18 december 2003
PMS och PMDD
Allt fler unga försöker att ta livet av sig. Majoriteten av dem är unga kvinnor mellan 15-24 år. Det är en evinnerlig tur att alla försök inte leder till fullbordat faktum. Jag personligen tror att många självmordsförsök är mer ett rop på hjälp än en önskan att dö för alltid. Jag kan ha fel, men jag kan bara utgå från mina personliga erfarenheter i detta ämne.
Det vore intressant om någon kunde göra en studie om PMS samt PMDD och undersöka om det finns ett samband med unga flickors självmordsförsök. Jag misstänker att det finns ett samband. Alla vi som har erfarenhet av PMS eller PMDD vet hur jobbigt det kan vara att befinna sig i ett skov. Att forskningen inte kommit längre är för mig ett mysterium. Men det är väl inte lika intressant som att ta fram potensmedel som Viagra och liknande :). Men jag kan garantera att det skulle bli en lika stor kioskvältare om det kom en medicin som lindrade eller förhindrade PMS-besvär helt.
Jag minns när jag kom i puberteten. Den ljuva ungdomstid då hormonerna tar vid. På både gott och ont. PMS var ett begrepp som inte existerade på den tiden. I mitt fall innebar det att jag (utan att förstå denna regelbundenhet som var förknippad med mensen) fullkomligt rasade ned i djupa och svarta "dalgångar" en gång i månaden. Det tog nästan en och en halv vecka att "klättra" upp igen och då var det snart dags för nästa störtdykning så att säga.
Jag gjorde ett flertal självmordsförsök när jag var ung. Två gånger var jag bara "några millimetrar" från döden, enligt läkarna när jag vaknade upp. Det fanns inte mycket att göra för att lindra mina besvär (eftersom ingen då förknippade det med PMS) och jag misstänker att det är likadant för många unga flickor i dag.
Det är jobbigt att uppleva dessa besvär och att inte veta anledningen till varför man mår som man gör. Det är ett helvete. Men om man ser sambanden blir det lättare att klara av det. Tack och lov försvann mina problem successivt med åldern. När jag hade passerat 35 så hade jag normala besvär :). Ja, vad som kan kallas normalt är upp till betraktaren. Nu när jag uppnåt klimakteriet så mår jag som en prima ballerina. Mina mardrömmar om klimakteriet har inte besannats.
Jag tror dessutom att det är än svårare att vara ung i dag än det var när jag var i samma ålder. Det ställs högre krav. Stressen är mer påtaglig. Det är svårare att komma in i arbetslivet. Det är hur omöjligt som helst att få en egen första lägenhet för somliga. Utseendefixeringen har ökat. Respekten för flickor som individer har urholkats. Familjen räcker inte till som stöd, då bägge föräldrarna måste jobba för brödfödan. Ensamstående mödrar kan inte ha det lätt säger jag bara.
// Annica Tiger
Lasse fick hjälp
Ibland börjar jag fundera på om det är press och TV som styr och ställer i vårt land. Myndigheter och andra kan styra och ställa som det passar (eller välja att inte styra och ställa), men så fort deras agerande handlar på löpsedlarna, då blir det andra bullar av. Är inte det underligt?
Jag har pratat med en del poliser och andra om Internets utveckling mot rena rama Vilda Västern och det enda svar de har är att kontakta pressen för att få igång en debatt, vilket sedan - enligt dem - oftast leder till ökad handlingskraft hos dem som har makten att besluta och bestämma.
Ja, den tesen det är press och TV som styr och ställer i vårt land har nu visat sig vara rätt.
Borgarrådet Margareta Olofsson läste artikeln om Lasse och hon berättar att hon blev både arg och upprörd. Det ledde till att Lasse får den hjälp han behöver nu av kommunen. Jag är glad å Lasses vägnar. Men är det så här det ska vara?
// Annica Tiger
Annica Tiger 11:16 FM | Google
Hemlös
Läst i Stockholms City:
Lasse, 49 år, har levercancer och har bara några veckor kvar att leva. För några dagar sedan skrevs han ut för att få vård i hemmet.
---------------------------------
Ja, jag kan tänka mig att många vill leva och dö hemmavid, nära de kära och i hemvand miljö. Vem skulle inte vilja det? Kruxet med Lasse är att han inte har något hem. Han är bostadslös och tillhör den växande skaran av hemlösa i Stockholm. Det enda Lasse önskar är att få dö i en säng med tak över huvudet och inte ensam i en trappuppgång. Är det en sådan orimlig sista önskan? Huddinge sjukhus menade på när han skrevs ut att det inte är deras problem.
Byråkratiskt svammel. Ett sätt att göra det enkelt för sig. Häromdagen såg jag ett program om några hemlösa finska män. De bor, eller rättare sagt vistas (eftersom de inte har några hem) i Stockholm. Det var något som snörptes ihop i halsgropen på mig, när jag såg programmet. Ingen människa är värd detta öde. Det spelar ingen roll vad som orsakat hemlösheten, det går aldrig att säga "Skyll dig själv! Sluta supa! Sluta knarka! Ta dig i kragen!".
Har man en gång hamnat i den sitsen är det nog inte så lätt att ta sig ur den, på egen hand. Visst är livet som en berg- och dalbana. Men vissa hamnar i så djupa dalar att en del kanske inte kan ta sig upp på egen hand.
Här borde våra sociala stödsystem kunna hjälpa till mycket bättre, än vad de tydligen kan idag. Fler härbärgen. Fler gruppboenden. Hjälp med att få en vettig sysselsättning och hjälp med att försöka få en mening med livet. För meningen finns, men det gäller att hitta den. Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar brukar jag säga. Men det ekar tomt. Mycket tomt. Man kan tappa sugen och till synes aldrig hitta den, oavsett hur många andra "tappade sugar" det finns.
Jag har själv svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att inte ha en egen säng att krypa ned i när det blir kväller. Jag kan inte sätta mig in i hur det skulle kännas att sova på nattbussen, natt efter natt. Jag kan inte sätta mig in i den vanmakt som en bostadslös måste uppleva. Inget jobb, ingen lägenhet. Ingen lägenhet, inget jobb. Jag har svårt att förstå hur man kan tappa fotfästet så totalt. Men bara för att jag inte förstår så inser jag att problematiken finns och att de behöver få stöd och hjälp. Det måste vi ha råd med.
// Annica Tiger