« november 7, 2003 | Startsidan | november 9, 2003 »

8 november 2003

Kvinnofrid

Ibland när jag läser kvällstidningarna fylls jag av en känsla av vanmakt. Ledsamhet. Tristess. Undran. Ja, främst en undran över vart är vi på väg?

Lördagsläsningen var inget undantag. På sidan sex läste jag om den sjuttonåriga flickan som desperat kastat sig ut ur fönstret från tredje våningen. Det var inget självmordsförsök. Hon flydde från ett s.k hedersbrott. Hon har hållits under djup tukt och förmaning, för att inte smälta in i det svenska syndiga samhället – eller vad nu skälen kan vara till att hålla sina barn under stenhård militär kontroll.

Jag hinner inte ens vända blad utan på sidan sju läser jag om en 65-årig dam som blivit ihjälkörd. En manlig bekant är anhållen för brottet.

Sidan åtta berättar om en ung flicka i USA. Hon vågade inte berätta för sina föräldrar att hon var gravid utan tog till abortpiller, vilket ledde till hennes död.

Sidan tio och elva handlar om mordet på den femåriga flickan och rättegången mot den unga man som verkar helt oberörd över att ha tagit ett barns liv. Allt verkar kretsa kring hans sjukdom. Men han var så pass frisk att han lyckades lura läkarna att han var frisk nog för frigång.

Om rättegången mot de fyra män som åtalades för grovt sexuellt utnyttjande och friades handlar sidan fjorton och femton om.

På kanten på sidan femton står en kort radnotis om ett våldtäktsförsök mot en ung mamma som var ensam hemma med sitt barn.

På sidan nitton, längst ned, står det om hur en en kvinna kastas ut från en balkong av sin pojkvän.

Jag bläddrar fram till sidan tjugoåtta där jag kan läsa om en tvåbarnspappa som drömde om att bli världens starkaste man och samtidigt roade han sig med annat. Han misstänks för ett tiotal överfall på kvinnor.

Nu ger jag upp. Jag tar tidningen, viker ihop den och suckar. Djupt!

-------------------------------------------------------

Den tionde november startar Kvinnofrid en ny kampanj (Ta ställning för kvinnofrid) som ska uppmärksamma mäns våld mot kvinnor.

Jag hoppas den kampanjen får genomdrivas utan att upprörda snedseglare ska bedriva klappjakt på Operation Kvinnofrid eller dess medlemmar.

Förra gången fick de hatbrev, en del tog riktigt illa vid sig av att kallas för nazifeminister och dylikt. Det är bara fånigt att använda sådan vokabulär. Fånigt och obegåvat. Ser man inte skillnad på en nazist och en feminist är man illa ute. Då kanske man bör stanna upp och fråga sig självt vad man håller på med. Till vilket det krävs vett och sans, vilket nog saknas hos somliga. En svår ekvation.

Operation Kvinnofrids finansiärer hade det inte heller lätt. Det gjordes organiserade kampanjer genom att unisont och planerat sända massmail till försäkringsbolag och andra finansiärer. Hot förekom om att om inte ni slutar bidra med pengar, så bla.bla.bla – in absurdum. Tyvärr gick en del på detta. Att så få kunde påverka så stort är ett nederlag för både samhälle och andra män. För det var ändå så att kampanjen i sin helhet mottogs väldigt positivt av de flesta män. Som en sa:
– Har man rent mjöl i påsen så kan man inte ta illa upp.

Det gjordes nidsidor. En man som självt är dömd för misshandel av sin kvinna tog ton i debatten genom att göra en egen hemsida som kopierade Operation Kvinnofrids namn samt allt deras material, rakt av. Begåvat. Mycket begåvat. Not!

Förra kampanjen handlade om hur barnen far illa av att åse sin mamma bli misshandlad. Hur man kan ha något emot just det budskapet är mig en gåta. Det är ju en sanning. Barnen far illa av att bevittna eller lyssna till våld. Hävdar man annat så är man ute på hal is.

Barnen far än mer illa av att hängas ut på Internet. Ja, det blir så med automatik. Den som hänger ut sitt ex. man har barn med hänger därmed ut sitt eller sina barn. Det kanske, kanske inte är meningen. Men få tänker så långt. Få kan tänka så långt. De är så inne i sitt hat och sin kamp om millimeterrättvisa, att barnen liksom inte räknas. Inte finns. Det som inte finns, behöver man inte bry sig om. Ta hänsyn till. Eller?

// Annica Tiger

Annica Tiger 4:52 EM | Google

Tatuering

När jag fyllde år fick jag en tatueringscheck av Marina och Katinka. Nu är det dags att inkassera den. Jag funderar på att tatuera en tiger på axeln. Ja, jag vet att jag är barnslig. Men jag tror inte att jag är ung. Jag är ung. :-) Vi är alla ett barn, innerst inne. Bejaka barnet i dig. Det är än mer viktigt om det inte gjordes när du var barn.

// Annica Tiger

Annica Tiger

Annica Tiger 2:15 EM | Google