« Jobba tills du dör | Startsidan | Barn ska också respekteras »
15 juli 2004
Särbehandla inte barn
Har man fler än ett barn är det viktigt att man behandlar barnen lika annars kan det särbehandlade barnet känna sig utanför. Risken finns att utanförskapet skapar ett otryggt barn som antingen reagerar och agerar introvert eller extrovert, kanske på ett destruktivt sätt. Då eller längre fram. Jag har själv erfarenheter av detta från min barndom. Inga roliga dito. Det sitter djupt inne i min själ och även om jag inte vill påverkar det stundtals mitt liv, även som vuxen. Fast det blev ju folk av mig ändå :-).
Om ett barn hela tiden missgynnas i förhållande till sitt eller sina syskon (oavsett om det är halvsyskon eller helsyskon) så passerar det inte barnet omärkt förbi. Många vuxna verkar tro att barn inget ser, hör eller förstår om de blir särbehandlade. Barn ser, hör och förstår mycket mer än vad somliga föräldrar tycks tro. Det kan vara saker som att övriga syskon får mer kärlek, mer materiella ting, mer uppmärksamhet, tröst och lisa; till skillnad från det barn som missgynnas. Ofta kan inte barn uttrycka sig och göra sig förstådda verbalt att de upplever detta och därför tror/märker inte de vuxna som särbehandlar barnet att det far illa.
De som ofta kommer ikläm är barn som föds i förhållanden, som sedan spricker och föräldrarna skaffar nya partners och med tiden nya barn, halvsyskon till barnet som då i värsta fall kan komma att särbehandlas, medvetet eller omedvetet. Det kan även förekomma i familjer som inte skilt sig, men barnen kanske har kommit tätt och då brukar det kunna hända att antingen den förstfödde "tar mer kraft" i anspråk så det syskon som kommer efter kanske missgynnas, eller så kan det vara tvärtom.
Jag hörde i dag om en liten kille som är runt åtta år som har råkat ut för detta fenomen. Modern och fadern har gemensam vårdnad och barnet bor växelvis varannan vecka hos dem. Ändå försöker fadern få enskild vårdnad. Varför kan man ju undra, just i det här fallet. Jag blev så in i helskotta förbannad. Det är fadern som särbehandlar sitt första barn. Den nya familjen (frun och två små barn) åker i väg på semester utomlands titt som tätt. Tror ni äldsta grabben får hänga med? Nopp, då passar det bra att lämpa över honom till modern – fast det kanske inte är den vecka sonen ska vara där. Snacka om att visa öppet och helt ogenerat att sonen inte är lika viktig som de nya barnen för fadern. Modern och hennes nya sambo tog med sig sonen på sin enda utlandsresa de har haft råd att göra hitintills och sonen har en lika viktig plats som förr i moderns nya familj, även om killen där har ett yngre halvsyskon.
Jag tycker inte om det jag ser.
Men man SKA INTE särbehandla barn.
Inte om man vill kalla sig en ansvarsfull förälder.
// Annica Tiger
Annica Tiger juli 15, 2004 07:07 EM
Kommentarer
Visst kan ett barn känna sig utanför även om föräldrarna inte skiljer sig. Ett barn kanske inte märker det utan ett utanförskap kan visa sig först i vuxen ålder skulle jag kunna tänka mig också. Det du skriver är mycket bra uttryckt.
-----
En person som tänker i sina egna banor och prövar olika alternativ kan bli lämnad utanför den gemenskap som tänker lika och i samma riktning. Utanför blir också den som törs som har mod att gå mot strömmen. Om ett barn blir hjälpt att utveckla sitt oliktänkande till något positivt kan komma långt i sin personutveckling.
-----
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: juli 21, 2004 02:53 EM
Utanförskap. Kan man inte känna sig utanför utan att ha upplevt föräldrars skilsmässa. Ett barn som varit annorlunda på ett sätt som inte tillvaratogs kan skapa utanförskap i vuxen ålder. En person som tänker i sina egna banor och prövar olika alternativ kan bli lämnad utanför den gemenskap som tänker lika och i samma riktning. Utanför blir också den som törs som har mod att gå mot strömmen. Om ett barn blir hjälpt att utveckla sitt oliktänkande till något positivt kan komma långt i sin personutveckling är min övertygelse.
Skrivet av: Christina datum: juli 21, 2004 12:28 EM
Nej, fy bubblan. Stackars kille. Att bli särbehandlad så, rent av psykiskt mobbad av sin egen adoptivfar.
Ger väl en bra fingervisning om hur mannen är som person tycker jag.
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: juli 16, 2004 09:09 FM
Det värsta jag har hört i den genren är en fd bekant som med sin man efter åratal av egna försök, adopterade två barn från Asien. Den ena - visade det sig var förståndshandikappad, den andra var pigg, men det blev problem. Mannen tyckte inte det var roligt längre. Han gick ut och skaffade sig en ny fru och egna biologiska barn.
Gissa hur intresserad han var av sina adoptivbarn sen...
En gång skulle han hämta det ena som skulle få följa med till landet. Då kom han i en bil där barnet inte fick plats och sa oj då. Vi tar det en annan gång. Killen sprang efter bilen och grät och mamman trodde hon skulle dö av sorg.
Så behandlar man INTE barn. Undrar hur den killen blir som vuxen...
Skrivet av: Monica datum: juli 16, 2004 08:14 FM