21 januari 2004
Katinka gästbloggar: 2
Jag fick ett rart mail i går från en gammal nätbekant som undrade hur det var nuförtiden och vad som skett under min frånvaro mm. Hon frågade bl.a om mina hundar och undrade hur dom mådde. Det högg till lite när jag läste det och jag insåg att många, rent av dom flesta, inte vet om att jag numera bara har en vovve kvar, Lina.
Lucas drabbades December 2002 av en hjärtsjukdom (förstorat hjärta) och efter 2½ månaders medicinering så var han så dålig att vi tog beslutet att låta honom somna in. Detta var det absolut värsta beslut jag någonsin behövt ta. Vidrigt.
Men vi pratade mycket om det under den lilla tid vi fick från diagnos tills "den dagen" kom, och vi var bägge bestämda på att när Lucas led så fick vi släppa våra egna känslor åt sidan och ta beslutet. Hur ont det än gjorde. Och ont gjorde det, massivt ont.
Nu i Mars är det 1 år sen han fick somna in, men jag saknar han något så oerhört fortfarande. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på honom och tittar på fotografier av han. Lina finns kvar och mår alldeles prima - gudskelov nog.
Fotograferingen avlöpte väl sisådär. Fotografen ringde och sa att han bestämt att bilderna skulle tas utomhus, för det var så "fint väder".
Fint väder ? Jo tjenare. 12 minusgrader är aldrig fint. Det är bara kallt. Så mitt svar blev kort och bestämt: Nej !
Han försökte dividera ett tag men insåg sen att min avsikt att backa från mitt nej var lika med noll, så till slut gav han med sig.
Sen kom det sedvanliga: le mer, lägg huvudet på sne, le ännu mera, titta in i kameran, vrid överkroppen, gör si gör så. Bah !
Krasst konstaterar jag att:
1) Jag är glad för att jag inte föddes med modell-look, då hade det blivit interna konflikter hos mig.
2) Modellerna förtjänar sina pengar med bravur.
3) Danne verkar vara född framför en kamera.
Inte en enda tillsägelse/korrigering fick han under sessionen. Precis som vid bröllopsfotograferingen -94, han klarar det med bravur medan fotografen gör allt för att pina mig till den yttersta gränsen. När man frågar honom hur han bär sig åt så kommer svaret: det är bara att se "naturlig" ut - duh ! När jag gör det så kommer alltid det där: le lite mer.
Jag är ingen person som naturligt går omkring och ler. Jag ler när jag är road och jag är inte road framför kameran, så det är det väl naturligt att inte le och se ut som om man vore grymt förstoppad.
Jag hade planerat att besöka KGB i kväll, men med Annica i Thailand och andra kompisar i Rom avstår jag. Jag väljer att ligga i soffan med en fleecefilt, får man ingen värme utomhus får man skaffa sig det inomhus och vintertid är fleece min bästa följeslagare. Filtar, tröjor och jackor, man kan inte få för mycket fleece när det är 12 minusgrader ute.
// Katinka