11 oktober 2004
Ej spaningsresultat
Många brott polisanmäls. De som faller under allmänt åtal ska rendera i en förundersökning, som i de allra flesta fall nästan omedelbart läggs ned med motiveringen "ej spaningsresultat". Det bättrar på statistiken då de vips förvandlas "uppklarade brott". Spel för galleriet kan tyckas. Det är det säkert också i mångt och mycket. Men den som drabbas är brottsoffret. Tilltron till rättssamhället får sig en törn varje gång detta händer.
Förvisso kan det stämma i vissa fall att spaningsresultat ej finnes, men å andra sidan tror jag faktiskt tyvärr att i många fall rör polisen inte ett finger för att ens försöka hitta några spaningsuppslag. Det är lättare att stämpla dit en stämpel på polisanmälan och bocka i rutan "ej spaningsresultat" och vips så är ett fall till "löst" och kan läggas högst upp i "uppklarade fall"-högen. Polis och åklagare har inte resurser hävdar de. Det kan säkert stämma. Ge dem resurser då.
Men i denna smitningsolycka som DN skrev om hade polisen fått både förövarens namn, adress och bilder på förövarens bil hur den såg ut efter olyckan, samt vittnesmål och ett skamset erkännande från bilägaren att sonen lånat hans Mercedes. Klappat och klart med andra ord?
Ändå kommer det ett besked hem i brevlådan, elva dagar efter olyckan, att förundersökningen lagts ned på grund av brist på spaningsresultat. Många hade säkert gett upp redan där. Men i detta fall kontaktade de den ansvarige utredaren och påpekade än en gång att polisen fått ordentlig dokumentation om olyckan. Först då tog det skruv. Men det kan ta flera år innan smitaren eventuellt ställs inför rätta. Är det så här det ska fungera? Vilken tilltro får den lilla människan till rättsväsendet?
Saxat ur DN:
Tre av fyra brottsanmälningar skrivs av direkt.
Enligt Brottsförebyggande rådets, Brå, statistik leder bara 15-16 procent av alla brottsanmälningar till åtal. Bostadsinbrott, bilstölder, bilinbrott och cykelstölder ligger sämst till för att klaras upp, med en uppklaringsprocent på 5 till 8 procent. För cykelstölder är siffran 1 till 2 procent.
// Annica Tiger
Stålmannen är död
Stålmannen är död. Han, allas vår förkroppsligade filmhjälte, blev bara 52 år, ett år äldre än vad jag är. Christopher Reeve gav aldrig upp kampen att kunna återhämta sig efter sin svåra olycka, men hjärtat gav upp.
// Annica Tiger
Paragrafrytteri
Talar inte svenska - nekas A-kassa
En kvinna arbetade som lokalvårdare i åtta år. Hon städade en banklokal sex timmar om dagen. Kvinnan är inte svensktalande utan är beroende av att ha en tolk med sig på besöken hosd arbetsförmedlingen. På banken var det inga problem eftersom hon kommunicerade med sin chef på spanska.
Fastighetsanställdas A-kassa har nu kommit med ett formellt beslut, baserat på arbetsförmedlingens rekommendation.
"Arbetsförmedlingen i Huddinge har ifrågasatt din ersättningsrätt då du är helt beroende av tolk vid dina besök hos arbetsförmedlingen samt att det måste finnas spansktalande arbetsledare på företag där du eventuellt skulle kunna bli erbjuden arbete. Arbetsförmedlingen anser att du inte står arbetsmarknaden till förfogande."
Att ta emot hennes inbetalningar till A-kassan gick tydligen bra under dessa år hon arbetade. Varför informerades hon inte, under dessa år, om att rätten till a-kassa tydligen är kopplad till att man talar svenska?
Kvinnan har bott i Sverige i 17 år. Jag kan tycka att hon kanske borde ha lärt sig lite svenska under den tiden. Men det kan finnas flera orsaker till att så inte skett och jag lämnar det därhän.
Om inte så borde hon i alla fall nu erbjudas fyra timmars svenskutbildning varje dag med A-kassa för att komma upp i sina sex timmar om dagen. Det är en Win-Win-situation. Kvinnan slipper att gå till socialen, lär sig svenska och det kan i förlängningen göra att hon kan söka ett jobb där det krävs svensktalighet.
Nu har kvinnan åldern emot sig. Det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta sägs det. Det är nog inte lätt att lära sig ett nytt språk när man befinner sig på andra halvsekelsdelen i sitt liv. Men jag tycker att arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb här. Frågan är om en man i samma situation hade behandlats likadant? Eller är det lite av det "gamla kärringar ska buntas ihop och användas som sparbössa"-syndromet som glimtar till i detta ärende? Ironisk? Ja, kanske lite. Men med ett visst allvar.
Jag läste en annan intressant artikel som har med försäkringskassans agerande att göra, men som fungerar som en parallell med kvinnan ovan.
Fick rätt efter sju års kamp.
En man har i sju år hela år försökt att slåss mot försäkringskassans väderkvarnar. Äntligen är det fastslaget att han hade rätt till tillfällig föräldrapenning när han var hemma med sin tvååriga dotter efter det att hans hustru var förbjuden att lyfta tungt efter ett kejsarsnitt.
Regeringsrätten begärde in ett yttrande från Riksförsäkringsverket, där verket konstaterade att försäkringskassan och länsrätten inte utrett själva sakfrågan, om hustrun inte kunde ta hand om det äldre barnet.
Därför återförvisade Regeringsrätten fallet till kammarrätten. Nu har han fått rätt. Kammarrätten lyssnade på läkare som konstaterar att för den som genomgått ett kejsarsnitt så är det olämpligt att lyfta tyngre vikter än det nyfödda barnet. Det kan vilken normalfuntad människa förstå rent logiskt, men tydligen inte vissa myndigheter. Det är nästan skrattretande att läsa om detta. Men jag tror inte att mannen som till synes stångade huvudet i väggen i sju år tyckte det var så roligt, under skeendets gång.
Frågan kommer med automatik. För vem agerar myndigheterna? Är de till för oss medborgare? Eller är de satta att vara någon form av överförmynderi och har som uppgift att göra den lilla människans liv till ett rent helvete? Ibland känns det som det. Maktmissbruk? Stelbenthet? Paragrafrytteri?
// Annica Tiger