« Ischias och lite annat | Startsidan | Britney Spears nya video »

14 april 2004

Självmord

Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
----
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna.
----

Så skrev Karin Boye. Hon valde senare att ta sitt liv. Jag läste mycket av Karin Boye, Nils Ferlin, Dan Andersson och Nelly Sachs när jag var ung. Det är inte lätt att bli vuxen. Det är inte lätt att gå igenom en svår pubertet. Det är inte lätt att leva. Det är inte lätt att ständigt gå och ha självmordstankar, att känna djupet dra och kalla.

Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige. Ofta fokuseras på vuxna människor när vi talar om självmord. Det är lite tabu att tala om att unga människor, till synes med hela livet framför sig, väljer att begå självmord. Men det är ofta i ungdomen dessa tankar kommer. I brytningstiden mellan att vara ett barn och bli en vuxen. Men mer information kanske kan innebära att ungdomar förstår att det de går igenom är en naturlig fas i livet. Mer information kanske kan förhindra att en eller flera går över tröskeln, den oåterkalleliga tröskeln som ej kan återöverträdas.

Jag läste om Totti, som bodde ett par hundra meter från oss fågelvägen. Jag har hört historien via andra, här på landet passerar inte något sådant i skymundan. Jag har ofta tänkt på hennes mor och syskon. Hur tar man sig igenom en sådan sak?

Hur förhindrar man att barn och ungdomar tar det stora steget och tar livet av sig? Jag tror att skolan har en stor roll här. Men tyvärr dras det ned även där, skolsköterskor och skolkuratorer är väl snart ett minne blott. Klassföreståndaren (finns det sådana nu för tiden) måste försöka ha lite pejl på sina elever. Vara öppen för förändringar. En elev, som tidigare kanske har haft bra betyg, som börjar skolka eller verkar helt ointresserad av skolan måste fångas upp. Vad beror det på? Vanlig skolleda eller en depression? En elev som mobbas måste få stöd och hjälp. En elev som tidigare varit glad och öppen börjar sluta sig inåt. Det är ett incitament att försöka ta reda på vad som hänt.

Sjukvården trappas ned. Det drabbar även ungdomarna. Det kan vara upp till flera års kö till de psykiatriska mottagningarna som tar emot ungdomar.

Att familjen har en än större roll är självklart. Men hur ser man tecknen? De subtila signalerna? Vardagslivets brus, stress och press kanske döljer dem för de anhöriga. Prata, prata och prata. Kramas, kramas och kramas. Ge av dig själv. Berätta hur det var när du var ung. Hur du upplevde puberteten. Ge ditt barn det stöd du kan. Sök den hjälp som går att få. Det är lätt för mig att säga, kanske en del tycker. Men det är bättre det än att inget göra alls.

För ibland vill de vuxna inte se signalerna. Den taktiken valde min familj. Ja, jag har själv haft denna problematik när jag var ung. Jag vet att det går över, nu som vuxen. Men det vet inte de unga som befinner sig mitt i helvetet, ett helvete som inte tycks ha ett slut. Vilket gör att många unga tar livet av sig.

// Annica Tiger

Annica Tiger april 14, 2004 07:48 FM

Kommentarer