren, Y.: Zoologiska museet och institutionen vid Lunds universitet. Ur Lunds universitets historia, del 6. Gleerups, Lund, 1968

Brusewitz, G.: Riksmuseet genom tiderna. I  Naturen berättar – utveckling och forskning vid Naturhistoriska riksmuseet. NRM, Stockholm 1989.

Uddenberg, N.: Idéer om livet: en biologihistoria. Bd I-II. Natur & Kultur, Stockholm 2005.

Cederholm, L. (red.): Zoologiska Institutionen i Lund. En rapsodisk beskrivning av livet på Helgonavägen 3 1917 - 2010. Lunds Universitet 2010. Kan laddas ner som pdf-fil här.

Löwegren, Y.: Kuggis - ett stycke universitetshistoria. Lund 1963.